Det inlägg du ville läsa finns förmodligen strax nedanför, eller någonstans nedanför
Under Västerås riksdag 1527 utkämpades en avgörande kamp med det katolska partiet i Sverige. Gustaf Vasa avsade sig kungamakten , men övertalades att återtaga den. Det var folkets - allmogens - rop om att få höra evangelium på sitt eget språk, som utgjorde en väsentlig faktor för att Gustav Vasa blev och förblev Sveriges regent. Han kämpade ju inte mot den saken i inledningen.
Se'n är ju frågan den vad folket gjorde med det evangelium som sedermera blev tillgängligt genom reformatorernas arbete. Konventiklar och väckelserörelser bär i historien sitt vittnesbörd om att det blev en särskild kamp för att ta emot budskapet personligen, och inte bara vara en del av ett officiellt, nationellt kyrko-system.
Vilka förvaltar budskapet idag? Är det i själva verket katoliker som gör det bäst numera ? Men då borde den romersk-katolska kyrkan ha genomfört avgörande förändringar i sin lära och praxis generellt.
Det finns det inga tecken på, även om den Svenska kyrkan och väckelserörelserna - frikyrkorna - å sin sida avfaller, så bör inte reformationens stora sak falla i glömska.
Här nedan Anders Fryxells skildring av Västerås riksdag 1527.Jag tycker att Fryxell skriver på ett fängslande vis, trots det ålderdomliga språket i den historiebok från 1800-talet, som jag har skrivit av. Hoppas att inte den språkliga uppdatering som jag har gjort här på något vis hämmar skildringens ursprungliga vitalitet.
-Var det verkligen så här det gick till vid de tillfället?
Det kan säkert diskuteras.
-
De påviska hade redan förutspått att det skulle komma föga gott ur Västerås riksdag. Biskop Brask ( Hans Brask - biskop i Linköpings stift c:a 1513 - 1527) såg högst ogärna att trosläran blev förklarad för allmänheten, eller att man överhuvudtaget vågade undersöka dess satser. Ännu mer var han rädd för att detta skulle göras i kungens närvaro, ty Brask hade själv - en djärv och klok man som han var - liksom alla andra erfarit, hur Gustav med blick, röst, ord och gester ägde en sådan makt över folkets sinnen, att ingen tordes eller förmådde vare sig att tala, och ännu mindre göra, mot hans vilja. Därför undvek också Brask möten med kungen, så mycket han bara kunde; denna gång var han dock så illa tvungen att infinna sig.
Ständerna var redan samlade, men riksdagen hade ännu inte inletts, då kungen bjöd dem alla till sitt gästabud. Då han hade stigit upp i högsätet, anvisade han först platserna vid sin sida åt rikets rådmän, och efter dem placerade han biskoparna, sedan adelsmännen, så prästerskapet, borgarna och bönderna. Biskoparna som alltid hade haft plats framför rådmännen, såg sig alltså nu, med harm, vara nedflyttade.
Ingen vågade dock utsätta sig för kungens vrede. De teg stilla och höll till godo med de anvisade platserna.
(En längre text följer)
Dagen därefter församlade sig biskoparna och prästerna på Brasks kallelse i domkyrkan. Portarna stängdes, så att inga obehöriga skulle kunna smyga in och ta reda på vad som förehades. Frågan framkastades, hur de skulle bete sig, då det på grund av så många tidigare händelser, och nu sist genom nedflyttandet under gårdagens gästabud, stod klart, att kung Gustav allvarligt stod efter deras egendomar, makt och privilegier. Biskoparna i Strängnäs och Västerås svarade, att de var i stort sett till freds, oberoende av hur fattiga eller hur rika kungen ville göra dem, för om de fick litet så behövde de inte heller ge ut så mycket. Detta underlåtande sätt att uttrycka sig gjorde biskop Brask djupt missnöjd. "Ni är alldeles förryckta ifall ni går med på det", sa han; "om kung Gustav vill ta något ifrån oss, så låt honom ta det med våld, utan vår fria vilja och vårt samtycke; på det viset har vi all rätt att framföra klagomål inför den helige fadern. Må var och en här ta sig till vara för att överge påven ! Många konungar och furstar i forna tider har företagit sig sådant som denne Gustav nu gör, men alla har de blivit brända av den helige faderns dunderslag och bannlysning, och förföljda biskopar har i lugn och ro fått tillbaka allt som tidigare tillhörde dem. Men om vi avfaller från påven, som är vårt livankare och försvar, så har vi eld och ris på alla sidor. Den helige fadern kommer att exkommunicera oss, och kungen här hemma kommer inte att akta oss bättre än trälar, och då kommer vi inte att våga få fram ett ord till försvar för lyrkans fri - och rättigheter". - När Brask talade på det viset tog prästerna mod till sig och samtyckte till vad han sade. De band sig själva med dyra eder att på intet vis vika från påven, och att ingen av dem skulle antaga Luthers lära så länge de levde. Förutom det, skrev de ett brev, som de alla undertecknade och satte sina sigill på. Men trots att de hade ingått ett sådant förbund med varandra, och fattat ett sådant stolt beslut, var de så rädda för kungen, att de grävde ned det omnämnda brevet under en sten i kyrkvalvet, så att Gustav inte skulle få nys om det. Först 55 år senare blev det funnet och framdraget i ljuset.
Dagen därpå inleddes riksdagen, och alla kallades upp i en stor klostersal, där samlingen hölls. Dit gick då en skara män upp tillsammans som bar på mycket olika tankar; kungen gick med den fasta föresatsen att på denna plats alldeles krossa påveväldet, eller så avsäga sig ett annars vanmäktigt och föraktligt kunga-namn, Brask gick med ett lika oryggligt beslut att inte ge vika på någon punkt; kungens anhängare var fulla av hopp; Brasks anhängare var fulla av fruktan; adeln gick med begär efter klostergodsen, dels var de kungen tillgivna, dels avundsjuka på honom - det gällde särskilt Ture Jönsson Roos, vars högmod hade smickrats och blåsts upp av Brask; till sist gick borgare och bönder, som var väl medvetna om det myckna goda som de hade kommit i åtnjutande av genom kungens kloka styre, men de var delvis förvillade och provocerade genom osanna rykten som hade spridits av kungens fiender, och som handlade en hel del om hans påstådda gudlöshet. - Då nu alla var församlade steg kungens kansler, Laurentius Andrae, upp, och började att å kungens vägnar hålla ett länge tal.
