Fortsätt till huvudinnehåll

Sista posten på "Sub Umbra arkiv" (mest för formens skull)

Det inlägg du ville läsa finns förmodligen strax nedanför, eller någonstans nedanför

Mellan det som var och det som kommer...

Ukrainska funderingar i "Ukrainskaja Pravda": 
En amerikansk familj - far och mor och tre barn - samtalar vid kvällsmaten. Eftersom de äldre sönerna läser om holocaust i skolan , gäller samtalet deras morfar, som flydde undan nazisterna till USA. 

Mamman: "- Om det inte var för Hitler så hade han aldrig lämnat Europa. Då hade vi varit européer".
Sonen:"- Men då hade du inte träffat pappa, om din familj hade stannat kvar i Europa. Om det inte varit för Hitler så hade ingen av oss blivit född". 
Pappan:"- Stick härifrån !"
Sonen:"Jag ville ju bara hålla igång samtalet". 

Denna scen från filmen "Storytelling" har mycket gemensamt med de nästintill historiska diskussionerna i Ukraina och i Ryssland. Försöken att logiskt bearbeta det förflutna stöter allt oftare på järnargumentet:" - Stick härifrån!"



Det verkar som att den bullriga samtiden med nödvändighet föser undan historien i bakgrunden. Vem har något att göra med Lenin, Stalin, ukrainska nationalister eller det självständiga Ukraina - vare sig förr eller senare - när ödesdigra händelser med oss själva som deltagare äger rum nu och här? Nej, inte: kriget bara ger ökat bränsle åt passioner, efter att ha fötts fram genom det ukrainska samhällets avvecklande av kommunismen, och efter att  den ryska anfaders-kulten har drivits till rena absurditeter. 


Leninmonument som monteras ned

Sedan kriget började har ett emotionellt sätt att nalkas historien slutgiltigt segrat - mer ångestladdat, medan Lenin-statyer krossas till smulor, unga människor ikläds Röda arméns uniformer, och man på ett påtvunget vis strävar efter att fly bort från det förflutna eller att i extas förenas med detta förflutna.

Det är tydligt att ett nyktert betraktelsesätt av de historiska processerna inte gör sig gällande så snart. Även om det fördenskull räcker att ta till sig några enkla principer.


Princip 1 - Vi alla är födda av det förflutna.

"- Vi lever tack vare  veteranerna !" - Detta bevingade ord låg till grund för den ryska historiska mytologin. Men det är inte så många som reflekterar över att med denna grund kan man lika gärna tacka de tyska nazisterna, de italienska fascisterna, de ryska bolsjevikerna, Napoleons soldater, korsriddarna, vikingarna, Attilas hunger eller romerska legionärer - kort och gott: alla som har inverkat på världshistoriens förlopp. 

  Ifall historien hade utvecklats litet annorlunda, så hade helt andra personer med helt andra livsöden levt på jorden idag. Det är möjligt att den samtida världen hade sett litet bättre ut utan en Hitler eller Djingis-Khan, men vi hade inte varit här. Man kan inte göra något åt saken: den ökända "fjäril-effekten" (эффект бабочки) gäller.

Det förgångna, det är vi själva, och det är meningslöst att förneka detta. Det nuvarande Ukraina existerar inte trots, utan tack vare blodiga krig, tyranni, repression, kollektiviseringar, Holodomor  och andra historiska katastrofer. Av detta kommer inte bara våra olyckor, men också de positiva sidorna av våra liv. Om vi nu gillar detta, eller ej, så är det så det är.

Princip 2 - Det förgångna tvingar oss inte till vördnad för det förgångna

Om din mormor blev bekant med din morfar vid tiden för kriget, så är inte det en anledning att anse hela  Andra världskriget för något gott.

  Om staten Israel hamnade på kartan tack vare Holocaust, så följer inte därav, att dagens israelitiske medborgare borde känna tacksamhet till nazisterna.

Och om en ukrainsk medborgare föddes i de Socialistiska Sovjetrepublikernas Union, och fick en sovjetisk utbildning och allt hitintills åtnjuter fördelarna av den sovjetiska infrastrukturen, så är det ändå inget som hindrar honom att förakta den sovjetiska mentaliteten.

