Det inlägg du ville läsa finns förmodligen strax nedanför, eller någonstans nedanför
Församlingen fanns innan kyrkan. Ett intressant vittnesbörd om detta faktum finner jag i en bok om kyrklig konst, skriven av John Beckwith. Med ett delvis ganska svårfattligt, kyrkligt och akademiskt språk kan dock inte bokens författare annat än återge intressanta fakta om den kristna församlingens okyrkliga, tidiga historia:
Paulus
brev blev de första kristna skrifterna. Markus-evangeliet, som
skrevs i Rom på 'översättnings-grekiska' med starka
judiska övertoner omkring 65 – 70 e, Kr. Är förmodligen
de äldsta av evangelierna och återspeglar både
petrinska och paulinska traditioner. Matteus-evangeliet skrevs på
arameiska i Antiokia eller i Jerusalem omkring 80 e. Kr.
Lukas-evangeliet och Apostlagärningarna – Lukas var inte jude
utan förmodligen son till en frigiven grekisk slav från
någon romersk familj, en läkare som ständigt följde
aposteln Paulus – skrevs med god marginal inom det första
århundradet e. Kr. och är Nya Testamentets mest litterära
skrift. Johannes-evangeliet, som Eusebius av Caesarea säger
skrevs efter de första tre, dikterades troligen i Efesus, men
också det med god marginal inom det första århundradet
e. Kr. Det tycks sannolikt att det litterära stadiet i
spridandet av evangelie-materialet i stort tillhör de
grekisk-talande kristna. Det fanns inga liturgiska böcker –
inga sakramentarier, lektionarier eller psaltarier – innan det
fjärde seklet. Det finns inga anspelningar på fynd av,
eller krav på att rädda undan liturgiska böcker
under de första förföljelserna, även om fynd av
eller krav på att rädda undan avskrifter av de Bibelns
böcker ofta omnämns. Det finns inget åberopande av en
fastställd liturgisk texts auktoritet under de tre första
århundradenas strider. Vetskap om trosbekännelsens text
och om nattvards-liturgien undanhölls de odöpta på
grund av 'disiplina arcani', och ett sådant
undanhållande skulle vara svårgenomförbart om dessa hade nedskrivits.
Andra bloggar om: kyrkan
Idag,
efter mer än ett halvt århundrade av intensiv forskning
runt Medelhavs-världen, finns det ingenting alls som antyder att
det innan Konstantins regering hände att församlingen hade gjort något försök att
utveckla en egen monumental arkitektur - skrev författaren bland annat, med rikliga hänvisningar till olika källor. Sedan dess han skrev har det snart gått ytterligare ett halvsekel. Några nya rön?
Här följer ett utdrag ur bokens förord ( jag har bl.a. bytt ut ordet "eukaristi" mot "nattvard"):
"Nattvarden,
den kristna religionens centrala handling, ägde förs rum i
övre salen i ett privat hus inför en begränsad skara
av utvalda lärjungar. De första kristna hade ingen
offentlig gudstjänst-plats. Efter himmelsfärden 'var
apostlarna ständigt i templet, där de prisade och tackade
Gud', och efter pingsten 'gick Petrus och Johannes upp till templet,
till den bön som hölls vid nionde timmen' (Apg. 3:1).
"Early Christian and Bysantine art" - Penguin Books 1970 |
Templet
i Jerusalem förstördes år 70 e. Kr.. Synagogan var
under det första århundradet efter Kristus en
jämförelsevis modern institution och hade inga medfödda
anspråk på vare sig judars eller kristnas vördnad
och känsla; ej heller på att vara en plats för
tillbedjan. Det var en by-institution och en polis-domstol där
saker prövades, brottslingar bestraffades, och domar fälldes.
De första kristna förbjöds snart att besöka
synagogan för att undervisa. 'Brödsbrytelsen' genomfördes
'hemma i husen' (Apg. 2:46) och åtföljdes av bön och
predikan. De förblev länge en begränsad skara. Alla
som inte redan tillhörde 'lekfolket' genom dop och konfirmation
– också de som redan hade övertygats av evangeliets
sanning men ännu inte hade blivit döpta – blev utan
undantag utvisade innan någon som helst bön hade bedits.
De första kristna hade inte behov av någon speciell
byggnad för gudstjänst under åtminstone ett och ett
halvt århundrade, utan de var nöjda med de
'hus-församlingar' som det finns flera
referenser till såväl i Nya Testamentet som under det andra århundradet.