I det talet framställde han, hur kungen, med Guds hjälp och med mycken möda, räddat riket ur främmande makts våld, hur han av rikets ständer med många böner och stora löften hade övertalats att ta sig an och upprätthålla regeringen, trots att han flera gånger hade sagt sig inte vilja detta. För allt detta hade han fått inget annat än otacksamhet, förräderi, lögnaktighet, förtal och uppror till lön. Kanslern gick sedan utförligt igenom alla de falska rykten som hade utspridits om kungen, ett efter ett, och påvisade hur grundlösa de var , så att det stod klart för alla och envar. Därefter nämnde han om kungens beslut att avsäga sig kronan och ett sådant otacksamt besvär. Men han ville inte avsluta sitt tal förrän han inför ständerna hade gått igenom vad han ansåg vara rikets största olycka det främsta hindret för dess välstånd. Denna punkt gick framför allt ut på att kronans inkomster var alltför ringa, medans klostrens och kyrkornas inkomster var alldeles för stora.
Alltsammans blev med den största utförlighet och klarhet genomgånget och behandlat i kanslerns tal. När han hade avslutat, vände sig kungen till rådmännen och biskoparna, och begärde att de skulle yttra sig. Rikshovmästare Ture Jönsson Roos, den äldste av rådmännen, reste sig då och bad kungen att med tålamod höra vad han hade att säga. Kungen hade inga invändningar, och väntade att åtminstone adeln skulle stå sig på hans sida. Men Ture Jönsson, som själv eftersträvade kungakronan och som var i maskopi med Brask, ville nu demonstrera, hur han tvärt emot kungen lämnade företräde åt biskoparna. Han gav alltså tecken åt Brask att föra deras talan. Så började Brask: "Vi som befinner oss i det andliga ståndet, måste bekänna att vi har svurit och lovat vår allra heligaste fader, att inte företaga oss någonting i fråga om läran eller om andra andliga frågor, utan hans samtycke, beröm och goda minne. Inte desto mindre är vi skyldiga vår nådige herre och konung lydnad, huldhet och underdånighet , så långt som det inte strider mot de dekret och förordningar som påven och de allmänna kyrkomötena har föreskrivit oss. Det är inte heller på sin plats att vi avstår något av den heliga kyrkans egendom, vare sig lös eller fast, eftersom påven har befallt oss att vi ska ha det i vårt förvar. Men vidskepelse och osedligheter som införts av diverse förrädiska präster och munkar, borde avbrytas och de som har ägnat sig åt sådant borde bestraffas strängt". Brask tystnade, och satte sig.
Kungen vände sig då till rådmännen, och sa:"Tycker ni att detta är riktigt talat?" Ture Jönsson och några av dem som tillhörde hans parti reste sig, och sa, att de inte kunde förstå annat, än att biskopen i stort hade svarat rätt, även om han inte hade svarat uttömmande i allt. "När det ligger till på det viset", sa den förtörnade och bedragne kungen "så har jag inte längre lust att vara er kung. Nog hade jag förväntat mig andra svar från er. Men det är ju inte konstigt att folk i gemen är tokiga och demonstrerar all tänkbar olydnad, harm och förtret, då man här kan iaktta att de har sådana framträdande pådrivare. Om regn inte faller, så skyller de på mig, om solen inte lyser, så gör det detsamma. Om svåra tider kommer, hunger och pest eller vad det vara må, så får jag genast skulden. Detta är alltså tacken för alla sorger och alla bekymmer som kommit över oss , då vi har dragit omsorg om rikets och allas er välfärd. Jag kan arbeta på ert bästa så mycket jag förmår, och har ändå ingen annan lön att vänta för det, än att ni gärna såg att yxan satt i huvudet på mig, fast ingen själv törs hålla i skaftet. En sådan lön kan jag gott vara utan, liksom någon annan här. Jag måste arbeta dagligen,och ha besvär, mer än ni vare sig vet eller förstår, både vad det gäller inrikes - som utrikes angelägenheter, då jag nu har kallats er kung och ert överhuvud. Men ändå vill ni nu placera både munkar och präster och alla påvens kreatur över oss. Summan av kardemumman blir att ni alla vill mästra mig, trots att jag blivit utvald att vara er kung och herre. Men vem kan på det viset vara er kung ? Jag tror inte att den värste i helvetet skulle vilja vara det, ännu mindre någon människa. Därför ska ni veta att jag helt och hållet avsäger mig att vara er kung; ni kan välja den som ni finner för gott. Kan ni få tag i någon som är er alla alltid till behag, så gärna för mig ! Men tänk nu på att lösa ut mig på ett redligt vis, och betala mig mitt fäderne - och möderne-arv, allt som jag har kostat på riket. När detta har skett, så lovar jag att jag ska dra min kos bort ifrån detta rike, och aldrig någonsin mer komma hit igen". När han sa detta bröt tårarna fram i kungens ögon. Han steg ned från sin tron, gick hastigt ut ur salen och därifrån upp på slottet , åtföljd av sina drabanter och närmaste vänner.
Bestörtning och häpnad uppfyllde nu allas sinnen. Kanslern trädde upp:"Var överens", började han "ni goda män, och be Gud om ett gott råd! Det är en stor sak för handen. Antingen får vi be kung Gustav om nåd och ta honom åter och göra hans vilja , eller så får vi lösa ut honom från riket och välja en annan kung". Inget svar följde, ingen i den bestörta församlingen vågade höja rösten. De gick och stod i skilda hopar i salen, och de talade sakta och rådgjorde med varandra, men ingen särskild ordning eller enighet märktes, inget beslut togs eller blev ens föreslaget. Mot kvällen skildes de åt, var och en gick hem till sig, och de flesta var fulla av oro och bekymmer , men några av glädje och hopp, särskilt Ture Jönsson. När han återvände till sin boning, uppmanade han sin tjänare att gå en bit framför och slå hårt på trumma utefter hela gatan; bakom tjänaren gick herr Ture själv, stolt och förnöjd. "Ingen", sa han till dem han mötte, "ska detta år göra en hedning, en Luther eller kättare av mig!".
