Ett utdrag från tidningen Midnattsropet 5/1966 - i lätt uppdatering av språket - kanske kan ge ett väckelsekristet bakgrundsperspektiv till den nu pågående debatten i följd av TV-programmet "Uppdrag Granskning" på onsdagkvällen. Arne Imsen tog redan under 1960-talet avstånd från ett visst amerikanskt mönster för verksamhet, för insamling av medel till mission och evangelisation, m.m :
"... en annan form av individualism som också betyder ett åsidosättande av den lokala församlingen och en verksamhet efter andra riktlinjer än Nya testamentets. -
Det finns en rad av s.k. 'världsevangelister' som gjort sig fria från de samfund de förut tillhörde: Osborn, Roberts,Allen och flera andra. Dessa män har omkring sitt namn och sin verksamhet byggt upp kolossala organisationer. Många kristna har helt okritiskt accepterat det system som dessa skapat. Jag tackar Gud för vad dessa bröder gjort för evangelium, men jag hatar de system de byggt upp, därför att det är ett åsidosättande av den Nytestamentliga församlingen med dess mångfald av gåvor och tjänster. De troende får en enda funktion i den verksamhet, som dessa män skapat: att ekonomiskt stödja den store evangelisten och toppmannen i organisationen.
Jag vill här i korthet relatera till hur dessa system verkar. -
Utifrån sin propagandacentral i Amerika gör man en PR-drive i det land där man planlägger en kampanj och där man fått en person eller en grupp av troende att stå som formell inbjudare. Efter att landet så en lång tid bearbetats med propaganda begynner kampanjen, som oftast hålls i huvudstäderna. Hit kommer nu människor i skaror från alla landsändar -- människor som längtar efter att se Guds kraft uppenbarad och människor som också vill tjäna och offra. -- Det blir alltså jättemöten som hålls med alla de psykologiska effekter det medför. Man visar film från andra världsdelar där det sker tecken och under, händelser som riktigt appellerar till det sentimentala hos människorna. Och nu öppnar man gärna sin plånbok för missionen i Indien eller Afrika eller på annan plats långt borta: Tänk att få vara med och stödja en sådan verksamhet! -- Och man offrar inte för att man tror på Gud och har en andlig syn på Guds verk, utan för att man gripits av stundens stämning. --
Jag har själv varit närvarande när mötesledaren utnyttjat en sådan situation och sagt: 'Gud har sagt att här finns 200 personer idag som vardera skall ge 2000:- till Guds verk.' -- Och de som inte har kontanter med får gärna ge löftesoffer genom att skriva belopp, namn och adress på kort, som evangelisten tillhandahåller och sedan också själv tar hand om. I följande möten upprepas samma sak. --
Vad blir resultatet ?
Givetvis är det mycket stora belopp som på detta sätt samlas in, och människor blir bundna med sina offer genom givna löften för långa tider framåt. De insamlade medlen går till organisationen i Amerika, från vilken sedan evangelisten delar ut sina allmosor till olika missionsländer, men där enbart den överdådiga administrationen slukar enorma belopp. De människor som genom sitt löftesoffer lämnat sina namn och adresser under kampanjen blir också för all framtid bombarderade med nya uppmaningar till ekonomiska bidrag. Det har många gånger visat sig att då en sådan kampanj är slut har den amerikanska evangelisationscentralen en fullständigare förteckning på de troende från det landet än vad församlingarnas egna föreståndare har. --
Det verkligt ödesdigra är att följden ofta blir den, att dessa människor glömmer bort sitt ansvar för Guds verk på den plats de själva bor och blir helt fastlåsta med sina offer och sitt evangelisationsnit på annat håll. --
Är det denna verksamhet vi vill ha ?
Nej, låt oss istället göra en satsning på den lokala församlingen där varje lem är i funktion efter principen: 'Först i Jerusalem... sedan intill jordens ände.' (Apg. 1:8) ..."
Istället för att .. De troende får en enda funktion i den verksamhet(en).... att ekonomiskt stödja den store evangelisten och toppmannen i organisationen.
Som på den tiden trots allt lär ha nöjt sig med att bli kallad för "evangelist"..