Vi har inga förpliktelser inför den historia som träffade på oss utan att vi kunde påverka den. Det var andra människor som formade den,och vi är fria att bedöma deras insatser alltmedan vi vägleds av den världsåskådning vi har idag.

Dagens människa är fri att välja sina hjältar och sina illgärningsmän, såväl sorienteringspunkter som dåliga exempel från historien. De segrande barbarernas avkomlingar kan göra sin uppskattning av den antika kulturen, barnbarn till de förlorande nazisterna kan tycka vad de vill om kampen mot Hitlertyskland, och barn av den sovjetiska tiden kan ha sin uppfattning om den västliga anti-kommunismen. Det finns inget paradoxalt eller onaturligt i det.

Princip 3 - Det förgångnas inflytande över våra liv och vår uppskattning av det förgångna - det är skilda ting. 

Så fort man försöker smälta samman dessa ting, så inleds profaniseringen, manipulationen och den direkta förfalskningen av historien. Då söker vi efter bevis på att allt i våra liv är positivt - allt från de historiska personer som imponerar på oss, till hela negativet - de som hos oss väcker en välgrundad antipati. 

Vi måste blåsa upp förtjänsterna hos somliga, och förringa andras betydelse. Vi nödgas manipulera fakta, förtiga opassande information och att ignorera uppenbara orsak-verkan förhållanden.

Även de enklaste slutledningar "om inte Hitler hade funnits hade ingen av oss blivit född" blir på något vis uppviglande, eftersom fuhrern blev en förbrytare och massmördare.

Men det är värt att skilja flugorna från kotletten ( отделить мух от котлет), och då försvinner behovet av att manipulera. Om man ser upp till Kruty-hjältarna (1918) eller kämparna i den Ukrainska rebell-armén (2:a Världskriget) så behöver man inte alls fördenskull tillskriva dem fantastiska bedrifter eller överdriva deras insatser i upprättandet av den nuvarande ukrainska staten. Och om man håller Stalin för att vara en bödel och människoätare, så är det fördenskull inte absolut säkert att man måste förneka hans betydelse för att forma det enade Ukraina eller för segern över det Tredje riket.

Princip 4 - Genom att värdera det förgångna modellerar vi vår framtid.

Våra verkliga hjältar är inte de som har utövat det största inflytandet över vår historias förlopp, utan de, vilkas motiv, övertygelse och handlingar ligger oss närmast. En angripare kommer alltid att imponeras av tyranner och erövrare, av liberaler - upplysta reformatorer, avg patrioter - de som kämpar för nationell befrielse. 

Var och en söker omedvetet i det förgångna efter det som sammanfaller med hans vision för framtiden.

När samtida ukrainare inte identifierar sig med vare sig röda eller vita, utan med sådana som försvarat den Ukrainska Folkrepubliken (1917 - 1920) , det handlar inte om någon mytologisk "blodets röst" eller om föreställningar om "genetiska minnen", utan om ett medvetet val.

Vi väljer den sida som mest motsvarar den uppfattning vi nu har om Ukrainas väg. Och det betyder inte så mycket vilken ståndpunkt våra respektive anhöriga intog då under åren 1917 - 21. Det viktiga är hur vi dömer om dessa händelser , när vi knyter samman vår framtid mätt ett självständigt Ukraina, och inte med ett nytt ryskt imperium , eller med ett andra Sovjet. 

Den stalinistiska industrialiseringen utgör vår gemensamma historia, och alla som bor på det post-sovjetiska området åtnjuter dess frukter. Men den som rättfärdigar de offer som dessa år förde med sig ("Det är ju därför vi har fabriker och producenter!") är i sitt inre redo att upprepa ett liknande scenario, genom häftiga framryckningar över döda kroppar. Men den som håller de sovjetiska metoderna för brottsliga, måste söka andra vägar för att bygga landet. När vi gör vår uppskattning av de sovjetiska femårs-planerna, så diskuterar vi inte det förflutna, utan framtiden.