Kungen, å sin sida, hade på slottet kallat till sig sina bästa vänner och några gamla, goda krigsbussar . För dem anrättades ett präktigt gästabud. Deras sånger och skämt, deras lust och lekar skulle väga upp den harm och oro som stormade i kungens bröst. Dock var han fast i sitt beslut. Någon bland hans vänner rådde honom att ge efter för ständernas vilja. "Nej", sa han, "vaken med smyg eller med hot ska de komma någon vart med mig. Om råttan får komma åt osten, så ger den sig inte förrän osten blivit helt och hållet uppäten".
Andra dagen kom ständerna åter samman i samma klostersal, men samma oenighet, samma förvirring rådde, som den första dagen. Vad den ene bejakade, förnekade den andre. Herr Nils Krumme ville träda upp med ett gott råd, men hans röst hördes inte över sorlet; likaså flera andra. Till slut började bönderna ropa och bedja, att de goda herrarna av rådet och ridderskapet skulle komma överens och föra saken till ett önskvärt slut, så att allmogen kunde få veta, vad de hade att rätta sig efter, och kunna återvända hem. Men ingenting kunde avgöras. Då hördes några röster bland bönderna, som sa: "Ifall man ska hålla sig till sanningen, så har kungen inte gjort någon något orätt. Ingen kunde påstå det om hans nåd. Om inte rikets rådmän gör ett snabbt slut på saken här, så ska vi själva göra det; men det lär inte gagna alla". Borgerskapet instämde; ja, de som hade kommit från Stockholm sa högt, att de ville hålla staden redo åt kungen i tre år. Igen begärde de att ridderskapet, som var de som först och främst hade talan, också skulle ta ordet. Men ingen trädde fram. Ture Jönsson var anförare för ett stort parti av adeln, särskilt från Västergötland, ibland dem befann sig Måns Bryntesson Liljehök, Nils Vinge, Ture Bjelke och flera andra - alla kungens motståndare och avundsmän, men ännu så länge i hemlighet. De hindrade var och en av de övriga från adeln att tala till kungens förmån, men själva vågade de inte säga ett ord om att avsätta honom och välja en annan kung. Brask själv, som var huvudorsaken till alltsammans, och som annars var så djärv och oförvägen, kunde inte komma sig för att göra någonting. Han insåg ganska väl vilket fördärv som skulle drabba det älskade fosterlandet, om Gustav blev avsatt - han insåg lika väl vilket fördärv som skulle drabba den av honom även älskade påveläran, ifall Gustav återtog kungadömet. Medan han på det viset tvekade, blev han stum och rådlös. Böndernas och borgerskapets hotande uppmaningar fortsatte. Då begärde kanslern, Laurentius Andrae ordet, men Ture Jönsson tystade ner honom, eftersom han i honom fruktade en kungens vän och anhängare. Nu tilltog bullret och oordningen. Till slut framträdde herr Magnus Sommar, biskop i Strängnäs, han klappade ihop händerna och begärde ordet. Han fick ordet, och sa: "Jag vill verkligen tacka herr Ture Jönsson för hans goda avsikt att skydda och försvara kyrkans personer, men jag är rädd för att vi på det viset kommer att få känna på mer ont än gott, för det vore illa om vi så blev beskyddade och försvarade, att riket av den anledningen hamnade i obestånd. Det är bättre att vi tar tiden som den kommer. Riket har börjat att på allt vis koma på fötter, så det finns ingen anledning att vänta något annat än gott framöver. Men att i detta läge sätta sig emot kung Gustav och utvälja en annan kung, det kan till och med ett barn, liksom även gammalt folk, begripa, vad det får för följder för riket. Dessutom så lär det bli besvärligt, ja omöjligt, att köpa ut kungen för allt det som han har lagt ned för riket. Det är inte svårt att gissa, att Sveriges hätska fiender som alltid har stått efter vår ofärd, inte kommer att lämna oss i fred särskilt länge, om vi låter kung Gustav dra bort ifrån oss". När biskopen så hade slutat sitt tal, trädde hela församlingen och en stor del av adeln fram, de tackade honom för att han hade handlat så förståndigt, och det visade sig vara de flestas vilja, att de inte skulle låta kungen ge sig av.
Just i den vändan trädde flera av de förnämsta adelsmännen och borgerskapet fram och begärde, att de, medan alla var tillsammans, skulle få höra en grundlig disputation om den så kallade nya läran, så att var och en kunde förstå, på vilken sida sanningen befann sig. Detta förslag behagade de flesta; de uppmanade till detta, vilket knappast roade de påviska i sällskapet. Igen måste de fram, de kända debattörerna, Olaus Petri och Peder Galle. Först uppstod mellan dem en stor tvist om vilket språk de skulle använda. Peder ville tala latin, men Olaus föredrog svenska. Så när samtalet inleddes talade den ene latin och den andre svenska, men bönderna började snart begära av Galle, att han skulle tala på deras modersmål , så att de kunde förstå vad som sades, och han blev tvungen att göra det. Diskussionen fortsatte intill sena kvällen, och ingen av parterna ville erkänna sig besegrad; men många av åhörarna, som hade kommit dit med full tro på påveläran, gick därifrån tvekande, om inte fullständigt omvända.
