I Miklagårds*) portar ..

 

 Denna kommentar till den pågående kyrkliga bataljen i öst, skriven av en viss Soldatov,  kunde jag inte annat än översätta till svenska (hmm..) och lägga ut på min blogg. Jag fann den på "Grani"'s webplats.
  Under måndagen den 15:e oktober kommer alltså den Ryskortodoxa kyrkan att ge sitt svar på Konstantinopel-synodens beslut att ge den ukrainska kyrkan full självständighet. 
 Kommer det nu att öppna sig "en réell utgång" för de ortodoxa troende i Ryssland, som artikelförfattaren anar ?
( Och vad består den utgången i ? Förhoppningsvis kommer evangelium att segra över kyrkopolitiken - "Tänk på Jesus Kristus, som är uppstånden från de döda, av Davids säd, enligt det evangelium som jag förkunnar"   -  2 Tim. 2:8 )
- -
Konstantinopel, (det ekumeniska ) partiarkatet – vilket anses vara det främsta i den ortodoxa världen – utför sitt arbete för att kyrkligt isolera Moskva på ett betydligt mer virtuost sätt, än vad Väst annars förmått att politiskt och ekonomiskt blockera Putin-regimen.

Och bakom denna delikata verksamhet döljer sig den för Moskva fatala, historiska verkligheten: det blir utdrivet inte bara från den civiliserade, västliga världen, men också från sin egen - mycket blygsamma i det världsvida perspektivet -  som det tycks, helt dirigerbara , ortodoxa oikomene.

Moskva-patriarkatets och Rysslands avfall från ”världs-ortodoxin's” familj, fullbordar processen att kulturellt och civilisatoriskt marginalisera det f.d. Imperiet , beröva det dess sista ortodoxa förbundna, och överhuvudtaget lämna dess ortodoxi i stort tvivelsmål. Ja, faktiskt: varför skulle vi nu överhuvudtaget anse Putins kyrka vara ortodox, den kyrkan som har klippt banden med alla övriga ortodoxa kyrkor ?   

Sålunda, på kvällen den 11:e oktober lät Konstantinopel-synoden höra sitt avgörande beslut. Vad som är stort syns på avstånd, men jag tror inte att jag tar fel om jag kallar detta för det mest sensationella i ortodoxin's historia under de senaste århundradet. Det ekumeniska patriarkatet erkänner hädanefter inga som helst rättigheter för Moskva-patriarkatet när det gäller det territorium som utgör det medeltida Kiev's metropolitdöme. I första rummet angår detta naturligtvis Ukraina, men i alla händelser måste man ha i sikte, att inom detta metropolitdömes historiska gränser ingår även dagens Vitryssland, dagens Litauen och vissa regioner inom Ryska Federationen.

Konstantinopel har officiellt annulerat en sin handling från 1686, genom vilken det, under beaktande av de militära och politiska förhållandena som rådde vid den tiden , tillfälligt gav Moskva-patriarkatet rätt att avskilja metropoliten i Kiev, vilken valdes av metropolitdömets kyrkomöte. Därvid förpliktades den i Moskva insatte metropoliten att fortsätta räkna Konstantinopel-patriarken som sin företrädare och nämna hans namn vid varje gudstjänst. På det viset blev det en konstruktion med två patriarker.

Men Moskva kränkte direkt och grovt akten från 1686, och skaffade sig full kontroll över Kiev's metropolitdöme. Det omintetgjorde själva detta metropolitdöme med hela dess självständighet, och splittrade upp Ukraina och Vitryssland i massor av självständiga biskopssäten , vilka lydde direkt under Moskva eller S:t Petersburg.

Konstantinopel jublade naturligtvis inte över en sådan egenmäktighet, men var tvunget att tiga under 230 långa år, innan ännu det ryska självhärskardömet hade fallit, detsamma som det inte hade varit någon idé att tvista med. Redan i början av 1920-talet tillställde Konstantinopel autokefal status (full självständighet) åt den polska kyrkan – just därför att den utgjordes av Kiev's metropolitdömes västliga biskopssäten. Den polska kyrkans autokefala status var inget annat än en annonsering om samma status åt den ukrainska kyrkan, vilket nödvändigt måste följa på befrielsen av hela det ukrainska territoriet från totalitär ockupation.

