Det inlägg du ville läsa finns förmodligen strax nedanför, eller någonstans nedanför
Det hände för några veckor sedan. Jag skrev efteråt ned en rapport och lämnade till de receptionister som hade dagspasset. Vad hände ? Vilka var de verkliga orosstiftarna ?
"HERRENS ögon är överallt; de ger akt på både onda och goda." ( Ords. 15:3)
Rapport från en av Hotell Pilgrimshems natt-receptionister som råkar vara samme person som skriver denna blogg:
Började skriva detta vid 04:00 tiden på morgonen, för att söka få en samlad bild av nattens situation.
Innan jag gick på nattpasset fick jag liksom en förvarning om att natten skulle komma att bli påfrestande. Gästen på rum 9 i övre annexet, mr X, stod i receptionen när jag gick förbi, och klagade inför hotellreceptionisten över att det hade varit mycket oväsen uppe i hotellannexen. Jag gick en vända innan mitt nattpass började (börjar kl. 23:00) och då var det röklukt i hela korridoren, och det fördes högljudda samtal inne på några av rummen. Det var för tidigt att säga till någon mer bestämt att tala tystare, klockan var ju bara nio på kvällen, men jag informerade den receptionist som hade kvällspasset om saken. Han skulle också gå ett varv och kolla , sa han.
När det var tid att börja nattpasset hade det kommit en ny gäst, herr F, som soc-jouren hade bokat in. Han kom i en blå Mercedes av senaste modell, svävade med galanta steg in och verkade något excentrisk. (Jag frågade honom senare, då vi hade lärt känna varandra litet bättre, om var han hade fått tag i en så förnäm bil, och vad han egentligen hade för behov av hjälp från soc? "Bilen tillhör min mor", sa han). Han fick rum 315. Han behövde inte ha någon frukost på morgonen sa han, för han hade egna matvaror. Någon slags hälsokost. Han ville egentligen bo flera nätter, upplyste han medan han lät blicken svepa över hotellreceptionen och rummet för övrigt som om han sökte efter fler människor att spela ut sina vidlyftiga talanger mot. Soc. hade bara bokat en natt. Han var väldigt pratglad och jag upplevde honom ibland som ansträngande. Han undrade över allt möjligt han såg, och kommenterade allt möjligt han iakttog. "Varför skrattar du?" frågade han när jag vid ett tillfälle satt och tittade i datorn. Jag skrattade inte, men kisade kanske med ögonen för att se skärmen bättre.
När det kom några andra gäster så fullkomligt sög herr F in dem i sin personliga sfär med sitt smått överlägsna, men stundtals ändå ganska vänliga, uppträdande.
Att försöka tala honom till rätta på något vis, om man fick för sig det, lät sig bara inte göra. Han reagerade ganska häftigt då, och kunde bli upprörd över både små och stora saker, och ville föra ingående principiella diskussioner. Han blev stundtals bisarr. Vid ett tillfälle verkade det som om jag rentav måste svara för väderleken. "Hör du, det är så kallt ute nu. Vad beror det på?"
Jag fick låta honom hållas där jag satt ensam jour på natten. Herr F underhöll både den ene och den andre gästen som kom in i receptionen. De verkade för det mesta inte ha något emot det heller.
Klockan 00:00 och 01:00 gick jag runt i hotellannexen och låste deras pentryn, och vid något tillfälle sa jag ifrån till den kvinnliga gästen på rum 16, fröken A, i övre annexet, som talade alldeles för högljutt inne på rummet. Jag knackade på hennes dörr. Hon tystnade och gick för att öppna dörren, och undrade vad jag ville. Jag sa att hon pratade så att det hördes ute i hela korridoren. Hon bad då om ursäkt. Hon satt och talade i mobil, och var döv på ena örat sa hon. Jag såg att gästen på rum 6 gick ut ur sitt rum medan jag pratade med henne.