Tredje gången samlades ständerna åter, men rådmännen och ridderskapet ville inte heller nu företaga sig något. Då började bönderna och borgarna att högljutt klaga, och säga att om ridderskapet ville bli orsak till rikets fördärv, så skulle bönder och borgare med kungens hjälp fördensskull hemsöka och straffa dem. De hade redan hört sig för med kungen om den saken. Vid dessa ord förlorade de sammangaddade herrarna modet. De började alla, och särskilt Måns Bryntesson, att be Ture Jönsson besinna deras farliga belägenhet, och att inte vara så styvsint mot kungen. "Risken är att vi går till väga på ett sådant vis att ingen av oss kommer undan med livet". Herr Ture svarade då: "Jag nöjer mig den här gången. Men kungen ska inte tvinga mig till något lutheri. Och", tillade han, "..om kungen inte vill vara tillmötesgående denna gång så rår vi kanske på honom någon annan gång". Det blev sedan efter många och långa överläggningar beslutet att kanslern och Olaus Petri skulle skickas upp till kungen, berätta om ständernas ånger och framställa deras bön om, att han skulle värdigas vara deras överhuvud; annars var det ju ute med dem.
Sändebuden gick och gjorde som de hade blivit tillsagda, men Gustav svarade kort, att det som var sagt var sagt, och han ämnade inte ändra sig. De sökte då att beveka honom med tårar och knäfall, men det var förgäves. De återvände med hans vägran, och dessutom var de så förfärade av hans stränghet, att de sa att de aldrig mer skulle våga sig på att göra om detta. Nu märktes bestörtning och oro överallt. Snart skickades två andra personer - biskop Magnus Sommar och riksrådet Knut Lilja, i samma ärende. Men också de fick återkomma med samma svar. Då vart oron och oordningen total: en del grät, andra ropade, andra överlade. Ture Jönsson och biskop Brask visste inte vad de skulle ta sig till; de kunde förstå av den uppretade allmogens blickar vad de kunde vänta sig från dem. Nu gick den ene efter den andre upp till kungen och sökte, var och en efter bästa förmåga, att med tårar, böner, ord och knäfall blidka honom. Slutligen gav han med sig, och sa att han skulle komma ned till dem i deras sal den därpå följande dagen .
Fjärde dagen kom, och alla samlade sig mangrant i klostersalen, i avvaktan på att deras herre och kung skulle komma. De hade nu nogsamt fått lära sig hur oumbärlig han var för dem. Omgiven av sina vänner och följd av drabanterna gick kungen ned från slottet till ständernas samlingssal. I varje blick syntes vördnad och undergivenhet när han framträdde, och knappt hade han hunnit till sin plats, förrän hela församlingen började be honom att återta kronan, och alla lovade honom den allra största lydnad och trohet i sina åligganden. På dessa villkor, och endast på dem, återtog Gustav regeringen. Strax avlade ständerna en förnyad trohetsed, och allt vad kungen hade fordrat beviljades med uppsträckta händer. Vi kommer här att återge endast det allra viktigaste, som att
1. Biskoparnas, kyrkornas och klostrens överflödiga rikedomar och inkomster skulle gå till rikets och kronans behov.
2. Vad som hade givits till kloster och kyrkor före Karl Knutssons tid skulle återgå till kronan.
3. Vad som hade givits, sålts eller pantsatts till kyrkor och kloster efter Karl Knutssons tid, skulle få återtagas eller lösas av den som kunde visa fullgiltiga bevis för att vara den närmaste arvingen till detta.
4. Guds rena ord skulle predikas i rikets alla kyrkor.
Dessutom avgjordes en sak i ett särskilt beslut som kallas för Västerås ordinantia, nämligen att biskopar, domherrar med flera skulle tillsättas av kungen utan att påven tillfrågades; att kungen skulle kunna avsätta obekväma präster; att präster skulle svara inför världslig domstol i världsliga ärenden; att böter inte skulle tillfalla biskopen, utan kungen, att arv efter präster inte skulle tillfalla biskopen utan prästens närmaste, och att evangelium skulle läsas i skolorna, o.s.v. Prästerskapet måste med ett öppet brev ge sitt bifall till allt detta, vilket de inte gärna gjorde. De skrev att ".. de samtyckte därtill, därför att de inte ville motsätta sig det som alla andra befallt och samtyckt om ; och mest av den anledningen att de inte skulle misstänkas för att biskoparna med sin makt och sina starka slott skulle bli en fara för kungen och riket, som några biskopar förut hade blivit. De var därför till freds, hur rika eller fattiga hans nåd än ville göra dem".
Sedan detta var undertecknat med sigill, talade kung Gustav själv till biskoparna och begärde att få deras slott, för på den tiden hade varje biskop en så starkt befäst borg, som ärkebiskopen hade haft på Almarestäk. Först vände han sig till biskop Magnus Sommar i Strängnäs, och begärde Tynnelsö av honom, och biskopen lovade att snarast överlämna det; sedan vände han sig till biskop Magnus Haraldsson Strömfelt, och begärde Läckö, och även han svarade ja. Nu kom ordningen til Brask. Kungen begärde Munkeboda av honom. Inför det kravet pustade och suckade den gamle mannen tungt; han ville säga något men förmådde inte få fram ett ord, varken ja eller nej. Då stod Ture Jönsson upp och bad kungen ha anséende till biskopens ålder och förtjänster, och låta honom få behålla sitt Munkeboda så länge han levde. Men Gustav sa tvärt nej till det, och inte bara det, utan han begärde att biskop Brask skulle låta några gå i borgen för att Munkeboda med allt vad därtill hörde, skulle överlämnas i god ordning, och att biskop Brask inte vidare skulle stämpla mot kungen.
Åtta riddersmän åtog sig denna borgen, och några befullmäktigade personer sändes direkt att mottaga slottet. Sedan kallade de fram 40 välbeväpnade män, som efter tidens sed hade beledsagat biskopen dit. De fick träda fram och säga upp sin trohet mot Brask, och i stället gå över i kung Gustav's tjänst. Till slut tillsades biskopen strängt och vid sin hals, att inte utan kungens särskilda tillåtelse lämna staden. De övriga biskoparna lämnade sina slott, och så avslutades denna märkliga handel.
Västerås riksdag höll inte på länge, det var knappt åtta dagar som hade gått, då den avslutades. Men aldrig har mer blivit uträttat under en riksdag, aldrig har ett riksdagsbeslut medfört en så fullständig omdaning. Krossad var hela den förfärliga påvemakten i alla dess leder, berövad sina rikedomar, sina privilegier, sitt stora anséende ...
