Det inlägg du ville läsa finns förmodligen strax nedanför, eller någonstans nedanför
Att höra något - men inte veta varifrån det som orsakar ljudet kommer.
Att erfara något - utan att förstå vart det hela är på väg.
Det låter bekant.
Joh. 3:8 " Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. Så är det med var och en som är född av Anden" Är inte det bekant?
x
Detta tog sin början en annan journatt. För snart 30 år sedan.
Året var 1986. Jag hade då tillbringat fem år under skiftande tider tillsammans med Maranata-folket i Skandinavien, och särskilt i Stockholms-församlingen, som då leddes av Arne Imsen. Dessa fem år ledde bland annat fram till en rättegång i Stockholms tingsrätt, då Imsen och ett par medarbetare stod åtalade för "medhjälp till egenmäktigt med barn", och dömdes till dagsböter. Några föräldrar som låg i vårdnadstvister med tidigare partners och som upplevde att myndigheterna, polis och socialarbetare orättvist hade tagit parti för den andra parten, tog sina barn med sig och flydde till oss för att gömma sig.
Efter rättegången i November 1985, efter nyår, medan Arne var i Dominikanska Republiken över ett halvårs tid, och medan polismästare Hans Holme´r efter mordet på Palme gjorde sig bemärkt som pådrivare av det s.k. "kurdspåret" här hemma , och medan man överhuvudtaget såg de stora elefanterna dansa - då kom det ett antal personer till Maranataförsamlingen, och till Gamla Bro, som livet inte bara hade skonat. Det var t.ex. en landsflyktig medlem av tempelriddarorden, en tjeck som immigrerat och en kvinna från Skåne som sett sitt familjeföretag försättas på ruinens brant, m.fl.
Senare på hösten i November, då Arne hade återkommit, och verksamheten var i full gång med möten, radioprogram, olika aktioner och tidningen Midnattsropet, kom också en kvinna med judiskt påbrå, som först presenterade sig med ett annat namn än sitt eget.
(Förvarning om längre post)
Hon hade förskräckt börjat berätta ett och annat om den person-förföljelse som hon menade att hon hade blivit utsatt för , först och främst i sin egen bostad i Haninge - och det var Arne, Ulla och Kjell som först talade med henne (iallafall fick jag det intrycket - de presenterade henne för mig ) . Till en början kunde hon inte bo i bara ett rum hos oss, utan var tvungen att växla mellan ett par rum, detta för att det , enligt henne, var en spaning på gång med såpass högteknologisk och avancerad utrustning, att hon kunde helt enkelt inte sitta stilla på bara en plats . "Dom" skulle få korn på henne.
Lillemor springer i korridoren
med andan i halsen, torkande tåren
Lillemor springer från rum till rum
Kan du tro hon är jagad,
- är du bara dum?
I det tillståndet var det jag mötte henne när jag satt jour en natt på hotell Pilgrimshem. Hon sprang fram och tillbaka mellan två rum, och försökte mellan varven göra sin besynnerliga berättelse begriplig också för mig - nattreceptionisten. Något av den. Eller allt.
Eller kanske så mycket som passade för det aktuella ögonblicket.
Hon kom till tro, eller rättare sagt: hon var redan troende sedan en tid, och ville bli döpt. Och det blev hon. Jag kommer ihåg hur det var, medan vi satt samlade några stycken på Arne´s arbetsrum på Gamla Bro, och Lillemor på ett litet anspråksfullt sätt, efter ett tidigare dopsamtal, ville försäkra sig om att Arne verkligen var redo att döpa henne. Hon ville ju bli döpt , "..inte bara som en formell sak bara, utan av hjärtat". Det var någon av de sista veckorna vi var där, innan julen - 86, och innan evakueringen därifrån (i Mars 1987 började vi flytten till Bällstalundsskolan i Bromma) . Och Arne sade då till henne, att det för honom inte var en fråga om hängivenhet, att döpa, utan det var något som Herren hade befallt .
Och dopet skedde, men jag hade andra uppgifter, och kunde inte närvara.
Det skedde i Brosalen.
"Lillemor" var definitivt andligt intresserad - en sökare - och jag skulle få en del med henne att göra.
- -
Den första tiden på Bällstalundsskolan, som då ännu var bebodd av ett konstnärskollektiv, - från Mars månad, då flytten skedde, var det förutom mig och Lillemor endast ett fåtal personer från församlingen som bodde på platsen . Inga familjer hade flyttat in. Det skedde inte förrän på hösten. Huset var då i Mars fortfarande fullt av konstnärerna med sina stafflin och konstverk, vilka bodde i de fd skolsalarna, och de bet sig kvar ända till slutet av sommaren.Detta berodde inte så litet på att dåvarande fastighetsborgarrådet i Stockholm, Mats Hulth, hade uppmanat dem att göra det, i strid mot det avtal som var skrivet och undertecknat av två parter - Maranataförsamlingen och Stockhom stads fastighetskontor. Så vi kunde bara flytta in på en våning i taget, efterhand som de tömdes. Och hela huset bestod i fyra våningar + vind.
Jag brukade sitta och vakta hotellets och församlingens telefon ibland på dagarna, eller bara sitta i ett rum intill den provisoriska receptionen där det stod en basdel till en av den tidens stora och klumpiga, bärbara telefoner, som någon annan höll i, ute på området eller i köket eller i den gymnastiksal som sedan blev möteslokal för församlingen.
Jag läste tidningarna, och följde uppmärksamt med - så uppmärksamt jag kunde - de händelser som skedde ute i världen, inte minst i Sovjet och östeuropa, där Michail Sergievich Gorbatjov´s reformer började få alltmer tydliga konturer, direkt eller indirekt, och det så snabbt, att det var svårt att riktigt hänga med.
Varför skulle jag “hänga med”? Jag hade för Maranataförsamlingens räkning varit i Moskva vid några tillfällen under 80-talet och blivit informerad av de underjordiska, oregistrerade pingstvännerna – samt av enskilda troende personer i Sverige som hade varit där - om deras, pingstvännernas, förhållanden, om förföljelsen mot dem från de sovjetiska myndigheternas sida, och om den alltmer omfattande emigrationsrörelsen ibland dem. Och det var spännande att se i vilken riktning utvecklingen skulle gå. Signalerna från Moskva var som sagt inte alltid lätta att greppa om. Skulle det bli ett riktigt töväder så skulle t.ex. hela missions-situationen i öst förändras. Man var på helspänn.
Lillemor dök upp då och då och satte sig hos mig. Med bara sina skildringar ur det hon menade var hennes erfarenhet, var hon ibland som tagen ur en framtidsskildring, eller som ur en science fiction-novell. Ibland föreföll det som att hon platsade helt naturligt i samtiden - den samtid vi hade lärt känna i kampen för "orättfärdighetens offer" - där det emellanåt var en öppen fråga om inte svenska myndigheters maktfullkomliga tendenser fick direkt sovjetiska konturer.
Arne sade att han tyckte hon var "rar", och det var hon. Hon var några år äldre än mig, några och fyrtio vid den tiden. Och hon visade någon slags intresse för mig, som ännu inte var trettiofem år fyllda. Och jag var inte avvisande till litet kvinnligt sällskap. Redan på Gamla Bro hade hon sagt att hon hoppades få göra en vårpromenad med mig. Det var utmanande, och jag kände att det inte alldeles missade mina önskemål. Men jag var inte så road med tanke på hennes ständiga konspirations - mystik. Kanske var det just mitt intresse för Sovjet som gjorde att hon drogs till mig? Var det verkligen rätt att nappa på hennes erbjudande ?
Någon vårpromenad blev det nu inte. Det dröjde till sommaren, innan den promenaden blev av.
Men vad hade Lillemor råkat ut för? Ja, när man hade lyssnat till några andfådda, fantastiska redogörelser för det, hade man inte blivit mycket klokare - en slags högteknologisk om inte rentav ockult förföljelse, som riktades mot henne i hennes bostad i Haninge, av personer som dels kunde vara i det politiska, dels i det militära systemet i vårt land, och som dessutom kunde ha kopplingar till olika slags ordens-väsende ! Det tog tid att ens något så när reda ut, och när det var på gränsen att man fick vissa saker klart för sig, så att man kunde konstatera att det här har ju substans! Eller tvärtom - att det inte har det. Ja, då kom ytterligare någon omständighet med, som förryckte eller försvårade förutsättningarna att göra en bedömning.
Men vissa saker var såpass frapperande, och de bekräftades emellanåt av andra händelser ute i den stora världen, eller av olika rön, att jag skulle vilja gå igenom dessa erfarenheter med, eller intryck av Lillemor, från 1987 och framåt.
Lillemor, kom alltså in i mitt liv och i Maranata-församlingens gemenskap, i November 1986. Hon kunde då inte vistas i sin egen bostad i Haninge kommun. Inte förrän efter närmare tio år började hon kunna göra det regelbundet igen.
Och varför, hur yttrade sig "förföljelsen" konkret ?
Det är det jag hade tänkt ägna mig litet åt här, att påminna mig om och fundera omkring. Dessutom en påminnelse om hur det var första tiden på Bällsta .
+
När vi hade bott tillsammans på Bällsta hela våren -87, och det hade blivit sommar, ville vi en gång bege oss ut på "den där promenaden". Vi tog bussen till Vaxholm. Där , efter en stunds samtal om livets olika glädje - och sorgeämnen, då jag kanske inte riktigt som jag borde lyckades upprätthålla distansen, blev vi sittande på stranden tätt bredvid varandra. Och som jag minns fick jag se hennes ansikte på närmare håll än jag hade väntat mig att få göra, hennes blick - ibland ljus och ärlig, ibland upprorisk och besvärlig. Vi reste oss och gick några steg, medan vinden drog fram genom gräset, medan solen värmde och vågorna slog mot stranden.
Hon räckte mig sin hand.
Jag gjorde eventuellt misstaget att falla för en kvinnas skönhet, eller charm, i strid mot vissa varningssignaler inombords.
Jag var litet yr och närmast lycklig av det inträffade. Några timmar tillsammans en så vacker och solig dag ! Det var ju trots allt en ganska fager kvinna i en god ålder, både vacker och intelligent. Men hon var nog trots allt snurrig också. Vilka skrämmande saker hon hade att förtälja!
Vi var ute på den dagsturen i början av Juli. Den påföljande måndagen måste hon bort några dagar.
Vi var glada.
Någon dag senare fick jag genom ett telefonsamtal ifrån henne veta, att hon hade fått cancer - det verkade handla om två elakartade tumörer i bröstet. Det var så allvarligt, att en operation var nödvändig.
För mig blev det också ett smärtsamt slag. Naturligtvis. Men jag såg i det en utmaning att söka Gud i bön, såväl enskilt som tillsammans med bröderna och systrarna i församlingen.
Så blev Lillemor ett återkommande böneämne under de månader som följde, då hon var konvalescent, tog cellgifter, och med bävan väntade på hur saker och ting skulle utvecklas .