Vid 01:30 tiden hade herr F börjat att världsvant samtala med söta fröken P på rum 302, som hade kommit ned till receptionen för att köpa något i godisautomaten. De skulle sedan ha både kaffe och the', och jag tog fram det. Plötsligt kommer en av gästerna från annexen, han på rum 6 i övre annexet som vi kan kalla M, och slår på ytterdörren och vill in. Eftersom dörren råkade vara låst , vräker han sig strax in genom dörren medan han ropar "hjälp!" och säger något om att han har blivit överfallen och är hotad. Han går omkring i receptionen och blöder så att hela receptionen, lilla köket och en av toaletterna snart får blodstänk på golv och dörrar och väggar.
"Lås dörren!" ropar fröken P och herr F först till mig med en mun. Men strax ändrar de sig: -"Nej, ring polisen!". Jag både låser ytterdörren och ringer 112, och får efter en liten stund kontakt med en radiobil. Herr F är förstås situationen vuxen och sätter sig för att tala allvarligt med M medan fröken P står strax bakom. När jag nu hade fått kontakt med polisen vill polisen veta vad som hänt. Jag säger att någon hade blivit överfallen på hotellet och blödde. Fröken P och herr F och nu även jag talade omväxlande med M som genom mig svarade på de frågor som polisen ställde över telefon.
Jag såg att M satt med armen lindad i något av tyg, för att hejda blödandet, vilket det också gjorde. Polisen ville veta om han hade blivit angripen med något föremål, huggen med kniv, eller något annat. "Nej",svarade M buttert, "det var en person som hoppade på mig". Polisen ville veta M's namn, som han uppgav så otydligt att jag fick fråga en gång till, och sedan jag hade hört talade jag om det för polisen. De ville också veta vem som hade överfallit honom, och han sa att det var en annan gäst på hotellet. Han kände inte till den personens namn, men sa att det var en annan gäst. Han som bodde på rum 17.
Polisen sa att de skulle snart vara på plats. Ambulans var också på väg.
fröken A som hade talat högt i telefon dök sedan upp innan poliserna kom. Hon och någon till stod utanför receptionen och bultade på ytterdörren och ville komma in, men jag ville inte släppa in någon då, eftersom jag fattade saken så att M kände sig hotad. Men när M fick höra ( av fröken P eller herr F, som hade gått fram till dörren och sett efter och ropat frågor och fått svar genom glasrutan) att det var fröken A som ville träffa honom, sa han att det gick bra. Han gick själv några steg mot dörren medan jag öppnade den. Fröken A (och någon till) kom då in och kramade om honom och sa några ord.
I samband med det , eller strax efteråt, kom polisen.Tre poliser. Sedan kom ambulansen med åtminstone två vårdare.
Mitt i alltsammans kom också ett par damer in som såg ut att vara från Afrika, men som talade utmärkt svenska, och sa att de ville träffa någon av gästerna på hotellet. Det var fortfarande blodstänk litet överallt på golvet och detta var medan poliser och sjukvårdare kom in. Jag fick be om ursäkt för sakernas tillstånd medan jag torkade upp blodet, och herr F tog sig nu påpassligt an de båda afrikanska kvinnorna. Han samtalade artigt med dem i soffan medan de tålmodigt väntade på att den hotellgäst som de hade stämt möte med skulle komma ned till receptionen. I brådrasket hann jag inte uppfatta vem det skulle vara, men så kom det ned en man med ett liknande afrikanskt utséende som dem, och de samtalade sedan en god stund med varandra, medan polisen förhörde hotellgäster och sjukvårdarna ägnade sig uppmärksamt åt herr M, utan alltför mycket inblandning av herr F. Att torka bort blodet tog sin tid. Men så kom jag på att jag borde gå upp och titta i övre annexet eftersom någon hade sagt att en glasruta var krossad. Fattade först att det var i ett av rummen, men då jag kom upp såg jag att det var själva glasrutan på entrédörren till övre hotellannexet som var helt inslagen , och glassplitter låg över korridoren därinne.
