NATO bildades för att hålla Ryssland öster om Elbe !

 Den brittiske diplomaten Rodric Braithwaite funderade ganska insiktsfullt  i mitten på 90-talet (1996) på frågor som igen är högaktuella, men nu utifrån andra, betydligt dystrare, utgångspunkter. Hans dröm om ett Ryssland som finner sin plats i en europeisk gemenskap av nationer ser för närvarande  ut att ha krossats brutalt. 

Väst har ett Rysslands-problem det inte vill se

Införd i International Herald Tribune 1996 12 03

Moskva - Efter att Klumpe Dumpe (Humpty-Dumpty) föll från Berlinmuren 1989, och det kalla krigets enkla övertygelser hade skingrats, har Västs försök att få ihop ett stabilt, icke-konfrontativt Europa underminerats av grumligt tänkande, missriktad realpolitik och sentimentala halv-mesyrer.

   Västliga policyskapare har snubblat fram som sömngångare, sprungit rätt in i omständigheter som de visste fanns där, men hoppades kunna ignorera.  Deras första illusion var att Öst-Väst relationer i framtiden skulle kunna bygga på “partnerskap”, där Ryssland skulle spela andrafiolen, och bara följa dit Väst valde att leda.

   Varje föreställning om att Ryssland, också i dess nuvarande, förmodligen tillfälliga svaghetstillstånd, skulle låta sina intressen stå tillbaka för andras är absurd. Ett partnerskap som inte erbjuder ett sätt att inbördes korrigera motsatta intressen är dömt att falla.

Den andra illusionen var den att västliga institutioner som tjänade så väl under det kalla kriget skulle kunna användas för att omfatta helt nya uppgifter och helt nya medlemmar, och det med förhållandevis små komplikationer .

Den Europeiska Unionen skulle komma att föra in länder från Östeuropa, och utrusta dem med gemensamma fördelar av ekonomisk tillväxt och politisk stabilitet. NATO skulle också utvidgas för att stödja de nya demokratierna, se till att de höll fred med varandra där så var nödvändigt , och (men detta viskade man bara om) garantera dem beskydd om den ryska björnen någonsin skulle återvända till sina dåliga vanor.

Utvidgande av den Europeiska Unionen skulle innebära massiva förändringar i dess beslutsfattande institutioner och dess agrikulturella och regionala riktlinjer. Dessa riktlinjer möter motstånd från starka politiska lobbies i de nuvarande medlemsstaterna.

Och NATO-medlemmar visar knappast någon entusiasm för föreslagna “nya uppgifter” - genom att dämpa etniska stridigheter i Europa och bevaka periferin. Amerikaner är inte det enda folk som inte finner stora skäl att sända sina söner att dö i avlägsna länder, ens för de mest beundransvärda orsaker.

Och västliga parlamentariker kan säkert slå ifrån sig kostnaderna och riskerna för att garantera nya medlemmars säkerhet när de adresserar problemen, vilket de ännu inte gjort.

Också på det viset kommer NATO förmodligen att utvidgas något; den politiska förödmjukelsen skulle annars bli för svår att bära. Den Europeiska unionen kan försöka följa efter. Men ingen av de båda institutionerna har råd att omfamna alla de som önskar ansluta sig. Så kommer vi att skapa nya skiljelinjer i Europa, trots de lugnande orden från dem som argumenterar på annat vis.

  Och var hamnar då Ryssland ? Det kommer inte att bli medlem vare sig av EU eller av NATO. Det är för stort för Unionen och kan inte ansluta sig till NATO om inte alliansen - som skapades för att hålla Ryssland öster om Elbe - förvandlas intill oigenkännlighet.

Men om någonting är klart så är det detta: vilket som helst europeiskt arrangemang som Ryssland motsätter sig, som Ryssland känner är emot dess vitala nationella intressen, som gör att Ryssland hamnar i rollen som en revanschistisk makt på Europas östra hörn, det kommer i längden att bli så skakigt som den s.k. förlikningen i Versailles 1919.

Väst måste komma på en väg att införa Ryssland som en nöjd makt i det nya Europa. Ryssland borde inte diktera villkoren, inte mer än vad Frankrike respektive Tyskland dikterade villkoren efter de europeiska förlikningarna 1815 och 1945. Men de förlikningarna var framgångsrika vad det gällde att införa Frankrike och Tyskland i sammanhanget av europeiska nationer, trots den misstänksamhet som fanns kvar efter årtionden av konflikter.

 Det är sant att många ryska politiker (men få vanliga ryssar, som ju har mer påtagliga, praktiska problem) avvisar en status quo som markerar slutet på det imperium som det tog mer än tusen år att bygga. Rysslands grannar hyser fruktan. Med tanke på deras historia, har de goda skäl till det.

Men trots alla tvivel så måste Väst ha det modet att det gör för Ryssland vad det en gång gjorde för fransmän och tyskar.

Även om det råder oordning så är Ryssland störst av de europeiska makterna. Om vi inte nu ger det någon röst i ordnandet av de europeiska affärerna, så kommer det en dag att frestas ta upp den själva.

NATO har tagit ett skyggt steg i rätt riktning genom att erbjuda ryssarna en illa utformad “charta” med stående arrangemang för rådgivning och gemensam aktion. Ryssarna har vidtagit motsvarande vaga åtgärder  för att stärka Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE) - - en inadekvat organisation , men den enda internationella säkerhetsorganisation som de nu tillhör, och den enda som har om än en blek chans att bli den all-europeiska institution vi behöver.

  OSSE:s stats-och regeringschefer möts i Lissabon denna måndag och tisdag. NATO:s utrikesministrar ska mötas i Bryssel nästa tisdag och onsdag. Ledarna har således ännu ett tillfälle att debattera frågorna med öppna ögon. De kommer inte att finna några snygga eller snabba svar.

Vi skall förvisso inte till slut stå där med ett Europa som elegant hålls samman av Västs två stora efterkrigs-institutioner. Men om vi har tur, tålamod och är allvarliga så kan vi i tid stå där med en härva av politiska och ekonomiska organisationer  - för baltisk säkerhet, för fred på Balkan, för regionala former av ekonomiskt samarbete , och så vidare - som går kors och tvärs i varandra som en spaghettikorsning på en motorväg.

Spaghettin blir smaklös om det inte görs en rejäl satsning för att få litet paneuropeisk biff i den  - en “charta” med tänder, ett europeiskt säkerhetsråd inom OSSE, eller någon kombination av åtgärder  som utformat med avsikt att ge Ryssland den plats som det tillkommer .

Den nye Klumpe Dumpe kommer att vara lappad och sprucken här och där, men han kommer att vara betydligt mer attraktiv än en ny konfrontation med Ryssland som är det sannolika alternativet.

(OBS ! Artikeln är översatt från engelska, och blev publicerad 1996)

SR, SR,

-