Sub Umbra arkiv

   En samling av lutherbrev, sammanställd av Gunnar Hillerdal och utgiven i början av 1960-talet,innehåller bland annat  några helt korta skrivelser, som ger intressanta inblickar i hur Martin Luther övertygades om att påven var antikrist.    I två av breven till Spalatin, som var kontaktperson hos Fredrik den vise, och ett till Johan Lang, ser vi hans utveckling i tre steg:   Till Spalatin 13 mars 1519, det år då Leipzig-disputationen hölls:     Jag genomgår de påvliga dekreten inför min disputation, och - jag viskar det i ditt öra - jag undrar om påven inte är Antikrist eller hans apostel. Till den grad avskyvärt - det är rena rama sanningen - blir genom hans dekret Kristus vanställd och korsfäst. Det plågar mig utomordentligt att Kristi husfolk på detta sätt föres bakom ljuset under förevändning av lagen och det kristna namnet. Någon gång skall jag visa dig mina anmärkningar till dekreten, så att du själv får se vad det betyder att komma med lagar under öppet negligerande av s

   Paulus - eller Paolo, med efternamnet Gabriele, har enligt olika nyhetstelegram arresterats , på något vis, i Vatikanen. Han är misstänkt för att ha skaffat sig tillgång till konfidentiella dokument som innehåller påvens korrepondens, och sedan lämnat dessa uppgifter åt andra. Särskilt besvärande för kyrkliga makthavare mot bakgrund av en helt nyligen utgiven   bok , där just sådana uppgifter spelar en huvudroll i att beskriva maktmissbruk och korruption i Vatikanen. -   Kristianstadsbladet , SR Paolo Gabriele i blåsväder   Om påven ska kallas för "Petrus" på något vis, så kan man kanske säga att  Petrus satt Paulus i fängelse.    Men blott och bart Paolo handlar långt ifrån om den öppna konfrontation som en gång den verklige aposteln Paulus stod för , då han utsatte apostla-kollegan Petrus, eller Kefas, för några anmärkningar, enligt galater-brevet, kap. 2:11 - 14 " .. Men när Cefas kom till Antiokia, trädde jag öppet upp mot honom, ty han hade befunnits skyl

   Kurban Said, som är författarpseudonymen för den som skrivit berättelsen om Ali från Azerbajdzjan och kvinnan från Georgien, har på ett provokativt vis skildrat några människoöden i Kaukasus för c:a ett hundra år sedan. Bakom en viss pessimism skymtar eventuellt ädla avsikter. I inledningen till den utgåva av boken , från 1973, som jag har kunnat låna på biblioteket, skriver John Wain så om den okände författaren:  - - -       "De sparsamma uppgifter man har om honom är följande: Han for till Wien, som på den tiden måste ha varit en angenäm och civiliserad miljö där en fantasirik författare kunde hoppas på att få inandas frihetens luft. Där skrevs Ali och Nino - naturligtvis på tyska - och boken kom ut 1937. Vid det laget hade Centraleuropa emellertid hamnat i Hitlers och hans nazisters ödesdigra grepp. För en frihetsälskande människa, vilket författaren till denna bok uppenbarligen var, kunde nazismen knappast ha varit en uthärdligare livsform än den sovjetiska kommunismen.

 Församlingen fanns innan kyrkan. Ett intressant vittnesbörd om detta faktum finner jag i en bok om kyrklig konst, skriven av John Beckwith. Med ett delvis ganska svårfattligt, kyrkligt och akademiskt språk kan dock inte bokens författare annat än återge intressanta fakta om den kristna församlingens okyrkliga, tidiga historia: Idag, efter mer än ett halvt århundrade av intensiv forskning runt Medelhavs-världen, finns det ingenting alls som antyder att det innan Konstantins regering hände att församlingen hade gjort något försök att utveckla en egen monumental arkitektur - skrev författaren bland annat, med rikliga hänvisningar till olika källor. Sedan dess han skrev har det snart gått ytterligare ett halvsekel. Några nya rön? Här följer ett utdrag ur bokens förord ( jag har bl.a. bytt ut ordet "eukaristi" mot "nattvard"): "Nattvarden, den kristna religionens centrala handling, ägde förs rum i övre salen i ett privat hus inför en begränsad skara

en .. revolutionär rörelse i den grå betongen ett betänkligt raseri -tvi! form och färg-raseri slår desperat mot döden beledsagar några pendlares  öden .

  Vladimir Putin har svurits in som president för tredje gången. Medvedev har avgått som president, och t.o.m. av-tweetat sitt uppdrag, för efterträdaren. Som är hans föregångare.    Intressant rollbyte. Det kan vara intressant att jämföra med Johannes Döparen, som sa"..den som kommer efter mig, han är före mig", när Jesus framträdde.   Eller med Uppenbarelsebokens ord om vilddjuret:" .. vilddjuret som har varit, och icke mer är, det är självt den åttonde, och dock en av de sju"  - Uppb. 17:11    Var någonstans mellan prototyperna Kristus-Vilddjuret är det Putin befinner sig? Det är nog inte så svårt att bestämma för den ryska opposition, vars protestrop mot honom har skallat hela vintern och våren, och senast igår .   "Rysslands historia är stor", sa Putin bland annat när han talade vid ceremonien tidigare idag. Och det ligger det ju något i. Men det är en kontroversiell historia, som sysselsätter många, och som också sysselsätter oppositionen. Boris N