(En annan av de som brukar sitta jour om nätterna på hotellet hade dagarna innan ivrigt uppmanat mig att ringa till honom ifall det skulle uppstå något problem medan jag satt på natten. Jag ringde flera gånger, men fick inte kontakt. Jag såg sedan att jag hade försummat att lägga in hans nya mobilnummer .)
Polisen gick således runt och samtalade med den ene och den andre och den tredje. Ambulanspersonalen tog ut M till ambulansen. Polisen kom efter en stund till mig där jag stod i receptionen, och de sa att de hade gjort en anmälan om skadegörelse, som de skulle skicka till oss. Polisen ville veta om hotellet hade något organisationsnummer, och jag lämnade det. "Det har väl gjorts en anmälan om misshandel också, förmodar jag?" undrade jag, men polisen svarade litet dunkelt att det förmodligen inte lät sig göra.
När jag hade varit uppe i annexen stod en av de tre poliserna utanför och förhörde en av våra gäster - såg ut som gästen på rum 17 - som uppenbarligen hade en helt annan historia att berätta, än den M hade berättat nere i receptionen.
- Det var M och ingen annan som hade slagit in glasrutan, och av den anledningen hade han börjat blöda ! råkade jag höra medan jag gick förbi.
Det var alltså förklaringen till att ingen misshandels-anmälan kunde göras.
Sedan skulle polisen åka, men kom av någon anledning inte iväg. Jag gick fram till dem där de satt i polisbilen, och frågade om det var något mer jag behövde känna till som ansvarig för hotellet. Hade någon av gästerna nu avlägsnats från hotellet ? "Nej, ingen", sa de. "Men gästen på rum 6 kommer väl till sjukhus ? " undrade jag. Han var inne i ambulansen som fortfarande var på plats och stod parkerad bredvid polisbilen. "Han kommer till sjukhus", sa polisen.
Jag hade nu börjat sopa upp glassplittret i korridoren uppe i övre annexet. Också det tog en stund. Jag föste samman glassplittret i korridoren, och lade över det i en kartong. Också på bron utanför entrén var det glassplitter, och jag föste samman så mycket jag kunde, och la det i kartongen. Men en del glassplitter låg nog kvar dagen efter på själva bron. Det var svårt att se allt i mörkret. Under tiden vakade herr F över receptionen där han och fröken P och de afrikanska kvinnorna och den lika afrikanske hotellgästen satt och samtalade . Men herr F ägnade visst sin uppmärksamhet alltmer åt fröken P.
När jag hade fått bort alla blodstänken nere i hotellreceptionen med tillhörande utrymmen , och allt glassplitter från korridoren i övre annexet och bron utanför entré-dörren, tejpade jag upp ett provisoriskt skydd med kartongpapp för glasrutan i övre annexets entré-dörr, för där satt en hel del glas kvar i kanterna, som man annars kunde skära sig på.
Jag fick ännu ett samtal med poliserna innan de for. De dröjde av någon anledning kvar för att tala med fröken A. Poliserna sa nu mer eller mindre obeslöjat till mig att de inte trodde på "överfalls-historien", utan det var nog ganska klart varför M hade börjat blöda sa de, och anspelade därmed på den krossade glasrutan.
Varför polisen ville särskilt förhöra fröken A vet jag inte. Men jag förstod ju se'n att hon, liksom M, ville anklaga gästen på rum 17 . Hon anklagade honom väl inte direkt för misshandel, men för att vara en orosstiftare.
De afrikanska kvinnorna hade i det här läget samtalat färdigt med den lika afrikanske hotellgästen. De reste sig för att gå. "Trevligt ställe det här" sa en av dem."Toppen!" sa den andra. "Vad kostar ett rum?", frågade de. Jag fick upplysa om det. Herr F och fröken P hade tagit artigt avsked och försvunnit en stund tidigare.