- -
Så berättade i sin tid Anders Fryxell
( Men ... skulle inte den här bloggen handla om Ryssland ? Den gör det - kolla taggen "Ryssland" ! Blogred. håller dessutom på att ta fram ett nytt "policy-dokument" för "Sub Umbra" med tillhörande web-resurser - titta in här)
Läs även andra bloggares åsikter om Historia, Reformationen
Se'n är ju frågan den vad folket gjorde med det evangelium som sedermera blev tillgängligt genom reformatorernas arbete. Konventiklar och väckelserörelser bär i historien sitt vittnesbörd om att det blev en särskild kamp för att ta emot budskapet personligen, och inte bara vara en del av ett officiellt, nationellt kyrko-system.
Vilka förvaltar budskapet idag? Är det i själva verket katoliker som gör det bäst numera ? Men då borde den romersk-katolska kyrkan ha genomfört avgörande förändringar i sin lära och praxis generellt.
Det finns det inga tecken på, även om den Svenska kyrkan och väckelserörelserna - frikyrkorna - å sin sida avfaller, så bör inte reformationens stora sak falla i glömska.
Här nedan Anders Fryxells skildring av Västerås riksdag 1527.Jag tycker att Fryxell skriver på ett fängslande vis, trots det ålderdomliga språket i den historiebok från 1800-talet, som jag har skrivit av. Hoppas att inte den språkliga uppdatering som jag har gjort här på något vis hämmar skildringens ursprungliga vitalitet.
-Var det verkligen så här det gick till vid de tillfället?
Det kan säkert diskuteras.
-
De påviska hade redan förutspått att det skulle komma föga gott ur Västerås riksdag. Biskop Brask ( Hans Brask - biskop i Linköpings stift c:a 1513 - 1527) såg högst ogärna att trosläran blev förklarad för allmänheten, eller att man överhuvudtaget vågade undersöka dess satser. Ännu mer var han rädd för att detta skulle göras i kungens närvaro, ty Brask hade själv - en djärv och klok man som han var - liksom alla andra erfarit, hur Gustav med blick, röst, ord och gester ägde en sådan makt över folkets sinnen, att ingen tordes eller förmådde vare sig att tala, och ännu mindre göra, mot hans vilja. Därför undvek också Brask möten med kungen, så mycket han bara kunde; denna gång var han dock så illa tvungen att infinna sig.
Ständerna var redan samlade, men riksdagen hade ännu inte inletts, då kungen bjöd dem alla till sitt gästabud. Då han hade stigit upp i högsätet, anvisade han först platserna vid sin sida åt rikets rådmän, och efter dem placerade han biskoparna, sedan adelsmännen, så prästerskapet, borgarna och bönderna. Biskoparna som alltid hade haft plats framför rådmännen, såg sig alltså nu, med harm, vara nedflyttade.
Ingen vågade dock utsätta sig för kungens vrede. De teg stilla och höll till godo med de anvisade platserna.
(En längre text följer)
Dagen därefter församlade sig biskoparna och prästerna på Brasks kallelse i domkyrkan. Portarna stängdes, så att inga obehöriga skulle kunna smyga in och ta reda på vad som förehades. Frågan framkastades, hur de skulle bete sig, då det på grund av så många tidigare händelser, och nu sist genom nedflyttandet under gårdagens gästabud, stod klart, att kung Gustav allvarligt stod efter deras egendomar, makt och privilegier. Biskoparna i Strängnäs och Västerås svarade, att de var i stort sett till freds, oberoende av hur fattiga eller hur rika kungen ville göra dem, för om de fick litet så behövde de inte heller ge ut så mycket. Detta underlåtande sätt att uttrycka sig gjorde biskop Brask djupt missnöjd. "Ni är alldeles förryckta ifall ni går med på det", sa han; "om kung Gustav vill ta något ifrån oss, så låt honom ta det med våld, utan vår fria vilja och vårt samtycke; på det viset har vi all rätt att framföra klagomål inför den helige fadern. Må var och en här ta sig till vara för att överge påven ! Många konungar och furstar i forna tider har företagit sig sådant som denne Gustav nu gör, men alla har de blivit brända av den helige faderns dunderslag och bannlysning, och förföljda biskopar har i lugn och ro fått tillbaka allt som tidigare tillhörde dem. Men om vi avfaller från påven, som är vårt livankare och försvar, så har vi eld och ris på alla sidor. Den helige fadern kommer att exkommunicera oss, och kungen här hemma kommer inte att akta oss bättre än trälar, och då kommer vi inte att våga få fram ett ord till försvar för lyrkans fri - och rättigheter". - När Brask talade på det viset tog prästerna mod till sig och samtyckte till vad han sade. De band sig själva med dyra eder att på intet vis vika från påven, och att ingen av dem skulle antaga Luthers lära så länge de levde. Förutom det, skrev de ett brev, som de alla undertecknade och satte sina sigill på. Men trots att de hade ingått ett sådant förbund med varandra, och fattat ett sådant stolt beslut, var de så rädda för kungen, att de grävde ned det omnämnda brevet under en sten i kyrkvalvet, så att Gustav inte skulle få nys om det. Först 55 år senare blev det funnet och framdraget i ljuset.
Dagen därpå inleddes riksdagen, och alla kallades upp i en stor klostersal, där samlingen hölls. Dit gick då en skara män upp tillsammans som bar på mycket olika tankar; kungen gick med den fasta föresatsen att på denna plats alldeles krossa påveväldet, eller så avsäga sig ett annars vanmäktigt och föraktligt kunga-namn, Brask gick med ett lika oryggligt beslut att inte ge vika på någon punkt; kungens anhängare var fulla av hopp; Brasks anhängare var fulla av fruktan; adeln gick med begär efter klostergodsen, dels var de kungen tillgivna, dels avundsjuka på honom - det gällde särskilt Ture Jönsson Roos, vars högmod hade smickrats och blåsts upp av Brask; till sist gick borgare och bönder, som var väl medvetna om det myckna goda som de hade kommit i åtnjutande av genom kungens kloka styre, men de var delvis förvillade och provocerade genom osanna rykten som hade spridits av kungens fiender, och som handlade en hel del om hans påstådda gudlöshet. - Då nu alla var församlade steg kungens kansler, Laurentius Andrae, upp, och började att å kungens vägnar hålla ett länge tal.