Dagens sovjetiska revanschism började med oskyldiga S:t Georgsband och sentimentala utrop:"Tack morfar för segern!". Att besjunga bedrifterna under det Stora fosterländska kriget tycktes helt berättigat, men det var knappt någon som förstod att på det viset förvandlades Stalin-epoken till en efterföljansvärd förebild. 

Genom att blåsa liv i Seger-kulten, frambär ryssarna inte bara tribut åt det förflutna, utan de modellerar även sin framtid med allt vad det innebär av militarisering av samhället, av ett radikalt skapande av kuggar i ett maskineri och utlösandet av nya krig.

Grannen spel med historien har inneburit ett kolossalt slag mot Ukraina, och det är inte önskvärt att den skadan förvärras genom vårt eget spel. Trots allt buller omkring kommunismens avveckling i vårt samhälle, så är detta i sig själv vare sig ett universalmedel eller en källa till problemen.

Materiella spår efter det sovjetiska förflutna och uppskattningar därav - det är skilda ting, och väldigt litet beror på antalet Lenin-monument per kvadratkilometer. Det är annat som är betydligt mer angeläget.

Är samhället i stånd att på ett allsidigt sätt bearbeta erfarenheten av totalitarismen, eller begränsas den saken av att de yttre attributen tillintetgörs ? 

  Vilka sidor ur historien , och vilka hjältar, kommer att lyftas upp i det nya Ukrainas vapensköld ? 

I vilken grad kommer allt som har att göra därmed att mytologiseras ?

  Dessa frågor hör samman med det ukrainska förflutna, som på intet vis kan förändras. Och med den framtid som vi själva skapar.  



- Michail Dubinjanskij




Sydsvenskan, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ortodoxa teologer förkastar "den ryska världens" teologi

 Hundratals ortodoxa teologer från många länder har undertecknat ett öppet brev, där de vänder sig mot vissa nationalistiskt-religiösa föreställningar som de menar vara drivkraften bakom Rysslands krig mot Ukraina. Här ett utdrag: “ Om hela världens fred, om Guds heliga församlingars välstånd, om allas förening, beder vi dig, Herre ” (ur den ortodoxa liturgin)   Den ryska invasionen av Ukraina den 24:eFebruari 2022 utgör ett historiskt hot mot den ortodoxa, kristna traditionen. Ännu mer hotfullt för ortodoxa troende är det att det högre prästerskapet inom den Ryskortodoxa kyrkan vägrar att erkänna detta för en invasion genom att göra vaga uttalanden om nödvändigheten av fred i ljuset av “händelserna” och “de militära aktionerna” i Ukraina. Samtidigt talar de om det ursprungligt broderliga förhållandet mellan ukrainare och ryssar, vilka utgör det “heliga Rus”, och anklagar det onda “Väst” för de militära aktionerna, och råder t.o.m. de religiösa samfunden att be på sådant vis att fientl

Kiev och Paris

  Igår skrev publikationen Unian om ett möte mellan borgmästarna i Paris och Kiev, i själva Kiev. Kiev’s borgmästare Vitalij Klytjko mötte Paris’ borgmästare Anne Hidalgo, som besökte den ukrainska huvudstaden. Kiev undertecknade tillsammans med Frankrikes huvudstad en överenskommelse om vänskap och samarbete. Klytjko skrev om detta på sin Facebook-sida . "Frihet, jämlikhet.." Jag är glad att kunna hälsa delegationens deltagare och uttrycka min tacksamhet till Paris’ borgmästare Anne Hidalgo för hennes mod att genomföra ett besök i Ukrainas huvudstad under krigstid. Kiev är tacksam till Paris’ borgmästare för all den humanitära hjälp som visats, i själva Frankrike -  ukrainare har nödgats bli invandrare där - och vi är också tacksamma för hjälp till Ukraina och vår huvudstad”, sa Vitalij Klytjko under mötet. Kiev’s borgmästare påminde om att Paris’ stadshus den 22 Mars hade enhälligt röstat för att tillställa staden Kiev status som hedersmedborgare. Genom denna utmärkelse, s