När allt var över - karusellen varade i c:a en och en halv timme eller i två timmar - och då poliser och ambulans hade åkt, så gick jag ännu ett varv genom annexen, det var runt 03:00 tiden, för att höra om det var tyst. Det var det inte. Fröken A på rum 16 satt igen och samtalade för fullt med någon , förmodligen i mobiltelefon. Hon talade inte så högljutt som tidigare, men jag stannade snabbt till utanför hennes dörr när jag gick förbi. Och DET uppfattade hon, trots att hon var döv på ena örat. Då tog hon i : "Vem står och lurar utanför min dörr?". Jag sa att det var natt-receptionisten som gick ett varv, och jag bad henne igen att tala mer lågmält.
När jag sedan hade suttit en stund i receptionen så ringde hon ned, och undrade vad jag hängde på hennes dörr för ? "Ni hatar mig här. OK jag kan flytta". Jag sa att jag bara gjorde mitt jobb. Hon sa att det gjorde jag inte, för då hade jag "..inte som jag gjorde hängt bara på hennes dörr och anklagat bara henne! Det var gästen på rum 17 som förde oväsen ! - Där satt tio personer och bråkade".
Och det hade jag missat. Och därför gick det som det gick. Jag sa att jag hade inte hört något från rum 17, det var från hennes rum det hördes ett högljutt tal i hela korridoren. "Väggarna här är ju av papper!" sa hon.
Klockan är nu 04:52. Herr F och fröken P verkar ha funnit varandra. De kom gående förbi hand i hand för en kort stund sedan för att gå ut och röka.
x
PS Strax efter kl. 05:00 kom just gästen på rum 17 ned och ville handla i godisautomaten, och han ville fördensskull växla till mynt. Han passade också på att kommentera "det som hade hänt" under natten. Han sa att han tidigare under kvällen hade talat med M som tydligen var påverkad av någonting. M hade bett att få något av gästen på rum 17, som denne inte kunde hjälpa honom med. (vet inte om det var en "cigarett", gästen på rum 17 talade litet otydligt) Då blev M upprörd " Joo, du har visst!", utbröt han.
Gästen på rum 17 hade velat lugna ner honom. Han hade tagit in honom till hans eget rum och sagt "sitt still och ta det lugnt". Men då hade M plötsligt blivit helt rasande. Han började ropa:"döda mig inte!" och börjat springa och slå omkring sig, och slog också in rutan till övre annexets entrédörr.
Den ruta som var inslagen från utsidan...
Gästen på rum 17 sa att han ville inte ha något bråk. Han var tacksam för hotell Pilgrimshem, för tak över huvudet. Första tiden hade han inte varit det, för han tyckte då inte det passade honom.
Men nu var han det.
Han ville inte bo någon annanstans.
Men han får bo någon annanstans.
+
Lokaltidningen "Vi i Sundbyberg" m.fl. lokaltidningar om vad en representant för Sundbybergs kommun sa nyligen
Hotell Pilgrimshem's svar
Dagen
Läs även andra bloggares åsikter om Maranata
"HERRENS ögon är överallt; de ger akt på både onda och goda." ( Ords. 15:3)
Rapport från en av Hotell Pilgrimshems natt-receptionister som råkar vara samme person som skriver denna blogg:
Började skriva detta vid 04:00 tiden på morgonen, för att söka få en samlad bild av nattens situation.
Innan jag gick på nattpasset fick jag liksom en förvarning om att natten skulle komma att bli påfrestande. Gästen på rum 9 i övre annexet, mr X, stod i receptionen när jag gick förbi, och klagade inför hotellreceptionisten över att det hade varit mycket oväsen uppe i hotellannexen. Jag gick en vända innan mitt nattpass började (börjar kl. 23:00) och då var det röklukt i hela korridoren, och det fördes högljudda samtal inne på några av rummen. Det var för tidigt att säga till någon mer bestämt att tala tystare, klockan var ju bara nio på kvällen, men jag informerade den receptionist som hade kvällspasset om saken. Han skulle också gå ett varv och kolla , sa han.
När det kom några andra gäster så fullkomligt sög herr F in dem i sin personliga sfär med sitt smått överlägsna, men stundtals ändå ganska vänliga, uppträdande.