I det talet framställde han, hur kungen, med Guds hjälp och med mycken möda, räddat riket ur främmande makts våld, hur han av rikets ständer med många böner och stora löften hade övertalats att ta sig an och upprätthålla regeringen, trots att han flera gånger hade sagt sig inte vilja detta. För allt detta hade han fått inget annat än otacksamhet, förräderi, lögnaktighet, förtal och uppror till lön. Kanslern gick sedan utförligt igenom alla de falska rykten som hade utspridits om kungen, ett efter ett, och påvisade hur grundlösa de var , så att det stod klart för alla och envar. Därefter nämnde han om kungens beslut att avsäga sig kronan och ett sådant otacksamt besvär. Men han ville inte avsluta sitt tal förrän han inför ständerna hade gått igenom vad han ansåg vara rikets största olycka det främsta hindret för dess välstånd. Denna punkt gick framför allt ut på att kronans inkomster var alltför ringa, medans klostrens och kyrkornas inkomster var alldeles för stora.
Alltsammans blev med den största utförlighet och klarhet genomgånget och behandlat i kanslerns tal. När han hade avslutat, vände sig kungen till rådmännen och biskoparna, och begärde att de skulle yttra sig. Rikshovmästare Ture Jönsson Roos, den äldste av rådmännen, reste sig då och bad kungen att med tålamod höra vad han hade att säga. Kungen hade inga invändningar, och väntade att åtminstone adeln skulle stå sig på hans sida. Men Ture Jönsson, som själv eftersträvade kungakronan och som var i maskopi med Brask, ville nu demonstrera, hur han tvärt emot kungen lämnade företräde åt biskoparna. Han gav alltså tecken åt Brask att föra deras talan. Så började Brask: "Vi som befinner oss i det andliga ståndet, måste bekänna att vi har svurit och lovat vår allra heligaste fader, att inte företaga oss någonting i fråga om läran eller om andra andliga frågor, utan hans samtycke, beröm och goda minne. Inte desto mindre är vi skyldiga vår nådige herre och konung lydnad, huldhet och underdånighet , så långt som det inte strider mot de dekret och förordningar som påven och de allmänna kyrkomötena har föreskrivit oss. Det är inte heller på sin plats att vi avstår något av den heliga kyrkans egendom, vare sig lös eller fast, eftersom påven har befallt oss att vi ska ha det i vårt förvar. Men vidskepelse och osedligheter som införts av diverse förrädiska präster och munkar, borde avbrytas och de som har ägnat sig åt sådant borde bestraffas strängt". Brask tystnade, och satte sig.
Kungen vände sig då till rådmännen, och sa:"Tycker ni att detta är riktigt talat?" Ture Jönsson och några av dem som tillhörde hans parti reste sig, och sa, att de inte kunde förstå annat, än att biskopen i stort hade svarat rätt, även om han inte hade svarat uttömmande i allt. "När det ligger till på det viset", sa den förtörnade och bedragne kungen "så har jag inte längre lust att vara er kung. Nog hade jag förväntat mig andra svar från er. Men det är ju inte konstigt att folk i gemen är tokiga och demonstrerar all tänkbar olydnad, harm och förtret, då man här kan iaktta att de har sådana framträdande pådrivare. Om regn inte faller, så skyller de på mig, om solen inte lyser, så gör det detsamma. Om svåra tider kommer, hunger och pest eller vad det vara må, så får jag genast skulden. Detta är alltså tacken för alla sorger och alla bekymmer som kommit över oss , då vi har dragit omsorg om rikets och allas er välfärd. Jag kan arbeta på ert bästa så mycket jag förmår, och har ändå ingen annan lön att vänta för det, än att ni gärna såg att yxan satt i huvudet på mig, fast ingen själv törs hålla i skaftet. En sådan lön kan jag gott vara utan, liksom någon annan här. Jag måste arbeta dagligen,och ha besvär, mer än ni vare sig vet eller förstår, både vad det gäller inrikes - som utrikes angelägenheter, då jag nu har kallats er kung och ert överhuvud. Men ändå vill ni nu placera både munkar och präster och alla påvens kreatur över oss. Summan av kardemumman blir att ni alla vill mästra mig, trots att jag blivit utvald att vara er kung och herre. Men vem kan på det viset vara er kung ? Jag tror inte att den värste i helvetet skulle vilja vara det, ännu mindre någon människa. Därför ska ni veta att jag helt och hållet avsäger mig att vara er kung; ni kan välja den som ni finner för gott. Kan ni få tag i någon som är er alla alltid till behag, så gärna för mig ! Men tänk nu på att lösa ut mig på ett redligt vis, och betala mig mitt fäderne - och möderne-arv, allt som jag har kostat på riket. När detta har skett, så lovar jag att jag ska dra min kos bort ifrån detta rike, och aldrig någonsin mer komma hit igen". När han sa detta bröt tårarna fram i kungens ögon. Han steg ned från sin tron, gick hastigt ut ur salen och därifrån upp på slottet , åtföljd av sina drabanter och närmaste vänner.
Bestörtning och häpnad uppfyllde nu allas sinnen. Kanslern trädde upp:"Var överens", började han "ni goda män, och be Gud om ett gott råd! Det är en stor sak för handen. Antingen får vi be kung Gustav om nåd och ta honom åter och göra hans vilja , eller så får vi lösa ut honom från riket och välja en annan kung". Inget svar följde, ingen i den bestörta församlingen vågade höja rösten. De gick och stod i skilda hopar i salen, och de talade sakta och rådgjorde med varandra, men ingen särskild ordning eller enighet märktes, inget beslut togs eller blev ens föreslaget. Mot kvällen skildes de åt, var och en gick hem till sig, och de flesta var fulla av oro och bekymmer , men några av glädje och hopp, särskilt Ture Jönsson. När han återvände till sin boning, uppmanade han sin tjänare att gå en bit framför och slå hårt på trumma utefter hela gatan; bakom tjänaren gick herr Ture själv, stolt och förnöjd. "Ingen", sa han till dem han mötte, "ska detta år göra en hedning, en Luther eller kättare av mig!".