Var det en elakartad cancer, eller.. ? Frågan tycktes öppen efter en tid. Några veckor tillbringade hon ute på Annebergs vilohem ute på Värmdö. Sedan var det Röda Korsets hotell intill Östermalm. Jag var och hälsade på henne vid ett par,tre tillfällen. Jag ringde...man hade blivit närapå bränd av det inträffade. Vi försökte litet patetiskt hålla humöret uppe, med hälsningar typ: "Det är gott med tandkräm" - Det hade sin särskilda symbolik för oss. Runt omkring köpet av en tandkrämstub, hade vissa ömhetsbetygelser börjat äga rum mellan oss, i Juli månad där ute i Vaxholm.
Men nu gällde ett socialt ansvar av litet annan kaliber. Människan var ju dessutom utsatt för förföljelse, enligt sin uppfattning. Det hela blev kritiskt.
Lillemor hade redan hunnit berätta en del om kyrkliga kontakter, och hur hon i de kretsarna tydligen hade utsatts för påtryckningar med politiska motiv från visst håll som gick ut på att hon skulle bli samarbetsvillig. Påtryckningar som eventuellt var av öststatskaraktär.
KGB?
Hon hade vuxit upp i en stad i Mellansverige som sedan länge har varit hemort för den judiska diasporan i Sverige. Där bodde hennes helsvenska mor fortfarande . Hon gav mig telefonnumret till sin bror, om något skulle hända. Om hon försvann, p.g.a. "jakten", eller om hon skulle dö, p.g.a. cancern.
Hon intogs på Ersta sjukhus efter några dagar. Pga hennes kontakter med olika personer i församlingen, fick jag veta att operationen – den ville hon inte så gärna tala med mig om - genomfördes dagen efter att hon hade blivit intagen.
Skulle hon förlora ett av sina bröst? Skulle det långa, mörka håret falla av p.g.a. cellgiftsbehandlingen?
Olika uppgifter cirkulerade. Mina tankar kolliderade med varandra.
+
Någon gång under denna tid , eller kanske litet efteråt, berättade Lillemor hur hon kommit på tanken att komma till Maranata och be om hjälp i sin svåra situation - den situationen att hon inte kunde bo i sin lägenhet p.g.a. förföljelser som riktades mot henne, där man använde sig av störande ljud, m.m. - och de som enligt henne var verksamma på det viset, hade/kunde alltså ha förgreningar långt uppe i samhället, om inte rentav i utlandet.
Ja, det var en sida av saken.
När hon en gång hade varit någonstans och träffat några människor, mötte hon också Yvonne . Yvonne berättade om sina erfarenheter av att vara jagad av myndigheterna, av polis och social-arbetare, och hur hon i den situationen hade funnit någon slags hjälp och tillflykt hos Maranata, på Gamla Bro.
Lillemor bestämde sig senare för att pröva det.
Yvonne var en av dem som hade framträtt i media tillsammans med Arne Imsen hösten 1983, tillsammans med ett av sina barn som då hotades av tvångsomhändertagande -
-
Det var alltså inte bara jag som kände eller kände till Lillemor. Flera i församlingen engagerade sig och började att intressera sig litet mer för henne än tidigare. Dessutom fanns det folk på annat håll, helt okända för mig, och för oss alla i Maranataförsamlingen, som hon ganska ivrigt berättade om och relaterade till. Det var här det blev riktigt intrikat emellanåt. De för oss tidigare okända storheterna "på annat håll" förekom i olika roller, antingen som, enligt henne, KGB:s handgångna män i den svenska. militära underrättelsetjänsten, eller som mer lokalt boende i Haninge, medlemmar i något rasistiskt och antisemitiskt, närmast nynazistiskt nätverk, eller såsom arbetande i något vaktbolag. Men där fanns också konstnärer, musiker och andra talanger, samt en del psykologer och kuratorer. Hennes bror - jag talade med honom några gånger - sa, att hon "..hade en otrolig förmåga att skaffa sig vänner överallt".
På olika vis hade tydligen en del folk ute i stora världen - om man skulle tro på hennes berättelse - stött sig på Lillemor, eller helt enkelt funnit i henne ett vällovligt byte för sina tvivelaktiga ambitioner och manipulationer - vad de nu syftade till. Var det rentav en värvningskampanj från KGB, eller från någon annan underrättelsetjänst, från något annat håll i världen ?
Jag hade alltså visst intresse för henne som kvinna, men var onekligen också provocerad att försöka reda ut om det låg någonting i hennes, som det föreföll mig, mestadels fria fantasier.
Det första samtalet med broder Arne angående henne, som jag själv tog initiativ till, var någon gång på höstkanten 1987, i samband med bibelskolan. Jag bara ställde en fråga i förbigående, om hur han såg det, det som hon talade om. "Det där gäller det att gå till botten med." , blev Arne´s svar.
Och det var så jag också uppfattade det, och till en del också börjat engagera mig i.
Vad var det hon berättade?
Är det nödvändigt att påminna om det?
Ja, den här berättelsen skulle väl inte vara meningsfull, om vi inte tittade igenom ett och annat av kanske mest själv-framkallade föreställningar, som möjligen innehöll ett och annat korn av sanning.
Det var överhuvudtaget påfrestande på Bällsta den första tiden, och det redan inledda förhållandet till Lillemor - huruvida det var på väg att bli mest vänskapligt, eller något annat - med hennes abrupta cancersjukdom och övriga rekvisit, gjorde naturligtvis inte påfrestningarna mindre.
Jag hade som sagt besökt Moskva i Sovjetunionen vid ett antal tillfällen, och gjorde trevande ansatser att lära mig det ryska språket.
Lillemor's pappa var tysk jude, men farmodern var ifrån Kaukasus - var det möjligen släktingar till de kaukasiska bergsjudarna, som hade tagit sig till Europa? (Jag fick aldrig riktigt tillfälle att fråga henne). Hennes efternamn kunde bestämt härledas från det efternamn som den berömde konstnären Marc Chagall en gång bar ?
Jag fick ibland ett intryck av att en god bit av den europeiska efterkrigstidens dilemma såsom i ett prisma samlades i Lillemor, som kom och satte sig hos mig.
Pappan hade gått ett sorgligt öde till mötes i Sverige, dit han kom som flykting efter, eller strax innan, nazi-Tysklands fall. Hennes mor var svenska, och fullt möjlig att kontakta. Men fadern tog sitt liv i början på 1960-talet, enligt Lillemor.
Mitt engagemang för Lillemor gjorde att jag hade ännu ett samtal med Arne om henne under mellandagarna 1987 - 88. Det var medan hon låg konvalescent på Röda Korsets hotell, och överhuvudtaget inte ville träffa mig. En svår period på fyra månader ungefär. Men hon ringde ibland och talade med andra i församlingen, företrädesvis systrar. Så på det viset fick jag vissa underrättelser.
Hemma hos mina föräldrar sa jag också något om kvinnan som visat intresse för mig, men plötsligt insjuknat i cancer. Det blev litet sagt om vilka erfarenheter av cancer som fanns inom släkten.
Med Arne talade jag några dagar senare. Han var väldigt fundersam i detta läge, och talade riktigt inspirerat om vilka intryck som Lillemor hade gjort på honom, och vilket ansvar han tyckte att jag borde vara redo att ikläda mig. Jag medgav vid detta tillfälle för Arne, att det varit "romantiska" stunder under sommaren. Det var märkliga saker som Arne hade att säga, och jag tror att jag väntar litet med att skriva ned dem. Iallafall så var det inget som skymde utmaningen att verkligen utröna vad hon hade upplevt, var det något verkligt, eller ej?
-
När jag under vinter - och vårmånaderna 1988 då och då hörde från Lillemor, så lyssnade jag särskilt uppmärksamt efter vad hon hade sagt när hon kom in på frågor om förföljelse och påtryckningar. Jag skrev ibland upp det som då hade dykt upp i konversationen, för att få en samlad bild. Det var ju också hennes avsikt att berätta , för att befria sig från något hemskt, ehuru det nu var fantasi eller verklighet .
Men hon menade att det var verklighet,
Lillemor , som vi då kallade henne istället för hennes riktiga namn, föddes alltså i Maj 1945, och var vid den tiden som här skildras 42 år gammal.
Hon berättade om sitt umgänge i kyrkliga krestar, och hur hon tagit orgellektioner hos en person, som började utöva mer än ett konstnärligt mästerskap. Det var "organisten". Det fanns också någon slags touch av politiska sammansvärjningar över hennes erfarenheter - hon talade ibland om IB och SSI, ibland om Säpo och KGB. Vad var det? Ibland formades hennes slutsatser så snabbt, att man hann inte riktigt reflektera. Var det så, eller menade hon att det skulle kunna vara så?
Detsamma gällde hennes sätt att tala om sin sjukdomsbild. Direkt var hon beredd med det värsta. Det var "elakartad cancer", ja, men hon kunde trots allt komma till rätta med den, så att hon överlevde den med nästan femton år. "Cancern hade spritt sig och satt sig i lymfan", påstod hon några dagar efter operationen. Men genom den sytostatiska behandlingen kom hon igen efter c:a tio månaders konvalescens. Och då var det inget tal om att cancern hade spritt sig.
Men så var det det som hon menade att hon blivit utsatt för. Då lanserades två för mig tidigare relativt okända begrepp. Det var högfrekvent ljud – s.k. EFL, och någon slags parapsykologiska fenomen. Det högfrekventa ljudet var alltid på och störde henne. Av den anledningen hade hon inte kunnat vara i sin lägenhet. Men även när hon var på sjukhuset eller på vilohem, så gällde det att veta när och hur man skulle komma, och var man kunde sitta någonstans, eftersom hon inte räknade med annat än att - plötsligt - någon slags allseénde, allvetande potentater kunde svänga den högfrekventa bannstrålen mot henne eller mot mig. Och hon tyckte sig uppleva det:
- "Hör du inte?"
- Nej, jag hör inte.
Det var "EFL", eller "ultra-ljud".
Och det parapsykologiska var ännu värre - jag vet inte om jag förmår återge det hon sa. Det var något om att mentalt träda ut ur sin kropp, och på det viset utföra operationer på distans.
Parapsykologi, PSI, och EFL - så opererade numera (1987 !) mänsklighetens och Lillemor´s fiender. Varför? Kunde det ha med hennes judiska påbrå att göra, eller för att KGB ville värva henne i delikata spionuppdrag mot Sverige? Eller vad?
Det var svårt att få reda i det. Vad fanns det för riktigt konkreta ting, som gick att begripa sig på?
- Vem var "organisten"?
-Jo, det var mannen som hade börjat ge mig orgellektioner, men så småningom gått in för att systematiskt knäcka mig.
- Varför?
- För att få mig samarbetsvillig på något vis. Du är ju dum i huve´t!
- Hur då?
- Genom att skrika åt mig, genom att ständigt underkänna allt jag gjorde, o.s.v.
- Ja, men det verkar fortfarande vara långt ifrån KGB, eller Gud vet vilka marsianer ?
Ett sådant samtal mellan mig och Lillemor kunde ha hållits någon gång i Oktober 1987 då jag besökte henne, medan hon var konvalescent .