Att försöka tala honom till rätta på något vis, om man fick för sig det, lät sig bara inte göra. Han reagerade ganska häftigt då, och kunde bli upprörd över både små och stora saker, och ville föra ingående principiella diskussioner. Han blev stundtals bisarr. Vid ett tillfälle verkade det som om jag rentav måste svara för väderleken. "Hör du, det är så kallt ute nu. Vad beror det på?"
Jag fick låta honom hållas där jag satt ensam jour på natten. Herr F underhöll både den ene och den andre gästen som kom in i receptionen. De verkade för det mesta inte ha något emot det heller.
Klockan 00:00 och 01:00 gick jag runt i hotellannexen och låste deras pentryn, och vid något tillfälle sa jag ifrån till den kvinnliga gästen på rum 16, fröken A, i övre annexet, som talade alldeles för högljutt inne på rummet. Jag knackade på hennes dörr. Hon tystnade och gick för att öppna dörren, och undrade vad jag ville. Jag sa att hon pratade så att det hördes ute i hela korridoren. Hon bad då om ursäkt. Hon satt och talade i mobil, och var döv på ena örat sa hon. Jag såg att gästen på rum 6 gick ut ur sitt rum medan jag pratade med henne.
Vid 01:30 tiden hade herr F börjat att världsvant samtala med söta fröken P på rum 302, som hade kommit ned till receptionen för att köpa något i godisautomaten. De skulle sedan ha både kaffe och the', och jag tog fram det. Plötsligt kommer en av gästerna från annexen, han på rum 6 i övre annexet som vi kan kalla M, och slår på ytterdörren och vill in. Eftersom dörren råkade vara låst , vräker han sig strax in genom dörren medan han ropar "hjälp!" och säger något om att han har blivit överfallen och är hotad. Han går omkring i receptionen och blöder så att hela receptionen, lilla köket och en av toaletterna snart får blodstänk på golv och dörrar och väggar.
"Lås dörren!" ropar fröken P och herr F först till mig med en mun. Men strax ändrar de sig: -"Nej, ring polisen!". Jag både låser ytterdörren och ringer 112, och får efter en liten stund kontakt med en radiobil. Herr F är förstås situationen vuxen och sätter sig för att tala allvarligt med M medan fröken P står strax bakom. När jag nu hade fått kontakt med polisen vill polisen veta vad som hänt. Jag säger att någon hade blivit överfallen på hotellet och blödde. Fröken P och herr F och nu även jag talade omväxlande med M som genom mig svarade på de frågor som polisen ställde över telefon.
Jag såg att M satt med armen lindad i något av tyg, för att hejda blödandet, vilket det också gjorde. Polisen ville veta om han hade blivit angripen med något föremål, huggen med kniv, eller något annat. "Nej",svarade M buttert, "det var en person som hoppade på mig". Polisen ville veta M's namn, som han uppgav så otydligt att jag fick fråga en gång till, och sedan jag hade hört talade jag om det för polisen. De ville också veta vem som hade överfallit honom, och han sa att det var en annan gäst på hotellet. Han kände inte till den personens namn, men sa att det var en annan gäst. Han som bodde på rum 17.
Polisen sa att de skulle snart vara på plats. Ambulans var också på väg.
fröken A som hade talat högt i telefon dök sedan upp innan poliserna kom. Hon och någon till stod utanför receptionen och bultade på ytterdörren och ville komma in, men jag ville inte släppa in någon då, eftersom jag fattade saken så att M kände sig hotad. Men när M fick höra ( av fröken P eller herr F, som hade gått fram till dörren och sett efter och ropat frågor och fått svar genom glasrutan) att det var fröken A som ville träffa honom, sa han att det gick bra. Han gick själv några steg mot dörren medan jag öppnade den. Fröken A (och någon till) kom då in och kramade om honom och sa några ord.
I samband med det , eller strax efteråt, kom polisen.Tre poliser. Sedan kom ambulansen med åtminstone två vårdare.