UNT, UNT, SR, ViD, Dagen, Dagen, Dagen,
Bloggat: 1,2,3
Läs även andra bloggares åsikter om Mission
 |
| Omslaget till Midnattsropet nr. 5 1966, där den citerade artikeln utgör en ledarartikel |
"... en annan form av individualism som också betyder ett åsidosättande av den lokala församlingen och en verksamhet efter andra riktlinjer än Nya testamentets. -
Det finns en rad av s.k. 'världsevangelister' som gjort sig fria från de samfund de förut tillhörde: Osborn, Roberts,Allen och flera andra. Dessa män har omkring sitt namn och sin verksamhet byggt upp kolossala organisationer. Många kristna har helt okritiskt accepterat det system som dessa skapat. Jag tackar Gud för vad dessa bröder gjort för evangelium, men jag hatar de system de byggt upp, därför att det är ett åsidosättande av den Nytestamentliga församlingen med dess mångfald av gåvor och tjänster. De troende får en enda funktion i den verksamhet, som dessa män skapat: att ekonomiskt stödja den store evangelisten och toppmannen i organisationen.
Jag vill här i korthet relatera till hur dessa system verkar. -
Utifrån sin propagandacentral i Amerika gör man en PR-drive i det land där man planlägger en kampanj och där man fått en person eller en grupp av troende att stå som formell inbjudare. Efter att landet så en lång tid bearbetats med propaganda begynner kampanjen, som oftast hålls i huvudstäderna. Hit kommer nu människor i skaror från alla landsändar -- människor som längtar efter att se Guds kraft uppenbarad och människor som också vill tjäna och offra. -- Det blir alltså jättemöten som hålls med alla de psykologiska effekter det medför. Man visar film från andra världsdelar där det sker tecken och under, händelser som riktigt appellerar till det sentimentala hos människorna. Och nu öppnar man gärna sin plånbok för missionen i Indien eller Afrika eller på annan plats långt borta: Tänk att få vara med och stödja en sådan verksamhet! -- Och man offrar inte för att man tror på Gud och har en andlig syn på Guds verk, utan för att man gripits av stundens stämning. --
Jag har själv varit närvarande när mötesledaren utnyttjat en sådan situation och sagt: 'Gud har sagt att här finns 200 personer idag som vardera skall ge 2000:- till Guds verk.' -- Och de som inte har kontanter med får gärna ge löftesoffer genom att skriva belopp, namn och adress på kort, som evangelisten tillhandahåller och sedan också själv tar hand om. I följande möten upprepas samma sak. --
Vad blir resultatet ?
Givetvis är det mycket stora belopp som på detta sätt samlas in, och människor blir bundna med sina offer genom givna löften för långa tider framåt. De insamlade medlen går till organisationen i Amerika, från vilken sedan evangelisten delar ut sina allmosor till olika missionsländer, men där enbart den överdådiga administrationen slukar enorma belopp. De människor som genom sitt löftesoffer lämnat sina namn och adresser under kampanjen blir också för all framtid bombarderade med nya uppmaningar till ekonomiska bidrag. Det har många gånger visat sig att då en sådan kampanj är slut har den amerikanska evangelisationscentralen en fullständigare förteckning på de troende från det landet än vad församlingarnas egna föreståndare har. --
Det verkligt ödesdigra är att följden ofta blir den, att dessa människor glömmer bort sitt ansvar för Guds verk på den plats de själva bor och blir helt fastlåsta med sina offer och sitt evangelisationsnit på annat håll. --
Är det denna verksamhet vi vill ha ?
Nej, låt oss istället göra en satsning på den lokala församlingen där varje lem är i funktion efter principen: 'Först i Jerusalem... sedan intill jordens ände.' (Apg. 1:8) ..."
Istället för att .. De troende får en enda funktion i den verksamhet(en).... att ekonomiskt stödja den store evangelisten och toppmannen i organisationen.
Som på den tiden trots allt lär ha nöjt sig med att bli kallad för "evangelist"..
UNT, UNT, SR, ViD, Dagen, Dagen, Dagen,
Bloggat: 1,2,3
Läs även andra bloggares åsikter om Mission
Kommentarer
Skicka en kommentar