+
Vi träffades också en gång i November, och sedan inte förrän framme i slutet av April eller i början av Maj. Under hela vintern ville hon alltså inte ha någon kontakt med mig. Under tiden hade andra personer kontakt med henne en och annan gång över telefon. Det var tal om att hon skulle komma till oss redan i början av April, hörde jag en dag en av församlingssystrarna tala om för mig. Det var så att Arne hade gjort en upplevelse att hon skulle komma och bo i lilla huset på gården, där det var en bostad inredd vid den tiden.
Hur det nu var så kom hon inte förrän några veckor senare. Jag hade skrivit ett brev till henne. Och plötsligt stod hon bara där. Hon såg helt strålande ut. Nästan inga tecken på en lång konvalescens. Gode Gud! Fräsch, smakfullt klädd. Hennes mörka hår var långt och kraftigt och föll så vackert över hennes ena skuldra när hon böjde sig framåt. Jag såg noga på henne. Var det en peruk eller... Ja, vilka tankar man kunde ha. På sätt och vis började livsandarna återvända. vad skulle vi göra nu...? Men det här med KGB...
Det var dock bara ett kort besök-
Hon bodde kvar på Röda Korsets hotell ända fram till sommaren. Och jag var där ett par gånger och hälsade på. En gång tillsammans med någon av Pilgrimsskolans elever , eftersom det var en dag då vi var ute med dem på en promenad i sta'n. Jag minns inte nu om hon kunde ta emot den gången. Men vi lämnade något åt henne.
När jag träffade henne så förnekade hon sig inte. Hon berättade ivrigt om ett sammanhang som hon hade fått kontakt med p.g.a. att hon efter sina nedbrytande erfarenheter hos "organisten" hade begärt psykologhjälp, och fått det. Det var några både kända och okända namn bland psykologer, som samtidigt utgjorde inte helt okända författare och journalister, som passerade revy i hennes framställning. Och så plötsligt - någon av psykoterapeuternas bror. Vem var det? Det var "tonsättaren/kompositören". Han hade velat värva henne för KGB.
Ja, så var det.
- ... och dem ägnar sig åt avlyssning. Bara så du vet det.
- Hur kan du vara så säker på det ?
- Jag vet. Du skulle bara veta vad jag har varit med om i min bostad i Haninge!Jag vågar inte berätta allt. Inte än.
- Men du måste ju ha några bevis. Du kan ju inte bara påstå saker.
- Jag HAR bevis, men det är bara det att du,ni…
Hon snyftade till.
- Lillemor. Ta dig samman. Du kan ha missuppfattat.
Hon blev nu väldigt upprörd.
- Det ÄR så. Folk i samhället ... jag vet inte om dem arbetar inom polisen eller Säpo ...eller någon utländsk säkerhetstjänst ... som ägnar sig åt bland annat att spionera på enskilda ..
- Äh, du pratar !
Avbröt jag henne, och bad inte ens om ursäkt för att jag måste gå. Jag hade någon tid att passa.
Några dagar senare briserade Ebbe Carlsson-affären med allt vad det innebar. Det var då några polismän togs på bar gärning i Helsingborg med eventuellt olovlig avlyssningsutrustning, som de höll på att smuggla över från London till Stockholm, för Ebbe Carlssons och hans privata mordspanings räkning.
Bland många andra reaktioner och kommentarer uppfattade jag att dåvarande rikspolischefen Nils-Erik Åhmansson gick ut och sa att ".. ibland måste okonventionella grepp användas". Det var den sommaren då diskussioner om "polisens arbetsmetoder" tenderade att bli var mans dagliga bröd.
Lillemors tid på Röda korsets hotell gick mot sitt slut, och vi var förberedda att ta emot henne på Bällsta, där lilla huset ännu inte stod redo, men där hon hade en tillfällig bostad i en ganska rymlig arbetsvagn. Jag for och hämtade henne, och vi åkte tillsammans med tunnelbana och buss ut mot Bromma. På vägen blev jag påmind om en psalm i Psaltaren , den 118:e, hela psalmen , där en av verserna, den 24:e, säger:
"Detta är den dag som HERREN har gjort; låtom oss på den fröjdas och vara glada."
Jag läste hela psalmen för Lillemor medan vi satt på gräsmattan i Alvik och väntade på bussen. Vi tackade Gud tillsammans , i Jesu namn, innan vi satte oss på bussen, som hade kommit in till stationen.
x
Ja, det var den sommaren då det drog ihop sig till stora bataljer. Maranataförsamlingens sommarkonferens hölls i Latorp i Örebro för tredje året i följd efter ett mellanspel i kungliga huvudstaden 1985, som hade avbrutit de annars årligen återkommande sommarkonferenserna på Gärdshyttan i Närke.
Efter sommarkonferensen bar det iväg till Rosvik utanför Luleå i Norrbotten, för att resa ett tält och hålla möten, enligt några lokala, troende vänners önskan.
Det var som sagt sommaren då "polisens arbetsmetoder" började granskas, inte minst genom de KU-förhör som hölls i riksdagen, med olika myndighets-personer, politiker m.fl. som var indragna i eller berörda av Ebbe Carlsson- affären.
Vi fick en livfull illustration till "polisens arbetsmetoder" intill vårt mötestält, när några tuffa, motorcykelburna poliser kom och sökte efter ett förrymt flickebarn, som hade flytt från barnpsyket i Boden för att vara med oss. Föräldrarna ansågs genom sin kristna tro utöva ett skadligt inflytande över henne, och därför hade hon hamnat där. Det var också ett "flyktingdrama" med svenskar i Sverige. Familjen ansågs alltså av de sociala myndigheterna något otillräknelig . Poliserna från Luleå kastade modern i backen så att hon slog sig illa och fick månadslånga sviter av det i form av värk och ledbrutenhet. Hon hade velat skydda sin dotter.
Arne predikade i tält och i hyrda lokaler, i Rosvik, Boden och Piteå. Det var ett budskap – ett varningsord - om ett nytt maktfullkomligt Sverige, där den tidigare kyrkliga absolutismens präst och länsman hade ersatts av den politiska korrekthetens psykiatri och sociala myndigheter. Nog behövdes det väckelse! Och människor kom vid den tiden och ställde frågor. En man sade till Arne: "Det skulle behövas en riktig gammaldags väckelse, en sådan som det var på 1800-talet!"
TV, radio och tidningar engagerade sig också i detta drama - och det blev ännu en rättegång mot Arne Imsen på 1980-talet - 1989 - för "medhjälp till egenmäktighet med barn". Denna gång uppe i Luleå.
Vad var poängen med detta? Nog kunde man bli konspiratorisk.Vi försökte undvika överdrifter. Men läkaren på barnpsyket i Boden, som höll flickan från den fromma familjen inspärrad, skrev en insändar-artikel i Expressen om ”Imsens makabra skådespel”.
Lillemor var på Bällsta under dessa bataljer. Jag ringde någon gång, men fick mest höra konspirationsteorier serveras. Det kändes svårt.
Det gick bättre att samtala på nära håll, efter att hösten hade kommit med ett nytt läsår för Pilgrimskolan - och jag började en kvällskurs på Stockholms Universitet, i ryska.
-
Kursen jag gick engagerade mig tre kvällar i veckan. För att genomföra den samvetsgrant måste jag utebliva från ett viktigt möte - tisdagkvällens bibelstudium . Men det var inget att göra, gränserna hade börjat öppna sig mot öst, osannolika ting skedde. De krav som kärnfysikern och författaren Andrej Sacharov, som en ledande bland Sovjet´s dissidenter, hade ställt till Sovjetregeringen - att dra tillbaka trupperna från Afghanistan, att frige samvetsfångarna och att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna, hade hörsammats, och förändringarna var i full gång.
Jag kunde bevittna detta skeénde på den tiden med något så när inlevelse, både på nära håll när jag hade gjort besök i Sovjet, och på hemmaplan i Maranataförsamlingen i gemenskap med tros-syskonen, med Arne Imsens profetiska förkunnelse, och med den halvt judiska kvinnan Lillemor, som skapade atmosfär. Men Arne Imsen's missions-engagemang gällde framför allt Karibien .
Jag lät Lillemor bo i det lilla rum jag hade fått disponera, och flyttade själv in i den arbetsvagn ute på gården, som hon tidigare hade bott i, under sommarveckorna.
Hon brukade då komma till mig på kvällskvisten, efter att jag hade återkommit från ryskkursen: "Johannes!" ropade hon på sitt litet typiska, ackusativa
mane´r. Hon kallade mig Johannes, för det är det namn som namnet "Hans" lär härstamma från. Och sedan kunde vi sitta en stund och samtala. På radion hördes Sverige´s dåvarande utrikesminister Sten Andersson "krydda" etern med svordomar, när han gästade de palestinska områdena i Mellanöstern, och såg misären i flyktinglägren .
Lillemor satt bredvid mig i min arbetsvagn och lyssnade på radion, på nyheter eller på musik, och frågade uppmärksamt om vad jag hade varit med om under dagen. Hur ryska språkkursen gick, o.s.v. Hon tryckte sig inte så nära intill mig som en sommardag ett och ett halvt år tidigare ute i Vaxholm. Jag skulle inte skulle ha haft något emot det. Hennes närvaro och hennes skratt kändes välgörande. Det värmde. Hon hade något ljust över sitt väsen. Men också, det ska inte förnekas, något mörkt. Jag vågade mig iallafall på , vid något tillfälle, att lägga armen om henne . Hon log accepterande, men så plötsligt drog en skugga över hennes ansikte, och hon såg ut att inte må bra:
-”Du, jag...jag hör det där ljudet nu”.
- Hur låter det?
- Jag kan inte.... vänta Hans! Jag..jag kommer strax.
Hon reste sig och sprang ut. Men hon kom inte tillbaka den kvällen. Inte heller kvällen därpå. Inte förrän efter flera dagar.
+
I Sovjet hade stora saker börjat ske. Under sommaren hade 1000 - års minnet av Rus' kristnande , eller "Vladimir's dop", firats, och religionsfriheten sköt fram positionerna påtagligt. Evangeliska kristna kunde ibland stå ute i parker och på gator och sjunga och evangelisera, utan att direkt bli avbrutna av militanta ateister.
Den hösten kom också ett antal sovjetmedborgare till Stockholm och Sverige, som tidigare hade suttit i arbetsläger för sin tro, även om det där borta bedömdes som politiska eller andra brott. Bland dem var den ortodoxa poeten Irina Ratuschinskaja, som tillsammans med sin man besökte Sverige i September, och gästade den internationella PEN-klubben. Judinnan Ida Nudel kom litet senare på hösten och framträdde bland annat i Centrumkyrkan i Sundbyberg, och pingstvännen Ivan Fedotov, tillsammans med en annan av Moskva´s oregistrerade pingstpastorer - Anatolij Vlasov, besökte olika pingsförsamlingar vårt land i oktober-november.
Jag gick dit och lyssnade, och hade tillfälle att höra olika personer som obehindrat kunde tala det nyansrika, ryska språket.