Mitt i alltsammans kom också ett par damer in som såg ut att vara från Afrika, men som talade utmärkt svenska, och sa att de ville träffa någon av gästerna på hotellet. Det var fortfarande blodstänk litet överallt på golvet och detta var medan poliser och sjukvårdare kom in. Jag fick be om ursäkt för sakernas tillstånd medan jag torkade upp blodet, och herr F tog sig nu påpassligt an de båda afrikanska kvinnorna. Han samtalade artigt med dem i soffan medan de tålmodigt väntade på att den hotellgäst som de hade stämt möte med skulle komma ned till receptionen. I brådrasket hann jag inte uppfatta vem det skulle vara, men så kom det ned en man med ett liknande afrikanskt utséende som dem, och de samtalade sedan en god stund med varandra, medan polisen förhörde hotellgäster och sjukvårdarna ägnade sig uppmärksamt åt herr M, utan alltför mycket inblandning av herr F. Att torka bort blodet tog sin tid. Men så kom jag på att jag borde gå upp och titta i övre annexet eftersom någon hade sagt att en glasruta var krossad. Fattade först att det var i ett av rummen, men då jag kom upp såg jag att det var själva glasrutan på entrédörren till övre hotellannexet som var helt inslagen , och glassplitter låg över korridoren därinne.
(En annan av de som brukar sitta jour om nätterna på hotellet hade dagarna innan ivrigt uppmanat mig att ringa till honom ifall det skulle uppstå något problem medan jag satt på natten. Jag ringde flera gånger, men fick inte kontakt. Jag såg sedan att jag hade försummat att lägga in hans nya mobilnummer .)
Polisen gick således runt och samtalade med den ene och den andre och den tredje. Ambulanspersonalen tog ut M till ambulansen. Polisen kom efter en stund till mig där jag stod i receptionen, och de sa att de hade gjort en anmälan om skadegörelse, som de skulle skicka till oss. Polisen ville veta om hotellet hade något organisationsnummer, och jag lämnade det. "Det har väl gjorts en anmälan om misshandel också, förmodar jag?" undrade jag, men polisen svarade litet dunkelt att det förmodligen inte lät sig göra.
När jag hade varit uppe i annexen stod en av de tre poliserna utanför och förhörde en av våra gäster - såg ut som gästen på rum 17 - som uppenbarligen hade en helt annan historia att berätta, än den M hade berättat nere i receptionen.
- Det var M och ingen annan som hade slagit in glasrutan, och av den anledningen hade han börjat blöda ! råkade jag höra medan jag gick förbi.
Det var alltså förklaringen till att ingen misshandels-anmälan kunde göras.
Sedan skulle polisen åka, men kom av någon anledning inte iväg. Jag gick fram till dem där de satt i polisbilen, och frågade om det var något mer jag behövde känna till som ansvarig för hotellet. Hade någon av gästerna nu avlägsnats från hotellet ? "Nej, ingen", sa de. "Men gästen på rum 6 kommer väl till sjukhus ? " undrade jag. Han var inne i ambulansen som fortfarande var på plats och stod parkerad bredvid polisbilen. "Han kommer till sjukhus", sa polisen.
Jag hade nu börjat sopa upp glassplittret i korridoren uppe i övre annexet. Också det tog en stund. Jag föste samman glassplittret i korridoren, och lade över det i en kartong. Också på bron utanför entrén var det glassplitter, och jag föste samman så mycket jag kunde, och la det i kartongen. Men en del glassplitter låg nog kvar dagen efter på själva bron. Det var svårt att se allt i mörkret. Under tiden vakade herr F över receptionen där han och fröken P och de afrikanska kvinnorna och den lika afrikanske hotellgästen satt och samtalade . Men herr F ägnade visst sin uppmärksamhet alltmer åt fröken P.
När jag hade fått bort alla blodstänken nere i hotellreceptionen med tillhörande utrymmen , och allt glassplitter från korridoren i övre annexet och bron utanför entré-dörren, tejpade jag upp ett provisoriskt skydd med kartongpapp för glasrutan i övre annexets entré-dörr, för där satt en hel del glas kvar i kanterna, som man annars kunde skära sig på.