Andra dagen kom ständerna åter samman i samma klostersal, men samma oenighet, samma förvirring rådde, som den första dagen. Vad den ene bejakade, förnekade den andre. Herr Nils Krumme ville träda upp med ett gott råd, men hans röst hördes inte över sorlet; likaså flera andra. Till slut började bönderna ropa och bedja, att de goda herrarna av rådet och ridderskapet skulle komma överens och föra saken till ett önskvärt slut, så att allmogen kunde få veta, vad de hade att rätta sig efter, och kunna återvända hem. Men ingenting kunde avgöras. Då hördes några röster bland bönderna, som sa: "Ifall man ska hålla sig till sanningen, så har kungen inte gjort någon något orätt. Ingen kunde påstå det om hans nåd. Om inte rikets rådmän gör ett snabbt slut på saken här, så ska vi själva göra det; men det lär inte gagna alla". Borgerskapet instämde; ja, de som hade kommit från Stockholm sa högt, att de ville hålla staden redo åt kungen i tre år. Igen begärde de att ridderskapet, som var de som först och främst hade talan, också skulle ta ordet. Men ingen trädde fram. Ture Jönsson var anförare för ett stort parti av adeln, särskilt från Västergötland, ibland dem befann sig Måns Bryntesson Liljehök, Nils Vinge, Ture Bjelke och flera andra - alla kungens motståndare och avundsmän, men ännu så länge i hemlighet. De hindrade var och en av de övriga från adeln att tala till kungens förmån, men själva vågade de inte säga ett ord om att avsätta honom och välja en annan kung. Brask själv, som var huvudorsaken till alltsammans, och som annars var så djärv och oförvägen, kunde inte komma sig för att göra någonting. Han insåg ganska väl vilket fördärv som skulle drabba det älskade fosterlandet, om Gustav blev avsatt - han insåg lika väl vilket fördärv som skulle drabba den av honom även älskade påveläran, ifall Gustav återtog kungadömet. Medan han på det viset tvekade, blev han stum och rådlös. Böndernas och borgerskapets hotande uppmaningar fortsatte. Då begärde kanslern, Laurentius Andrae ordet, men Ture Jönsson tystade ner honom, eftersom han i honom fruktade en kungens vän och anhängare. Nu tilltog bullret och oordningen. Till slut framträdde herr Magnus Sommar, biskop i Strängnäs, han klappade ihop händerna och begärde ordet. Han fick ordet, och sa: "Jag vill verkligen tacka herr Ture Jönsson för hans goda avsikt att skydda och försvara kyrkans personer, men jag är rädd för att vi på det viset kommer att få känna på mer ont än gott, för det vore illa om vi så blev beskyddade och försvarade, att riket av den anledningen hamnade i obestånd. Det är bättre att vi tar tiden som den kommer. Riket har börjat att på allt vis koma på fötter, så det finns ingen anledning att vänta något annat än gott framöver. Men att i detta läge sätta sig emot kung Gustav och utvälja en annan kung, det kan till och med ett barn, liksom även gammalt folk, begripa, vad det får för följder för riket. Dessutom så lär det bli besvärligt, ja omöjligt, att köpa ut kungen för allt det som han har lagt ned för riket. Det är inte svårt att gissa, att Sveriges hätska fiender som alltid har stått efter vår ofärd, inte kommer att lämna oss i fred särskilt länge, om vi låter kung Gustav dra bort ifrån oss". När biskopen så hade slutat sitt tal, trädde hela församlingen och en stor del av adeln fram, de tackade honom för att han hade handlat så förståndigt, och det visade sig vara de flestas vilja, att de inte skulle låta kungen ge sig av.
Just i den vändan trädde flera av de förnämsta adelsmännen och borgerskapet fram och begärde, att de, medan alla var tillsammans, skulle få höra en grundlig disputation om den så kallade nya läran, så att var och en kunde förstå, på vilken sida sanningen befann sig. Detta förslag behagade de flesta; de uppmanade till detta, vilket knappast roade de påviska i sällskapet. Igen måste de fram, de kända debattörerna, Olaus Petri och Peder Galle. Först uppstod mellan dem en stor tvist om vilket språk de skulle använda. Peder ville tala latin, men Olaus föredrog svenska. Så när samtalet inleddes talade den ene latin och den andre svenska, men bönderna började snart begära av Galle, att han skulle tala på deras modersmål , så att de kunde förstå vad som sades, och han blev tvungen att göra det. Diskussionen fortsatte intill sena kvällen, och ingen av parterna ville erkänna sig besegrad; men många av åhörarna, som hade kommit dit med full tro på påveläran, gick därifrån tvekande, om inte fullständigt omvända.
Tredje gången samlades ständerna åter, men rådmännen och ridderskapet ville inte heller nu företaga sig något. Då började bönderna och borgarna att högljutt klaga, och säga att om ridderskapet ville bli orsak till rikets fördärv, så skulle bönder och borgare med kungens hjälp fördensskull hemsöka och straffa dem. De hade redan hört sig för med kungen om den saken. Vid dessa ord förlorade de sammangaddade herrarna modet. De började alla, och särskilt Måns Bryntesson, att be Ture Jönsson besinna deras farliga belägenhet, och att inte vara så styvsint mot kungen. "Risken är att vi går till väga på ett sådant vis att ingen av oss kommer undan med livet". Herr Ture svarade då: "Jag nöjer mig den här gången. Men kungen ska inte tvinga mig till något lutheri. Och", tillade han, "..om kungen inte vill vara tillmötesgående denna gång så rår vi kanske på honom någon annan gång". Det blev sedan efter många och långa överläggningar beslutet att kanslern och Olaus Petri skulle skickas upp till kungen, berätta om ständernas ånger och framställa deras bön om, att han skulle värdigas vara deras överhuvud; annars var det ju ute med dem.