Men de nyanserna kunde jag inte uppfatta mycket av vid den tiden.
Vid slutet av terminen, då var det som Lillemor skaffade ett nr, av "Pravda" till mig, där jag efter bara några veckors kvällsstudier, till min stora glädje, kunde läsa och direkt förstå den kortfattade rubriken till förstasidans huvudnyhet. Där stod det nämligen på ryska "Nascha bol i tragedija" (= vår smärta och tragedi") - det artikeln handlade om var jordbävningen i Armenien, i December månad 1988. Det var dock ingen glad nyhet.
Men det var ett av de få tillfällen då Lillemor direkt uppmuntrade mina rörelser österut.
x
Och julen kom, och en mellandagskonferens på Bällsta, ägnad åt katolicismen - en förberedelse inför det första Påve-besöket i Sverige i historien, sommaren 1989.
Och med Folke Jacobsson talade jag om att göra en resa österut, för att besöka de oregistrerade, evangeliska församlingarna. Folke, och Verner Eriksen följde med vid ett par tillfällen och lyssnade till Ivan Fedotov och Anatolij Vlasov. De tog intryck.
Men Lillemor var rädd att KGB förföljde henne med "ultraljud" redan på Bällsta i Sverige, och ville helst inte närma sig några ryssar någonstans.
Men rar var hon. Hon uppmuntrade mig att skaffa en egen gitarr. Men jag gjorde inte det.
Jag hyrde ett ställe på Åland under några dygn, för att vara litet i fred för "ultra-ljudet" och för att förbereda mig inför den stundande mellandagskonferensen. Jag tror det var medan jag var där som jag över radion's nyhetssändningar först hörde om arresterandet av den för Palmemordet misstänkte "42-åringen", som senare skulle visa sig vara Christer Pettersson.
En av dem som också skulle komma att bo på Hotell Pilgrimshem - Maranataförsamlingens hotell. Men det var långt senare.
Andra stora nyheter den vintern var den om passagerarflygplanet som sprängdes över Lockerbie i Skottland med en svensk FN-diplomat med bland de omkomna passagerna, och om författaren Salman Rushdie, som p.g.a. sin bok "Satansverserna" drog över sig en "fatwa" från den iranske ayathollan, Khomeini .
+
Jag hade nu fört en del samtal med Lillemor, och började kunna skönja en viss problematik.
Men var hon egentligen så intresserad av att reda ut det hela?
Jag tyckte faktiskt att jag kom till skott med henne i ett samtal vi hade om erfarenheterna just i och omkring hennes bostad, på den tid då hon bodde där i sin lägenhet i Haninge. Det visade sig att upplevelsen av förföljelser och trakasserier hade sin upprinnelse i att en snickarverkstad, intill den uppgång där hon bodde, förde ett gräsligt oväsen.
Hon flyttade tydligen in där 1978, och fick bo gratis i två veckor. Det var ett sätt att göra reklam för lägenheten. När hon väl hade flyttat in och upptäckt, att snickarverkstaden intill var igång med ett förfärligt oväsen, även på obekväma tider, då sade samme person till henne som tidigare hade uppreklamerat lägenheten , att "den kunde hon inte få någon köpare till, utan den fick hon skänka bort". Detta skapade naturligtvis en känsla av att vara fångad i en fälla. Lägenheten hade bara varit bebodd i ett halvår, innan Lillemor flyttade in i den , fastän hela hyreshuset hade stått där sedan slutet av 60-talet. Detta påpekade hon för mig. Och det förstärkte möjligen intrycket av att vara fångad i en helt planmässig komplott.
Ingen ville hjälpa henne mot oljudet som kom från snickarverkstaden.
Den som hade ansvaret för snickarverkstaden talade fräckt till henne, och stämningen därinne var hatisk. Lillemor kontaktade hälsovårdsnämnden, och de skickade en man till henne enligt en överenskommelse per telefon. Men när han kom upphörde allt oväsen, och när han gick ned i snickarverkstaden stod de där bara och flinade och gnuggade med sandpapper. De hade flyttat bort alla maskiner som kunde föra oväsen, t.ex. en cirkelsåg.
Eftersom det var så väl "tajmat", började Lillemor fundera på om inte hennes telefon var avlyssnad, eller något.
Och därifrån, ifrån att hon fick de funderingarna, tog hennes fantasi några rejäla kliv, och i kontakt med en del spektakulära och spekulativa rådgivare kunde hon inte annat än dra de slutsatserna, att hela bostadsområdet var ett "experiment - område", för någon slags spaning.
Lillemor spelade in oljudet med bandspelare och mannen från hälsovårdsnämnden hörde det, efter att också själv kommit oförberett vid vissa tillfällen och gjort mätningar, då han kunde mäta ända upp till 100 decibel. Men i sina anteckningar uppgav han bara vad som uppmätts vid "officiella" mättillfällen - det var 70 decibel.
Lillemor gick sedan till en advokat, en som hade kontor på söder, och han skrev ett brev till HSB, och då lade dem av att föra oväsen i snickarverkstaden. Verkstaden flyttade till en annan del av huset, och lokalen fick en ny funktion.
Men då hade Lillemor redan brutit ihop, och bl.a. fått sina studier saboterade.
-
Någon gång vid denna tid, i slutet av sjuttio-talet, var det också som den ovannämnde "organisten" gjorde sitt för att knäcka henne. Därför sökte hon upp en psykoterapeut, som hon tydligen fick förtroende för.
Lillemor gick också till en åklagare. Han lyssnade till hennes berättelse, men sa bara: "Det är nog lämpligare att du vänder dig till en kyrka, än till en offentlig åklagare".
+
Jag kunde inte låta bli att bege mig till Haninge och besöka Lillemors adress och kolla runt litet. Jo, där var entré-dörren, och där var själva hennes bostad med hennes namn på dörren ! Jag ringde på. Ingen öppnade. Naturligtvis inte, hon bodde ju på Bällsta. Som hon kunde.
Lillemor själv undvek vid den tiden noga Haninge. Det var för henne en plats för ren terror: avlyssning, ultra-ljud och skumma typer som gick ut och in - rätt in i hennes lägenhet! - utan att hon kunde göra någonting åt det.
Jag talade inte om för henne att jag hade varit där och tittat. Hon skulle fatta det som att jag hade dragit på mig de "typerna" som höll till där, och att de nu jagade både mig och henne. Men om de inte jagade mig, så skulle hon tycka att det var underligt , och så smått tänka att jag var i allians med dem, och att både dem och jag förföljde henne.
Och så skulle hon försvinna, kanske för flera månader...
Lika bra att hålla tyst. Fanns det trots allt inte något att hoppas på vad gällde vår relation? Hon såg bra ut. Hon hade fått cancer, men hade klarat en första batalj med sjukdomen. Hon var paranoid på något vis, eller kunde det ligga någonting i hennes prat ?
Nej, det kunde det inte. Nej, det fanns inte något att hoppas på .
+
Vi återvänder till 1986, till en händelse som Lillemor inte så sällan återkom till. Det var på sommaren, några månader innan hon kom till oss på Gamla Bro. Hon hade fått tid hos någon på Rikskrim, som tydligen tyckte det var värt att avskilja en stund av sin dyrbara tid för att höra vad hon hade på sitt hjärta.
Hon kom in på Säpomannens kontor. Det var en varm sommardag, men fläkten var på inne på kontoret , och där var det svalt och angenämt. Säpomannen satt vid sitt skrivbord med uppkavlade skjortärmar och tittade i några papper medan Lillemor kom in.
- Var så god och sitt, sa han medan han alltjämt tittade i sina papper.
Hon satte sig i en av två fåtöljer vid ett litet bord. Säpomannen vid skrivbordet såg nu upp och undrade om Lillemor ville ha litet thé, men hon avböjde.
- Jag vill bara berätta om det fasansfulla jag har varit med om. Hoppas att någon som förstår sig på sådana här saker kan hjälpa mig, sa hon.
Säpomannen , som redan hade fått någon kortversion av Lillemors berättelse, reste sig och gick och ställde sig i fönstret med ryggen mot henne.
- Jag har hört vad du har berättat , sa han. Jag kan bara säga att rent principiellt måste jag reservera mig för detta slag av föreställningar. Men i dagsläget har vi en del nya rön som vi håller på att undersöka. Och jag kan inte annat än medge att det du har att säga inte är h-e-l-t ointressant.
Han vände sig och gick tillbaka och satt sig på sin stol vid sitt skrivbord.
- Kan det handla om främmande makts underrättelseverksamhet? undrade Lillemor.
- I dagsläget, efter det ännu ouppklarade Palmemordet, kan vi knappast utesluta någonting.
- KGB..? prövade Lillemor.
- Akta dig ! sa Säpomannen, och vände sig halvt bort. - KGB arbetar på ett nytt plan. Det finns snart inga gränser för vad de kan tänka sig att tillgripa för metoder. En del av dem har rentav slagit sig på parapsykologi eftersom de hoppas att på det viset kunna genomföra rätt så avancerade operationer. Och, ja, de kan terrorisera folk, sådana som för dem är misshagliga element, med ultra-ljud..
Det var egentligen första gången som Lillemor hörde nämnas om parapsykologi och ultra-ljud. Innan hade hon bara blivit störd av något ljud, utan att hon kunde bestämma vad det var.
Han la armarna i kors över bröstet, lutade sig tillbaka, och sa:
- Råkar du ut för dem är det inget att göra. Det är bara att fly landet.
- Hur..? började Lillemor att ställa en fråga. - Menar du att KGB har mördat Palme?
- Nej .., svarade Säpomannen, - men de kan vara inblandade. - Nej, det är inget annat att göra om du råkar ut för dom än att dra härifrån, sa han sedan och suckade. - Jag har själv vissa erfarenheter, sa han, därför har jag packat min väska.
Han nickade mot en resväska som stod mot ena väggen. Sedan kavlade han ned skjortärmarna och knäppte ihop manchetterna. Han reste sig resolut, tog sin kavaj som hade hängt bakom honom över stolsryggen, och drog den på sig.
- Vad ? Ska ska du åka? frågade Lillemor.
- Ja, till Västtyskland, sa Säpomannen. - Till att börja med.
Han tog tag i resväskan vid väggen, lyfte den och började att gå ut.
- Mitt plan går om två timmar, sa han. - Du kan sitta kvar en stund , om du vill. När du sedan går är det bara att stänga dörren efter dig.
- Adjö !
Han gick.
Lillemor satt kvar en stund chockad och försökte samla tankarna. Sedan reste hon sig och gick ut genom dörren, och började stänga den bakom sig. Men hon hejdade sig och stod en stund i dörröppningen, och bet sig i underläppen. Efter en stund stängde hon igen dörren så att det hördes ett "klick", och gick ut, och försvann ensam bort i vimlet på en stockholmsgata.
Några månader senare kom hon till oss på Gamla Bro.
- - - (fortsättning följer, eventuellt ....)
Läs även andra bloggares åsikter om 80-tal, Bällsta, Maranata
Att erfara något - utan att förstå vart det hela är på väg.