Den
tidigaste redogörelsen för de kristnas gudstjänst i
någon detaljerad form, finns i Justinus Apologi, som skrevs
omkring år 155, där nattvarden beskrivs två gånger:
en gång föregicks den av synaxis (ett möte)
och en annan gång föregicks den av ett dop. Nästa
tidiga vittne, Hippolytus, i hans apostoliska tradition som skrevs
c:a år 215, beskriver också nattvarden två gånger:
en gång föregicks den av en biskops-vigning, och en annan
gång föregicks den av dop och konfirmation. När den
firas i normal ordning inleds nattvarden av offertoriet – små
oblater och litet vin som de trogna tar med sig. Ceremonien var i
strängaste mening enkel och saklig. Där fanns ingen vädjan
till sinnena eller känslorna som i Isis – Hecate – och
Dionysus-kulterna, eller Mithras; där var inga sofistikerade tal
eller klyftiga , filosofiska diskussioner; där var inget mumbo-jumbo. Två ting som hör till nattvarden nämns i Nya
Testamentet: kalken (1 Kor. 10:16; 1 Kor. 10:21) och bordet eller
altaret ( 1 Kor. 10:21; Hebr. 13:10) Cyprianus, biskop i Kartago, som
led martyrdöden år 257, talar om ett altare som placerades
i församlingen, och om att assistera vid altaret, och han
refererar till bruket av en talarstol där man läste ur
evangeliet. Origenes av Alexandria, den förste kristne som
anslöt sig till sin tids intellektuella elit, talar om altaret
och dess utsmyckning. Det finns däremot inga vittnesbörd om
stationära altaren i Rom innan det femte århundradet, så
bärbara altaren måste ha varit regeln på den tiden.
I begynnelsen av Diocletianus förföljelse år 303
begärde man att de kristna i en liten församling i
Cirta (nu Konstantin) i Algeriet, i ett privat hem som
hade tagits i bruk för sammankomsterna, skulle lämna ifrån
sig skrifter, guld- och silverkärl, silverbrickor, en
silverskål, silverlampor, bronsljusstakar och lampor, och olika
klädesplagg; det nämns inget om något altare.
Minucius Felix nämner faktiskt som en anklagelse mot de kristna,
att de inte hade några kyrkobyggnader eller altaren, och
Arnobius, som skriver mot slutet av det tredje och i början av
det fjärde århundradet, påstår att kristna
angreps för att de inte hade några tempel, statyer eller
avbildningar av sin gudom, inga altaren där offer kunde
frambäras, eller rökelse, eller drickoffer och heliga
måltider. Cyprianus, Tertullianus och Origenes, refererar dock
alla till församlingar under namnet 'ecclesia' och 'domus
dei' . Eusebius och Optatus nämner om existensen av många
församlingar i Rom och annorstädes i början av det
fjärde århundradet, men Konstantin, i sitt brev till
Eusebius om att bygga kyrkor ,
hänvisar till den ringa storleken och att tidigare
byggnader i sådana fall rivs ner. Idag, efter mer än ett halvt århundrade
av intensiv forskning runt Medelhavs-världen, finns det
ingenting alls som antyder att det innan Konstantins regering hände
att den kristna församlingen hade gjort något försök
att utveckla en egen monumental arkitektur."
-
När jag läser detta påminns jag faktiskt om en ledarartikel i Midnattsropet av Arne Imsen från 1977, som inleddes på detta vis:
"LÅNGT INNAN DET i kristenheten fanns ens en tillstymmelse till någonting som kunde kallas vigda kyrkorum och heliga orter, kanoniserade helgon och reliker, ordnar och synoder samt innan kyrkokonst och kyrkomusik gjort sin entre och krucifix och andra lånade symboler var nödvändiga komponenter för den kristna gudstjänsten, medan ännu dekorativa ämbetsskrudar, kyrkliga ceremonier, processioner och rangskillnader i påvar, kardinaler, biskopar, pastorer och lekmän var helt okända företeelser för kristen tro, tillbedjan och mission, skrev aposteln Paulus i sitt första brev till den församling I Korint, som han själv hade grundlagt, några väsentliga och uppskakande ord i avskedshälsningen till adressaten:
- Om någon icke har Herren kär, så vare han förbannad. Marana ´ta!"
Kommentarer
Skicka en kommentar