Sändebuden gick och gjorde som de hade blivit tillsagda, men Gustav svarade kort, att det som var sagt var sagt, och han ämnade inte ändra sig. De sökte då att beveka honom med tårar och knäfall, men det var förgäves. De återvände med hans vägran, och dessutom var de så förfärade av hans stränghet, att de sa att de aldrig mer skulle våga sig på att göra om detta. Nu märktes bestörtning och oro överallt. Snart skickades två andra personer - biskop Magnus Sommar och riksrådet Knut Lilja, i samma ärende. Men också de fick återkomma med samma svar. Då vart oron och oordningen total: en del grät, andra ropade, andra överlade. Ture Jönsson och biskop Brask visste inte vad de skulle ta sig till; de kunde förstå av den uppretade allmogens blickar vad de kunde vänta sig från dem. Nu gick den ene efter den andre upp till kungen och sökte, var och en efter bästa förmåga, att med tårar, böner, ord och knäfall blidka honom. Slutligen gav han med sig, och sa att han skulle komma ned till dem i deras sal den därpå följande dagen .
Fjärde dagen kom, och alla samlade sig mangrant i klostersalen, i avvaktan på att deras herre och kung skulle komma. De hade nu nogsamt fått lära sig hur oumbärlig han var för dem. Omgiven av sina vänner och följd av drabanterna gick kungen ned från slottet till ständernas samlingssal. I varje blick syntes vördnad och undergivenhet när han framträdde, och knappt hade han hunnit till sin plats, förrän hela församlingen började be honom att återta kronan, och alla lovade honom den allra största lydnad och trohet i sina åligganden. På dessa villkor, och endast på dem, återtog Gustav regeringen. Strax avlade ständerna en förnyad trohetsed, och allt vad kungen hade fordrat beviljades med uppsträckta händer. Vi kommer här att återge endast det allra viktigaste, som att
1. Biskoparnas, kyrkornas och klostrens överflödiga rikedomar och inkomster skulle gå till rikets och kronans behov.
2. Vad som hade givits till kloster och kyrkor före Karl Knutssons tid skulle återgå till kronan.
3. Vad som hade givits, sålts eller pantsatts till kyrkor och kloster efter Karl Knutssons tid, skulle få återtagas eller lösas av den som kunde visa fullgiltiga bevis för att vara den närmaste arvingen till detta.
4. Guds rena ord skulle predikas i rikets alla kyrkor.
Dessutom avgjordes en sak i ett särskilt beslut som kallas för Västerås ordinantia, nämligen att biskopar, domherrar med flera skulle tillsättas av kungen utan att påven tillfrågades; att kungen skulle kunna avsätta obekväma präster; att präster skulle svara inför världslig domstol i världsliga ärenden; att böter inte skulle tillfalla biskopen, utan kungen, att arv efter präster inte skulle tillfalla biskopen utan prästens närmaste, och att evangelium skulle läsas i skolorna, o.s.v. Prästerskapet måste med ett öppet brev ge sitt bifall till allt detta, vilket de inte gärna gjorde. De skrev att ".. de samtyckte därtill, därför att de inte ville motsätta sig det som alla andra befallt och samtyckt om ; och mest av den anledningen att de inte skulle misstänkas för att biskoparna med sin makt och sina starka slott skulle bli en fara för kungen och riket, som några biskopar förut hade blivit. De var därför till freds, hur rika eller fattiga hans nåd än ville göra dem".
Sedan detta var undertecknat med sigill, talade kung Gustav själv till biskoparna och begärde att få deras slott, för på den tiden hade varje biskop en så starkt befäst borg, som ärkebiskopen hade haft på Almarestäk. Först vände han sig till biskop Magnus Sommar i Strängnäs, och begärde Tynnelsö av honom, och biskopen lovade att snarast överlämna det; sedan vände han sig till biskop Magnus Haraldsson Strömfelt, och begärde Läckö, och även han svarade ja. Nu kom ordningen til Brask. Kungen begärde Munkeboda av honom. Inför det kravet pustade och suckade den gamle mannen tungt; han ville säga något men förmådde inte få fram ett ord, varken ja eller nej. Då stod Ture Jönsson upp och bad kungen ha anséende till biskopens ålder och förtjänster, och låta honom få behålla sitt Munkeboda så länge han levde. Men Gustav sa tvärt nej till det, och inte bara det, utan han begärde att biskop Brask skulle låta några gå i borgen för att Munkeboda med allt vad därtill hörde, skulle överlämnas i god ordning, och att biskop Brask inte vidare skulle stämpla mot kungen.
Åtta riddersmän åtog sig denna borgen, och några befullmäktigade personer sändes direkt att mottaga slottet. Sedan kallade de fram 40 välbeväpnade män, som efter tidens sed hade beledsagat biskopen dit. De fick träda fram och säga upp sin trohet mot Brask, och i stället gå över i kung Gustav's tjänst. Till slut tillsades biskopen strängt och vid sin hals, att inte utan kungens särskilda tillåtelse lämna staden. De övriga biskoparna lämnade sina slott, och så avslutades denna märkliga handel.
Västerås riksdag höll inte på länge, det var knappt åtta dagar som hade gått, då den avslutades. Men aldrig har mer blivit uträttat under en riksdag, aldrig har ett riksdagsbeslut medfört en så fullständig omdaning. Krossad var hela den förfärliga påvemakten i alla dess leder, berövad sina rikedomar, sina privilegier, sitt stora anséende ...
- -
Så berättade i sin tid Anders Fryxell
( Men ... skulle inte den här bloggen handla om Ryssland ? Den gör det - kolla taggen "Ryssland" ! Blogred. håller dessutom på att ta fram ett nytt "policy-dokument" för "Sub Umbra" med tillhörande web-resurser - titta in här)
Läs även andra bloggares åsikter om Historia, Reformationen
Kommentarer
Skicka en kommentar