Det låter bekant.
Joh. 3:8 " Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. Så är det med var och en som är född av Anden" Är inte det bekant?
x
Detta tog sin början en annan journatt. För snart 30 år sedan.
Året var 1986. Jag hade då tillbringat fem år under skiftande tider tillsammans med Maranata-folket i Skandinavien, och särskilt i Stockholms-församlingen, som då leddes av Arne Imsen. Dessa fem år ledde bland annat fram till en rättegång i Stockholms tingsrätt, då Imsen och ett par medarbetare stod åtalade för "medhjälp till egenmäktigt med barn", och dömdes till dagsböter. Några föräldrar som låg i vårdnadstvister med tidigare partners och som upplevde att myndigheterna, polis och socialarbetare orättvist hade tagit parti för den andra parten, tog sina barn med sig och flydde till oss för att gömma sig.
Efter rättegången i November 1985, efter nyår, medan Arne var i Dominikanska Republiken över ett halvårs tid, och medan polismästare Hans Holme´r efter mordet på Palme gjorde sig bemärkt som pådrivare av det s.k. "kurdspåret" här hemma , och medan man överhuvudtaget såg de stora elefanterna dansa - då kom det ett antal personer till Maranataförsamlingen, och till Gamla Bro, som livet inte bara hade skonat. Det var t.ex. en landsflyktig medlem av tempelriddarorden, en tjeck som immigrerat och en kvinna från Skåne som sett sitt familjeföretag försättas på ruinens brant, m.fl.
Senare på hösten i November, då Arne hade återkommit, och verksamheten var i full gång med möten, radioprogram, olika aktioner och tidningen Midnattsropet, kom också en kvinna med judiskt påbrå, som först presenterade sig med ett annat namn än sitt eget.
 |
”Ljudet börjar på kvällen, volymen höjs vid 22:00 tiden, för att nå
sitt crescendo vid 02:00 tiden på morgonen. Sedan avtar det
efterhand, men håller på ända fram till morgonen." (Lillemor 1989)
|
(Förvarning om längre post)
Hon hade förskräckt börjat berätta ett och annat om den person-förföljelse som hon menade att hon hade blivit utsatt för , först och främst i sin egen bostad i Haninge - och det var Arne, Ulla och Kjell som först talade med henne (iallafall fick jag det intrycket - de presenterade henne för mig ) . Till en början kunde hon inte bo i bara ett rum hos oss, utan var tvungen att växla mellan ett par rum, detta för att det , enligt henne, var en spaning på gång med såpass högteknologisk och avancerad utrustning, att hon kunde helt enkelt inte sitta stilla på bara en plats . "Dom" skulle få korn på henne.
Lillemor springer i korridoren
med andan i halsen, torkande tåren
Lillemor springer från rum till rum
Kan du tro hon är jagad,
- är du bara dum?
I det tillståndet var det jag mötte henne när jag satt jour en natt på hotell Pilgrimshem. Hon sprang fram och tillbaka mellan två rum, och försökte mellan varven göra sin besynnerliga berättelse begriplig också för mig - nattreceptionisten. Något av den. Eller allt.
Eller kanske så mycket som passade för det aktuella ögonblicket.
Hon kom till tro, eller rättare sagt: hon var redan troende sedan en tid, och ville bli döpt. Och det blev hon. Jag kommer ihåg hur det var, medan vi satt samlade några stycken på Arne´s arbetsrum på Gamla Bro, och Lillemor på ett litet anspråksfullt sätt, efter ett tidigare dopsamtal, ville försäkra sig om att Arne verkligen var redo att döpa henne. Hon ville ju bli döpt , "..inte bara som en formell sak bara, utan av hjärtat". Det var någon av de sista veckorna vi var där, innan julen - 86, och innan evakueringen därifrån (i Mars 1987 började vi flytten till Bällstalundsskolan i Bromma) . Och Arne sade då till henne, att det för honom inte var en fråga om hängivenhet, att döpa, utan det var något som Herren hade befallt .
Och dopet skedde, men jag hade andra uppgifter, och kunde inte närvara.
Det skedde i Brosalen.
"Lillemor" var definitivt andligt intresserad - en sökare - och jag skulle få en del med henne att göra.
- -
Den första tiden på Bällstalundsskolan, som då ännu var bebodd av ett konstnärskollektiv, - från Mars månad, då flytten skedde, var det förutom mig och Lillemor endast ett fåtal personer från församlingen som bodde på platsen . Inga familjer hade flyttat in. Det skedde inte förrän på hösten. Huset var då i Mars fortfarande fullt av konstnärerna med sina stafflin och konstverk, vilka bodde i de fd skolsalarna, och de bet sig kvar ända till slutet av sommaren.Detta berodde inte så litet på att dåvarande fastighetsborgarrådet i Stockholm, Mats Hulth, hade uppmanat dem att göra det, i strid mot det avtal som var skrivet och undertecknat av två parter - Maranataförsamlingen och Stockhom stads fastighetskontor. Så vi kunde bara flytta in på en våning i taget, efterhand som de tömdes. Och hela huset bestod i fyra våningar + vind.
Jag brukade sitta och vakta hotellets och församlingens telefon ibland på dagarna, eller bara sitta i ett rum intill den provisoriska receptionen där det stod en basdel till en av den tidens stora och klumpiga, bärbara telefoner, som någon annan höll i, ute på området eller i köket eller i den gymnastiksal som sedan blev möteslokal för församlingen.
Jag läste tidningarna, och följde uppmärksamt med - så uppmärksamt jag kunde - de händelser som skedde ute i världen, inte minst i Sovjet och östeuropa, där Michail Sergievich Gorbatjov´s reformer började få alltmer tydliga konturer, direkt eller indirekt, och det så snabbt, att det var svårt att riktigt hänga med.
Varför skulle jag “hänga med”? Jag hade för Maranataförsamlingens räkning varit i Moskva vid några tillfällen under 80-talet och blivit informerad av de underjordiska, oregistrerade pingstvännerna – samt av enskilda troende personer i Sverige som hade varit där - om deras, pingstvännernas, förhållanden, om förföljelsen mot dem från de sovjetiska myndigheternas sida, och om den alltmer omfattande emigrationsrörelsen ibland dem. Och det var spännande att se i vilken riktning utvecklingen skulle gå. Signalerna från Moskva var som sagt inte alltid lätta att greppa om. Skulle det bli ett riktigt töväder så skulle t.ex. hela missions-situationen i öst förändras. Man var på helspänn.
Lillemor dök upp då och då och satte sig hos mig. Med bara sina skildringar ur det hon menade var hennes erfarenhet, var hon ibland som tagen ur en framtidsskildring, eller som ur en science fiction-novell. Ibland föreföll det som att hon platsade helt naturligt i samtiden - den samtid vi hade lärt känna i kampen för "orättfärdighetens offer" - där det emellanåt var en öppen fråga om inte svenska myndigheters maktfullkomliga tendenser fick direkt sovjetiska konturer.
Arne sade att han tyckte hon var "rar", och det var hon. Hon var några år äldre än mig, några och fyrtio vid den tiden. Och hon visade någon slags intresse för mig, som ännu inte var trettiofem år fyllda. Och jag var inte avvisande till litet kvinnligt sällskap. Redan på Gamla Bro hade hon sagt att hon hoppades få göra en vårpromenad med mig. Det var utmanande, och jag kände att det inte alldeles missade mina önskemål. Men jag var inte så road med tanke på hennes ständiga konspirations - mystik. Kanske var det just mitt intresse för Sovjet som gjorde att hon drogs till mig? Var det verkligen rätt att nappa på hennes erbjudande ?
Någon vårpromenad blev det nu inte. Det dröjde till sommaren, innan den promenaden blev av.
Men vad hade Lillemor råkat ut för? Ja, när man hade lyssnat till några andfådda, fantastiska redogörelser för det, hade man inte blivit mycket klokare - en slags högteknologisk om inte rentav ockult förföljelse, som riktades mot henne i hennes bostad i Haninge, av personer som dels kunde vara i det politiska, dels i det militära systemet i vårt land, och som dessutom kunde ha kopplingar till olika slags ordens-väsende ! Det tog tid att ens något så när reda ut, och när det var på gränsen att man fick vissa saker klart för sig, så att man kunde konstatera att det här har ju substans! Eller tvärtom - att det inte har det. Ja, då kom ytterligare någon omständighet med, som förryckte eller försvårade förutsättningarna att göra en bedömning.
Men vissa saker var såpass frapperande, och de bekräftades emellanåt av andra händelser ute i den stora världen, eller av olika rön, att jag skulle vilja gå igenom dessa erfarenheter med, eller intryck av Lillemor, från 1987 och framåt.
Lillemor, kom alltså in i mitt liv och i Maranata-församlingens gemenskap, i November 1986. Hon kunde då inte vistas i sin egen bostad i Haninge kommun. Inte förrän efter närmare tio år började hon kunna göra det regelbundet igen.
Och varför, hur yttrade sig "förföljelsen" konkret ?
Det är det jag hade tänkt ägna mig litet åt här, att påminna mig om och fundera omkring. Dessutom en påminnelse om hur det var första tiden på Bällsta .
+
När vi hade bott tillsammans på Bällsta hela våren -87, och det hade blivit sommar, ville vi en gång bege oss ut på "den där promenaden". Vi tog bussen till Vaxholm. Där , efter en stunds samtal om livets olika glädje - och sorgeämnen, då jag kanske inte riktigt som jag borde lyckades upprätthålla distansen, blev vi sittande på stranden tätt bredvid varandra. Och som jag minns fick jag se hennes ansikte på närmare håll än jag hade väntat mig att få göra, hennes blick - ibland ljus och ärlig, ibland upprorisk och besvärlig. Vi reste oss och gick några steg, medan vinden drog fram genom gräset, medan solen värmde och vågorna slog mot stranden.
Hon räckte mig sin hand.
Jag gjorde eventuellt misstaget att falla för en kvinnas skönhet, eller charm, i strid mot vissa varningssignaler inombords.
Jag var litet yr och närmast lycklig av det inträffade. Några timmar tillsammans en så vacker och solig dag ! Det var ju trots allt en ganska fager kvinna i en god ålder, både vacker och intelligent. Men hon var nog trots allt snurrig också. Vilka skrämmande saker hon hade att förtälja!
Vi var ute på den dagsturen i början av Juli. Den påföljande måndagen måste hon bort några dagar.
Vi var glada.
Någon dag senare fick jag genom ett telefonsamtal ifrån henne veta, att hon hade fått cancer - det verkade handla om två elakartade tumörer i bröstet. Det var så allvarligt, att en operation var nödvändig.
För mig blev det också ett smärtsamt slag. Naturligtvis. Men jag såg i det en utmaning att söka Gud i bön, såväl enskilt som tillsammans med bröderna och systrarna i församlingen.
Så blev Lillemor ett återkommande böneämne under de månader som följde, då hon var konvalescent, tog cellgifter, och med bävan väntade på hur saker och ting skulle utvecklas .