Denna befrielseprocess efter 1991 tog 23 långa år i Ukraina, men 2014 blev den oåterkallelig, och det innebar att det att ge autokefal status åt kyrkan i Ukraina också blev något oåterkalleligt. Ifall patriark Kirill hade haft en strategisk syn, och om Kreml inte var stämt att på ett extremt vis isolera Ryssland internationellt, så skulle den Ryskortodoxa kyrkan kunnat taga fasta på denna trend , ha litet framförhållning, och själv se till att den ukrainska kyrkan fick autokefal status. Men den outbytbara elitens tröghet och den imperialistiska snobbismen hindrade dem att göra detta. Därför förlorar den ryska kyrkan nu allt.

Från den 11:e oktober verkar Konstantinopel-patriarkatets ”Stavropigia” officiellt i Kiev. Detta exotiska grekiska ord kan översättas på olika vis till ryska – kanske helst som ”patriarkal , kyrklig beskickning”. Den gamla Spasa-kyrkan i Berestov som ligger just vid Grott-klostrets murar i Kiev, blir nu en officiell representation för Konstantinopel-patriarkatet, där dess exarcher tjänar – ärkebiskop Daniil och biskop Ilarion – vilka utsågs redan den 7:e september. Under den nuvarande etappen kommer deras verksamhet inrikta sig på att kalla samman ett allmänt kyrkomöte med biskopar från de i landet tre stora ortodoxa jurisdiktionerna – Kiev-patriarkatet, den Ukrainska självständiga kyrkan och Moskva-patriarkatet. Från det sistnämnda väntas dock, under innevarande etapp, inte komma så många representanter.

Detta allmänna kyrkomöte ska konstituera en enda autokefal Ukrainsk kyrka, och utse dess främste representant, vilket sannolikt blir den 89-årige patriarken Filaret (Denisenko). Konstantinopel-synodens beslut den 11:e oktober blev hans personliga triumf , varför ukrainska media nu jämför honom med Mahatma Gandhi och Nelson Mandela. Under 26 långa år uthärdade Filaret, som en tid var vikarie för Moskva-patriarkatets säte, smädelser och spott från sina bröder i den Ryskortodoxa kyrkan, och blev av dem även bannlyst, men han avvek inte från sin väg mot en självständig, ukrainsk kyrka. Och se, mot slutet av hans jordeliv, har Gud krönt hans tålamod med ett erkännande och ett officiellt upphävande av bannlysningen. I sanning ett episkt inslag i de ortodoxa helgonbiografiernas anda.

Moskva-patriarkatet kommer att ge sitt svar under dess synod i Minsk den 15:e oktober. Detta svar blir sannolikt historiskt (rättelse: hysteriskt) . Berövad internationellt stöd, fullständigt underställd Kreml's isolationism, kan inte den Ryskortodoxa kyrkan erbjuda den ortodoxa världen något konstruktivt alternativ , utan kan bara ställa sig i en stolt och överlägsen pose och gå autarkin's (el. blockadernas) väg. I det närmaste historiska perspektivet kommer ett sådant uppförande att öppna möjligheter för den vitryska kyrkans självständighet och för att sprida Konstantinopel's jurisdiktion över själva det ryska territoriet, där det för de ortodoxa troende öppnar sig en reell utgång ur Putin-Gundjaev-korporationens **) kanoniska slaveri. 

            Ska imperiets sönderfall börja med kyrkan ?

                                                                                    Alexander Soldatov


    *) "Miklagård" - enligt Wikipedia
    **) "Gundjaev" är den ryske patriarken Kirill's efternamn i det civila.


             
            // UPPDATERING 2018 10 16    Videoklipp med några inslag från  
                    press-briefingen efter synoden  i Minsk - här - svenska undertexter tillagda //


Hbl, The Globe and Mail, Credo