Jag fick ännu ett samtal med poliserna innan de for. De dröjde av någon anledning kvar för att tala med fröken A. Poliserna sa nu mer eller mindre obeslöjat till mig att de inte trodde på "överfalls-historien", utan det var nog ganska klart varför M hade börjat blöda sa de, och anspelade därmed på den krossade glasrutan.
Varför polisen ville särskilt förhöra fröken A vet jag inte. Men jag förstod ju se'n att hon, liksom M, ville anklaga gästen på rum 17 . Hon anklagade honom väl inte direkt för misshandel, men för att vara en orosstiftare.
De afrikanska kvinnorna hade i det här läget samtalat färdigt med den lika afrikanske hotellgästen. De reste sig för att gå. "Trevligt ställe det här" sa en av dem."Toppen!" sa den andra. "Vad kostar ett rum?", frågade de. Jag fick upplysa om det. Herr F och fröken P hade tagit artigt avsked och försvunnit en stund tidigare.
När allt var över - karusellen varade i c:a en och en halv timme eller i två timmar - och då poliser och ambulans hade åkt, så gick jag ännu ett varv genom annexen, det var runt 03:00 tiden, för att höra om det var tyst. Det var det inte. Fröken A på rum 16 satt igen och samtalade för fullt med någon , förmodligen i mobiltelefon. Hon talade inte så högljutt som tidigare, men jag stannade snabbt till utanför hennes dörr när jag gick förbi. Och DET uppfattade hon, trots att hon var döv på ena örat. Då tog hon i : "Vem står och lurar utanför min dörr?". Jag sa att det var natt-receptionisten som gick ett varv, och jag bad henne igen att tala mer lågmält.
När jag sedan hade suttit en stund i receptionen så ringde hon ned, och undrade vad jag hängde på hennes dörr för ? "Ni hatar mig här. OK jag kan flytta". Jag sa att jag bara gjorde mitt jobb. Hon sa att det gjorde jag inte, för då hade jag "..inte som jag gjorde hängt bara på hennes dörr och anklagat bara henne! Det var gästen på rum 17 som förde oväsen ! - Där satt tio personer och bråkade".
Och det hade jag missat. Och därför gick det som det gick. Jag sa att jag hade inte hört något från rum 17, det var från hennes rum det hördes ett högljutt tal i hela korridoren. "Väggarna här är ju av papper!" sa hon.
Klockan är nu 04:52. Herr F och fröken P verkar ha funnit varandra. De kom gående förbi hand i hand för en kort stund sedan för att gå ut och röka.
x
PS Strax efter kl. 05:00 kom just gästen på rum 17 ned och ville handla i godisautomaten, och han ville fördensskull växla till mynt. Han passade också på att kommentera "det som hade hänt" under natten. Han sa att han tidigare under kvällen hade talat med M som tydligen var påverkad av någonting. M hade bett att få något av gästen på rum 17, som denne inte kunde hjälpa honom med. (vet inte om det var en "cigarett", gästen på rum 17 talade litet otydligt) Då blev M upprörd " Joo, du har visst!", utbröt han.
Gästen på rum 17 hade velat lugna ner honom. Han hade tagit in honom till hans eget rum och sagt "sitt still och ta det lugnt". Men då hade M plötsligt blivit helt rasande. Han började ropa:"döda mig inte!" och börjat springa och slå omkring sig, och slog också in rutan till övre annexets entrédörr.
Den ruta som var inslagen från utsidan...
Gästen på rum 17 sa att han ville inte ha något bråk. Han var tacksam för hotell Pilgrimshem, för tak över huvudet. Första tiden hade han inte varit det, för han tyckte då inte det passade honom.
Men nu var han det.
Han ville inte bo någon annanstans.
Men han får bo någon annanstans.
+
Lokaltidningen "Vi i Sundbyberg" m.fl. lokaltidningar om vad en representant för Sundbybergs kommun sa nyligen
Hotell Pilgrimshem's svar
Dagen
Läs även andra bloggares åsikter om Maranata
Kommentarer
Skicka en kommentar