Var det en elakartad cancer, eller.. ? Frågan tycktes öppen efter en tid. Några veckor tillbringade hon ute på Annebergs vilohem ute på Värmdö. Sedan var det Röda Korsets hotell intill Östermalm. Jag var och hälsade på henne vid ett par,tre tillfällen. Jag ringde...man hade blivit närapå bränd av det inträffade. Vi försökte litet patetiskt hålla humöret uppe, med hälsningar typ: "Det är gott med tandkräm" - Det hade sin särskilda symbolik för oss. Runt omkring köpet av en tandkrämstub, hade vissa ömhetsbetygelser börjat äga rum mellan oss, i Juli månad där ute i Vaxholm.
Men nu gällde ett socialt ansvar av litet annan kaliber. Människan var ju dessutom utsatt för förföljelse, enligt sin uppfattning. Det hela blev kritiskt.
Lillemor hade redan hunnit berätta en del om kyrkliga kontakter, och hur hon i de kretsarna tydligen hade utsatts för påtryckningar med politiska motiv från visst håll som gick ut på att hon skulle bli samarbetsvillig. Påtryckningar som eventuellt var av öststatskaraktär.
KGB?
Hon hade vuxit upp i en stad i Mellansverige som sedan länge har varit hemort för den judiska diasporan i Sverige. Där bodde hennes helsvenska mor fortfarande . Hon gav mig telefonnumret till sin bror, om något skulle hända. Om hon försvann, p.g.a. "jakten", eller om hon skulle dö, p.g.a. cancern.
Hon intogs på Ersta sjukhus efter några dagar. Pga hennes kontakter med olika personer i församlingen, fick jag veta att operationen – den ville hon inte så gärna tala med mig om - genomfördes dagen efter att hon hade blivit intagen.
Skulle hon förlora ett av sina bröst? Skulle det långa, mörka håret falla av p.g.a. cellgiftsbehandlingen?
Olika uppgifter cirkulerade. Mina tankar kolliderade med varandra.
+
Någon gång under denna tid , eller kanske litet efteråt, berättade Lillemor hur hon kommit på tanken att komma till Maranata och be om hjälp i sin svåra situation - den situationen att hon inte kunde bo i sin lägenhet p.g.a. förföljelser som riktades mot henne, där man använde sig av störande ljud, m.m. - och de som enligt henne var verksamma på det viset, hade/kunde alltså ha förgreningar långt uppe i samhället, om inte rentav i utlandet.
Ja, det var en sida av saken.
När hon en gång hade varit någonstans och träffat några människor, mötte hon också Yvonne . Yvonne berättade om sina erfarenheter av att vara jagad av myndigheterna, av polis och social-arbetare, och hur hon i den situationen hade funnit någon slags hjälp och tillflykt hos Maranata, på Gamla Bro.
Lillemor bestämde sig senare för att pröva det.
Yvonne var en av dem som hade framträtt i media tillsammans med Arne Imsen hösten 1983, tillsammans med ett av sina barn som då hotades av tvångsomhändertagande -
-
Det var alltså inte bara jag som kände eller kände till Lillemor. Flera i församlingen engagerade sig och började att intressera sig litet mer för henne än tidigare. Dessutom fanns det folk på annat håll, helt okända för mig, och för oss alla i Maranataförsamlingen, som hon ganska ivrigt berättade om och relaterade till. Det var här det blev riktigt intrikat emellanåt. De för oss tidigare okända storheterna "på annat håll" förekom i olika roller, antingen som, enligt henne, KGB:s handgångna män i den svenska. militära underrättelsetjänsten, eller som mer lokalt boende i Haninge, medlemmar i något rasistiskt och antisemitiskt, närmast nynazistiskt nätverk, eller såsom arbetande i något vaktbolag. Men där fanns också konstnärer, musiker och andra talanger, samt en del psykologer och kuratorer. Hennes bror - jag talade med honom några gånger - sa, att hon "..hade en otrolig förmåga att skaffa sig vänner överallt".
På olika vis hade tydligen en del folk ute i stora världen - om man skulle tro på hennes berättelse - stött sig på Lillemor, eller helt enkelt funnit i henne ett vällovligt byte för sina tvivelaktiga ambitioner och manipulationer - vad de nu syftade till. Var det rentav en värvningskampanj från KGB, eller från någon annan underrättelsetjänst, från något annat håll i världen ?
Jag hade alltså visst intresse för henne som kvinna, men var onekligen också provocerad att försöka reda ut om det låg någonting i hennes, som det föreföll mig, mestadels fria fantasier.
Det första samtalet med broder Arne angående henne, som jag själv tog initiativ till, var någon gång på höstkanten 1987, i samband med bibelskolan. Jag bara ställde en fråga i förbigående, om hur han såg det, det som hon talade om. "Det där gäller det att gå till botten med." , blev Arne´s svar.
Och det var så jag också uppfattade det, och till en del också börjat engagera mig i.
Vad var det hon berättade?
Är det nödvändigt att påminna om det?
Ja, den här berättelsen skulle väl inte vara meningsfull, om vi inte tittade igenom ett och annat av kanske mest själv-framkallade föreställningar, som möjligen innehöll ett och annat korn av sanning.
Det var överhuvudtaget påfrestande på Bällsta den första tiden, och det redan inledda förhållandet till Lillemor - huruvida det var på väg att bli mest vänskapligt, eller något annat - med hennes abrupta cancersjukdom och övriga rekvisit, gjorde naturligtvis inte påfrestningarna mindre.
Jag hade som sagt besökt Moskva i Sovjetunionen vid ett antal tillfällen, och gjorde trevande ansatser att lära mig det ryska språket.
Lillemor's pappa var tysk jude, men farmodern var ifrån Kaukasus - var det möjligen släktingar till de kaukasiska bergsjudarna, som hade tagit sig till Europa? (Jag fick aldrig riktigt tillfälle att fråga henne). Hennes efternamn kunde bestämt härledas från det efternamn som den berömde konstnären Marc Chagall en gång bar ?
Jag fick ibland ett intryck av att en god bit av den europeiska efterkrigstidens dilemma såsom i ett prisma samlades i Lillemor, som kom och satte sig hos mig.
Pappan hade gått ett sorgligt öde till mötes i Sverige, dit han kom som flykting efter, eller strax innan, nazi-Tysklands fall. Hennes mor var svenska, och fullt möjlig att kontakta. Men fadern tog sitt liv i början på 1960-talet, enligt Lillemor.
Mitt engagemang för Lillemor gjorde att jag hade ännu ett samtal med Arne om henne under mellandagarna 1987 - 88. Det var medan hon låg konvalescent på Röda Korsets hotell, och överhuvudtaget inte ville träffa mig. En svår period på fyra månader ungefär. Men hon ringde ibland och talade med andra i församlingen, företrädesvis systrar. Så på det viset fick jag vissa underrättelser.
Hemma hos mina föräldrar sa jag också något om kvinnan som visat intresse för mig, men plötsligt insjuknat i cancer. Det blev litet sagt om vilka erfarenheter av cancer som fanns inom släkten.
Med Arne talade jag några dagar senare. Han var väldigt fundersam i detta läge, och talade riktigt inspirerat om vilka intryck som Lillemor hade gjort på honom, och vilket ansvar han tyckte att jag borde vara redo att ikläda mig. Jag medgav vid detta tillfälle för Arne, att det varit "romantiska" stunder under sommaren. Det var märkliga saker som Arne hade att säga, och jag tror att jag väntar litet med att skriva ned dem. Iallafall så var det inget som skymde utmaningen att verkligen utröna vad hon hade upplevt, var det något verkligt, eller ej?
-
När jag under vinter - och vårmånaderna 1988 då och då hörde från Lillemor, så lyssnade jag särskilt uppmärksamt efter vad hon hade sagt när hon kom in på frågor om förföljelse och påtryckningar. Jag skrev ibland upp det som då hade dykt upp i konversationen, för att få en samlad bild. Det var ju också hennes avsikt att berätta , för att befria sig från något hemskt, ehuru det nu var fantasi eller verklighet .
Men hon menade att det var verklighet,
Lillemor , som vi då kallade henne istället för hennes riktiga namn, föddes alltså i Maj 1945, och var vid den tiden som här skildras 42 år gammal.
Hon berättade om sitt umgänge i kyrkliga krestar, och hur hon tagit orgellektioner hos en person, som började utöva mer än ett konstnärligt mästerskap. Det var "organisten". Det fanns också någon slags touch av politiska sammansvärjningar över hennes erfarenheter - hon talade ibland om IB och SSI, ibland om Säpo och KGB. Vad var det? Ibland formades hennes slutsatser så snabbt, att man hann inte riktigt reflektera. Var det så, eller menade hon att det skulle kunna vara så?
Detsamma gällde hennes sätt att tala om sin sjukdomsbild. Direkt var hon beredd med det värsta. Det var "elakartad cancer", ja, men hon kunde trots allt komma till rätta med den, så att hon överlevde den med nästan femton år. "Cancern hade spritt sig och satt sig i lymfan", påstod hon några dagar efter operationen. Men genom den sytostatiska behandlingen kom hon igen efter c:a tio månaders konvalescens. Och då var det inget tal om att cancern hade spritt sig.
Men så var det det som hon menade att hon blivit utsatt för. Då lanserades två för mig tidigare relativt okända begrepp. Det var högfrekvent ljud – s.k. EFL, och någon slags parapsykologiska fenomen. Det högfrekventa ljudet var alltid på och störde henne. Av den anledningen hade hon inte kunnat vara i sin lägenhet. Men även när hon var på sjukhuset eller på vilohem, så gällde det att veta när och hur man skulle komma, och var man kunde sitta någonstans, eftersom hon inte räknade med annat än att - plötsligt - någon slags allseénde, allvetande potentater kunde svänga den högfrekventa bannstrålen mot henne eller mot mig. Och hon tyckte sig uppleva det:
- "Hör du inte?"
- Nej, jag hör inte.
Det var "EFL", eller "ultra-ljud".
Och det parapsykologiska var ännu värre - jag vet inte om jag förmår återge det hon sa. Det var något om att mentalt träda ut ur sin kropp, och på det viset utföra operationer på distans.
Parapsykologi, PSI, och EFL - så opererade numera (1987 !) mänsklighetens och Lillemor´s fiender. Varför? Kunde det ha med hennes judiska påbrå att göra, eller för att KGB ville värva henne i delikata spionuppdrag mot Sverige? Eller vad?
Det var svårt att få reda i det. Vad fanns det för riktigt konkreta ting, som gick att begripa sig på?
- Vem var "organisten"?
-Jo, det var mannen som hade börjat ge mig orgellektioner, men så småningom gått in för att systematiskt knäcka mig.
- Varför?
- För att få mig samarbetsvillig på något vis. Du är ju dum i huve´t!
- Hur då?
- Genom att skrika åt mig, genom att ständigt underkänna allt jag gjorde, o.s.v.
- Ja, men det verkar fortfarande vara långt ifrån KGB, eller Gud vet vilka marsianer ?
Ett sådant samtal mellan mig och Lillemor kunde ha hållits någon gång i Oktober 1987 då jag besökte henne, medan hon var konvalescent .
+
Vi träffades också en gång i November, och sedan inte förrän framme i slutet av April eller i början av Maj. Under hela vintern ville hon alltså inte ha någon kontakt med mig. Under tiden hade andra personer kontakt med henne en och annan gång över telefon. Det var tal om att hon skulle komma till oss redan i början av April, hörde jag en dag en av församlingssystrarna tala om för mig. Det var så att Arne hade gjort en upplevelse att hon skulle komma och bo i lilla huset på gården, där det var en bostad inredd vid den tiden.
Hur det nu var så kom hon inte förrän några veckor senare. Jag hade skrivit ett brev till henne. Och plötsligt stod hon bara där. Hon såg helt strålande ut. Nästan inga tecken på en lång konvalescens. Gode Gud! Fräsch, smakfullt klädd. Hennes mörka hår var långt och kraftigt och föll så vackert över hennes ena skuldra när hon böjde sig framåt. Jag såg noga på henne. Var det en peruk eller... Ja, vilka tankar man kunde ha. På sätt och vis började livsandarna återvända. vad skulle vi göra nu...? Men det här med KGB...
Det var dock bara ett kort besök-
Hon bodde kvar på Röda Korsets hotell ända fram till sommaren. Och jag var där ett par gånger och hälsade på. En gång tillsammans med någon av Pilgrimsskolans elever , eftersom det var en dag då vi var ute med dem på en promenad i sta'n. Jag minns inte nu om hon kunde ta emot den gången. Men vi lämnade något åt henne.
När jag träffade henne så förnekade hon sig inte. Hon berättade ivrigt om ett sammanhang som hon hade fått kontakt med p.g.a. att hon efter sina nedbrytande erfarenheter hos "organisten" hade begärt psykologhjälp, och fått det. Det var några både kända och okända namn bland psykologer, som samtidigt utgjorde inte helt okända författare och journalister, som passerade revy i hennes framställning. Och så plötsligt - någon av psykoterapeuternas bror. Vem var det? Det var "tonsättaren/kompositören". Han hade velat värva henne för KGB.
Ja, så var det.
- ... och dem ägnar sig åt avlyssning. Bara så du vet det.
- Hur kan du vara så säker på det ?
- Jag vet. Du skulle bara veta vad jag har varit med om i min bostad i Haninge!Jag vågar inte berätta allt. Inte än.
- Men du måste ju ha några bevis. Du kan ju inte bara påstå saker.
- Jag HAR bevis, men det är bara det att du,ni…
Hon snyftade till.
- Lillemor. Ta dig samman. Du kan ha missuppfattat.
Hon blev nu väldigt upprörd.
- Det ÄR så. Folk i samhället ... jag vet inte om dem arbetar inom polisen eller Säpo ...eller någon utländsk säkerhetstjänst ... som ägnar sig åt bland annat att spionera på enskilda ..
- Äh, du pratar !
Avbröt jag henne, och bad inte ens om ursäkt för att jag måste gå. Jag hade någon tid att passa.
Några dagar senare briserade Ebbe Carlsson-affären med allt vad det innebar. Det var då några polismän togs på bar gärning i Helsingborg med eventuellt olovlig avlyssningsutrustning, som de höll på att smuggla över från London till Stockholm, för Ebbe Carlssons och hans privata mordspanings räkning.
Bland många andra reaktioner och kommentarer uppfattade jag att dåvarande rikspolischefen Nils-Erik Åhmansson gick ut och sa att ".. ibland måste okonventionella grepp användas". Det var den sommaren då diskussioner om "polisens arbetsmetoder" tenderade att bli var mans dagliga bröd.
Lillemors tid på Röda korsets hotell gick mot sitt slut, och vi var förberedda att ta emot henne på Bällsta, där lilla huset ännu inte stod redo, men där hon hade en tillfällig bostad i en ganska rymlig arbetsvagn. Jag for och hämtade henne, och vi åkte tillsammans med tunnelbana och buss ut mot Bromma. På vägen blev jag påmind om en psalm i Psaltaren , den 118:e, hela psalmen , där en av verserna, den 24:e, säger:
"Detta är den dag som HERREN har gjort; låtom oss på den fröjdas och vara glada."
Jag läste hela psalmen för Lillemor medan vi satt på gräsmattan i Alvik och väntade på bussen. Vi tackade Gud tillsammans , i Jesu namn, innan vi satte oss på bussen, som hade kommit in till stationen.
x
Ja, det var den sommaren då det drog ihop sig till stora bataljer. Maranataförsamlingens sommarkonferens hölls i Latorp i Örebro för tredje året i följd efter ett mellanspel i kungliga huvudstaden 1985, som hade avbrutit de annars årligen återkommande sommarkonferenserna på Gärdshyttan i Närke.
Efter sommarkonferensen bar det iväg till Rosvik utanför Luleå i Norrbotten, för att resa ett tält och hålla möten, enligt några lokala, troende vänners önskan.
Det var som sagt sommaren då "polisens arbetsmetoder" började granskas, inte minst genom de KU-förhör som hölls i riksdagen, med olika myndighets-personer, politiker m.fl. som var indragna i eller berörda av Ebbe Carlsson- affären.
Vi fick en livfull illustration till "polisens arbetsmetoder" intill vårt mötestält, när några tuffa, motorcykelburna poliser kom och sökte efter ett förrymt flickebarn, som hade flytt från barnpsyket i Boden för att vara med oss. Föräldrarna ansågs genom sin kristna tro utöva ett skadligt inflytande över henne, och därför hade hon hamnat där. Det var också ett "flyktingdrama" med svenskar i Sverige. Familjen ansågs alltså av de sociala myndigheterna något otillräknelig . Poliserna från Luleå kastade modern i backen så att hon slog sig illa och fick månadslånga sviter av det i form av värk och ledbrutenhet. Hon hade velat skydda sin dotter.
Arne predikade i tält och i hyrda lokaler, i Rosvik, Boden och Piteå. Det var ett budskap – ett varningsord - om ett nytt maktfullkomligt Sverige, där den tidigare kyrkliga absolutismens präst och länsman hade ersatts av den politiska korrekthetens psykiatri och sociala myndigheter. Nog behövdes det väckelse! Och människor kom vid den tiden och ställde frågor. En man sade till Arne: "Det skulle behövas en riktig gammaldags väckelse, en sådan som det var på 1800-talet!"
TV, radio och tidningar engagerade sig också i detta drama - och det blev ännu en rättegång mot Arne Imsen på 1980-talet - 1989 - för "medhjälp till egenmäktighet med barn". Denna gång uppe i Luleå.
Vad var poängen med detta? Nog kunde man bli konspiratorisk.Vi försökte undvika överdrifter. Men läkaren på barnpsyket i Boden, som höll flickan från den fromma familjen inspärrad, skrev en insändar-artikel i Expressen om ”Imsens makabra skådespel”.
Lillemor var på Bällsta under dessa bataljer. Jag ringde någon gång, men fick mest höra konspirationsteorier serveras. Det kändes svårt.
Det gick bättre att samtala på nära håll, efter att hösten hade kommit med ett nytt läsår för Pilgrimskolan - och jag började en kvällskurs på Stockholms Universitet, i ryska.
-
Kursen jag gick engagerade mig tre kvällar i veckan. För att genomföra den samvetsgrant måste jag utebliva från ett viktigt möte - tisdagkvällens bibelstudium . Men det var inget att göra, gränserna hade börjat öppna sig mot öst, osannolika ting skedde. De krav som kärnfysikern och författaren Andrej Sacharov, som en ledande bland Sovjet´s dissidenter, hade ställt till Sovjetregeringen - att dra tillbaka trupperna från Afghanistan, att frige samvetsfångarna och att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna, hade hörsammats, och förändringarna var i full gång.
Jag kunde bevittna detta skeénde på den tiden med något så när inlevelse, både på nära håll när jag hade gjort besök i Sovjet, och på hemmaplan i Maranataförsamlingen i gemenskap med tros-syskonen, med Arne Imsens profetiska förkunnelse, och med den halvt judiska kvinnan Lillemor, som skapade atmosfär. Men Arne Imsen's missions-engagemang gällde framför allt Karibien .
Jag lät Lillemor bo i det lilla rum jag hade fått disponera, och flyttade själv in i den arbetsvagn ute på gården, som hon tidigare hade bott i, under sommarveckorna.
Hon brukade då komma till mig på kvällskvisten, efter att jag hade återkommit från ryskkursen: "Johannes!" ropade hon på sitt litet typiska, ackusativa
mane´r. Hon kallade mig Johannes, för det är det namn som namnet "Hans" lär härstamma från. Och sedan kunde vi sitta en stund och samtala. På radion hördes Sverige´s dåvarande utrikesminister Sten Andersson "krydda" etern med svordomar, när han gästade de palestinska områdena i Mellanöstern, och såg misären i flyktinglägren .
Lillemor satt bredvid mig i min arbetsvagn och lyssnade på radion, på nyheter eller på musik, och frågade uppmärksamt om vad jag hade varit med om under dagen. Hur ryska språkkursen gick, o.s.v. Hon tryckte sig inte så nära intill mig som en sommardag ett och ett halvt år tidigare ute i Vaxholm. Jag skulle inte skulle ha haft något emot det. Hennes närvaro och hennes skratt kändes välgörande. Det värmde. Hon hade något ljust över sitt väsen. Men också, det ska inte förnekas, något mörkt. Jag vågade mig iallafall på , vid något tillfälle, att lägga armen om henne . Hon log accepterande, men så plötsligt drog en skugga över hennes ansikte, och hon såg ut att inte må bra:
-”Du, jag...jag hör det där ljudet nu”.
- Hur låter det?
- Jag kan inte.... vänta Hans! Jag..jag kommer strax.
Hon reste sig och sprang ut. Men hon kom inte tillbaka den kvällen. Inte heller kvällen därpå. Inte förrän efter flera dagar.
+
I Sovjet hade stora saker börjat ske. Under sommaren hade 1000 - års minnet av Rus' kristnande , eller "Vladimir's dop", firats, och religionsfriheten sköt fram positionerna påtagligt. Evangeliska kristna kunde ibland stå ute i parker och på gator och sjunga och evangelisera, utan att direkt bli avbrutna av militanta ateister.
Den hösten kom också ett antal sovjetmedborgare till Stockholm och Sverige, som tidigare hade suttit i arbetsläger för sin tro, även om det där borta bedömdes som politiska eller andra brott. Bland dem var den ortodoxa poeten Irina Ratuschinskaja, som tillsammans med sin man besökte Sverige i September, och gästade den internationella PEN-klubben. Judinnan Ida Nudel kom litet senare på hösten och framträdde bland annat i Centrumkyrkan i Sundbyberg, och pingstvännen Ivan Fedotov, tillsammans med en annan av Moskva´s oregistrerade pingstpastorer - Anatolij Vlasov, besökte olika pingsförsamlingar vårt land i oktober-november.
Jag gick dit och lyssnade, och hade tillfälle att höra olika personer som obehindrat kunde tala det nyansrika, ryska språket.
Men de nyanserna kunde jag inte uppfatta mycket av vid den tiden.
Vid slutet av terminen, då var det som Lillemor skaffade ett nr, av "Pravda" till mig, där jag efter bara några veckors kvällsstudier, till min stora glädje, kunde läsa och direkt förstå den kortfattade rubriken till förstasidans huvudnyhet. Där stod det nämligen på ryska "Nascha bol i tragedija" (= vår smärta och tragedi") - det artikeln handlade om var jordbävningen i Armenien, i December månad 1988. Det var dock ingen glad nyhet.
Men det var ett av de få tillfällen då Lillemor direkt uppmuntrade mina rörelser österut.
x
Och julen kom, och en mellandagskonferens på Bällsta, ägnad åt katolicismen - en förberedelse inför det första Påve-besöket i Sverige i historien, sommaren 1989.
Och med Folke Jacobsson talade jag om att göra en resa österut, för att besöka de oregistrerade, evangeliska församlingarna. Folke, och Verner Eriksen följde med vid ett par tillfällen och lyssnade till Ivan Fedotov och Anatolij Vlasov. De tog intryck.
Men Lillemor var rädd att KGB förföljde henne med "ultraljud" redan på Bällsta i Sverige, och ville helst inte närma sig några ryssar någonstans.
Men rar var hon. Hon uppmuntrade mig att skaffa en egen gitarr. Men jag gjorde inte det.
Jag hyrde ett ställe på Åland under några dygn, för att vara litet i fred för "ultra-ljudet" och för att förbereda mig inför den stundande mellandagskonferensen. Jag tror det var medan jag var där som jag över radion's nyhetssändningar först hörde om arresterandet av den för Palmemordet misstänkte "42-åringen", som senare skulle visa sig vara Christer Pettersson.
En av dem som också skulle komma att bo på Hotell Pilgrimshem - Maranataförsamlingens hotell. Men det var långt senare.
Andra stora nyheter den vintern var den om passagerarflygplanet som sprängdes över Lockerbie i Skottland med en svensk FN-diplomat med bland de omkomna passagerna, och om författaren Salman Rushdie, som p.g.a. sin bok "Satansverserna" drog över sig en "fatwa" från den iranske ayathollan, Khomeini .
+
Jag hade nu fört en del samtal med Lillemor, och började kunna skönja en viss problematik.
Men var hon egentligen så intresserad av att reda ut det hela?
Jag tyckte faktiskt att jag kom till skott med henne i ett samtal vi hade om erfarenheterna just i och omkring hennes bostad, på den tid då hon bodde där i sin lägenhet i Haninge. Det visade sig att upplevelsen av förföljelser och trakasserier hade sin upprinnelse i att en snickarverkstad, intill den uppgång där hon bodde, förde ett gräsligt oväsen.
Hon flyttade tydligen in där 1978, och fick bo gratis i två veckor. Det var ett sätt att göra reklam för lägenheten. När hon väl hade flyttat in och upptäckt, att snickarverkstaden intill var igång med ett förfärligt oväsen, även på obekväma tider, då sade samme person till henne som tidigare hade uppreklamerat lägenheten , att "den kunde hon inte få någon köpare till, utan den fick hon skänka bort". Detta skapade naturligtvis en känsla av att vara fångad i en fälla. Lägenheten hade bara varit bebodd i ett halvår, innan Lillemor flyttade in i den , fastän hela hyreshuset hade stått där sedan slutet av 60-talet. Detta påpekade hon för mig. Och det förstärkte möjligen intrycket av att vara fångad i en helt planmässig komplott.
Ingen ville hjälpa henne mot oljudet som kom från snickarverkstaden.
Den som hade ansvaret för snickarverkstaden talade fräckt till henne, och stämningen därinne var hatisk. Lillemor kontaktade hälsovårdsnämnden, och de skickade en man till henne enligt en överenskommelse per telefon. Men när han kom upphörde allt oväsen, och när han gick ned i snickarverkstaden stod de där bara och flinade och gnuggade med sandpapper. De hade flyttat bort alla maskiner som kunde föra oväsen, t.ex. en cirkelsåg.
Eftersom det var så väl "tajmat", började Lillemor fundera på om inte hennes telefon var avlyssnad, eller något.
Och därifrån, ifrån att hon fick de funderingarna, tog hennes fantasi några rejäla kliv, och i kontakt med en del spektakulära och spekulativa rådgivare kunde hon inte annat än dra de slutsatserna, att hela bostadsområdet var ett "experiment - område", för någon slags spaning.
Lillemor spelade in oljudet med bandspelare och mannen från hälsovårdsnämnden hörde det, efter att också själv kommit oförberett vid vissa tillfällen och gjort mätningar, då han kunde mäta ända upp till 100 decibel. Men i sina anteckningar uppgav han bara vad som uppmätts vid "officiella" mättillfällen - det var 70 decibel.
Lillemor gick sedan till en advokat, en som hade kontor på söder, och han skrev ett brev till HSB, och då lade dem av att föra oväsen i snickarverkstaden. Verkstaden flyttade till en annan del av huset, och lokalen fick en ny funktion.
Men då hade Lillemor redan brutit ihop, och bl.a. fått sina studier saboterade.
-
Någon gång vid denna tid, i slutet av sjuttio-talet, var det också som den ovannämnde "organisten" gjorde sitt för att knäcka henne. Därför sökte hon upp en psykoterapeut, som hon tydligen fick förtroende för.
Lillemor gick också till en åklagare. Han lyssnade till hennes berättelse, men sa bara: "Det är nog lämpligare att du vänder dig till en kyrka, än till en offentlig åklagare".
+
Jag kunde inte låta bli att bege mig till Haninge och besöka Lillemors adress och kolla runt litet. Jo, där var entré-dörren, och där var själva hennes bostad med hennes namn på dörren ! Jag ringde på. Ingen öppnade. Naturligtvis inte, hon bodde ju på Bällsta. Som hon kunde.
Lillemor själv undvek vid den tiden noga Haninge. Det var för henne en plats för ren terror: avlyssning, ultra-ljud och skumma typer som gick ut och in - rätt in i hennes lägenhet! - utan att hon kunde göra någonting åt det.
Jag talade inte om för henne att jag hade varit där och tittat. Hon skulle fatta det som att jag hade dragit på mig de "typerna" som höll till där, och att de nu jagade både mig och henne. Men om de inte jagade mig, så skulle hon tycka att det var underligt , och så smått tänka att jag var i allians med dem, och att både dem och jag förföljde henne.
Och så skulle hon försvinna, kanske för flera månader...
Lika bra att hålla tyst. Fanns det trots allt inte något att hoppas på vad gällde vår relation? Hon såg bra ut. Hon hade fått cancer, men hade klarat en första batalj med sjukdomen. Hon var paranoid på något vis, eller kunde det ligga någonting i hennes prat ?
Nej, det kunde det inte. Nej, det fanns inte något att hoppas på .
+
Vi återvänder till 1986, till en händelse som Lillemor inte så sällan återkom till. Det var på sommaren, några månader innan hon kom till oss på Gamla Bro. Hon hade fått tid hos någon på Rikskrim, som tydligen tyckte det var värt att avskilja en stund av sin dyrbara tid för att höra vad hon hade på sitt hjärta.
Hon kom in på Säpomannens kontor. Det var en varm sommardag, men fläkten var på inne på kontoret , och där var det svalt och angenämt. Säpomannen satt vid sitt skrivbord med uppkavlade skjortärmar och tittade i några papper medan Lillemor kom in.
- Var så god och sitt, sa han medan han alltjämt tittade i sina papper.
Hon satte sig i en av två fåtöljer vid ett litet bord. Säpomannen vid skrivbordet såg nu upp och undrade om Lillemor ville ha litet thé, men hon avböjde.
- Jag vill bara berätta om det fasansfulla jag har varit med om. Hoppas att någon som förstår sig på sådana här saker kan hjälpa mig, sa hon.
Säpomannen , som redan hade fått någon kortversion av Lillemors berättelse, reste sig och gick och ställde sig i fönstret med ryggen mot henne.
- Jag har hört vad du har berättat , sa han. Jag kan bara säga att rent principiellt måste jag reservera mig för detta slag av föreställningar. Men i dagsläget har vi en del nya rön som vi håller på att undersöka. Och jag kan inte annat än medge att det du har att säga inte är h-e-l-t ointressant.
Han vände sig och gick tillbaka och satt sig på sin stol vid sitt skrivbord.
- Kan det handla om främmande makts underrättelseverksamhet? undrade Lillemor.
- I dagsläget, efter det ännu ouppklarade Palmemordet, kan vi knappast utesluta någonting.
- KGB..? prövade Lillemor.
- Akta dig ! sa Säpomannen, och vände sig halvt bort. - KGB arbetar på ett nytt plan. Det finns snart inga gränser för vad de kan tänka sig att tillgripa för metoder. En del av dem har rentav slagit sig på parapsykologi eftersom de hoppas att på det viset kunna genomföra rätt så avancerade operationer. Och, ja, de kan terrorisera folk, sådana som för dem är misshagliga element, med ultra-ljud..
Det var egentligen första gången som Lillemor hörde nämnas om parapsykologi och ultra-ljud. Innan hade hon bara blivit störd av något ljud, utan att hon kunde bestämma vad det var.
Han la armarna i kors över bröstet, lutade sig tillbaka, och sa:
- Råkar du ut för dem är det inget att göra. Det är bara att fly landet.
- Hur..? började Lillemor att ställa en fråga. - Menar du att KGB har mördat Palme?
- Nej .., svarade Säpomannen, - men de kan vara inblandade. - Nej, det är inget annat att göra om du råkar ut för dom än att dra härifrån, sa han sedan och suckade. - Jag har själv vissa erfarenheter, sa han, därför har jag packat min väska.
Han nickade mot en resväska som stod mot ena väggen. Sedan kavlade han ned skjortärmarna och knäppte ihop manchetterna. Han reste sig resolut, tog sin kavaj som hade hängt bakom honom över stolsryggen, och drog den på sig.
- Vad ? Ska ska du åka? frågade Lillemor.
- Ja, till Västtyskland, sa Säpomannen. - Till att börja med.
Han tog tag i resväskan vid väggen, lyfte den och började att gå ut.
- Mitt plan går om två timmar, sa han. - Du kan sitta kvar en stund , om du vill. När du sedan går är det bara att stänga dörren efter dig.
- Adjö !
Han gick.
Lillemor satt kvar en stund chockad och försökte samla tankarna. Sedan reste hon sig och gick ut genom dörren, och började stänga den bakom sig. Men hon hejdade sig och stod en stund i dörröppningen, och bet sig i underläppen. Efter en stund stängde hon igen dörren så att det hördes ett "klick", och gick ut, och försvann ensam bort i vimlet på en stockholmsgata.
Några månader senare kom hon till oss på Gamla Bro.
- - - (fortsättning följer, eventuellt ....)
Kommentarer
Skicka en kommentar