Det inlägg du ville läsa finns förmodligen strax nedanför, eller någonstans nedanför
I fredags , den 27:e December, hölls en presskonferens med Nadezchda Tolokonnikova (i fortsättningen NT) och Maria Aljochina (i fortsättningen MA) i Moskva, på TV-kanalen "Dozchds" redaktion. Den sändes direkt över nätet, men för att kunna höra och se måste man betala. Litet ovanligt, för när det gäller människorättsfrågor brukar ett antal ryska media vara väldigt solidariska, och sända direkt utan att kräva betalt.
Hursomhelst så strålade ett 150-tal journalister samman, många av dem var utländska korrespondenter. Chicago Tribune, Deutschlandfunk, Theglobeandmail, Cbc, Euronews, TheGuardian, Aftonbladet, Nytimes, Latimes, Le Figaro,
Hela presskonferensen spelades emellertid in, och har sedermera lagts ut på webben
av Credo.ru och Radio Svoboda.
Här följer en översättning till svenska av några frågor och svar från den presskonferens (c:a 1/3) som framför allt blev ett upprop för människorätts-projektet "Zon för rättvisa" - för dem som sitter i fängelserna i Ryska Federationen:
"Dozchd" - presskonferens
( Moderator inleder och presenterar frågor och frågeställare)
Jag börjar med en fråga som folk har ställt, den här är tagen från Twitter. Ljudmilla frågar:"-Tror ni på Gud? Menar ni att allt sker enligt Hans vilja?"..
MA: Allt sker enligt vår vilja.
- Tror du på Gud? Att allt sker enligt Hans vilja?
MA: Jag tror på Gud, men menar ändå att allt sker enligt vår vilja.
- Nadezchda?
NT: Jag tror på ödet.
- TV kanalen REN-TV. Alla diskuterar nu mycket aktivt varför ni inte direkt begav er hem till era barn? Eftersom, när materialet om er togs fram, så åberopade alla att ni var unga mödrar.
NT: Som jag ser det, och det är mycket viktigt, att vi aldrig har utgått ifrån att vi har barn, därför vi tycker att det är oärligt. Det är vad som kallas att ta skydd bakom små barn, och att vädja om medlidande fördenskull. Vi svarar för vad vi har gjort, själva. Och vi är redo att svara för vår oppositionella verksamhet själva, och våra barn har absolut inget med det att göra. Vi strålade samman i Krasnojarsk för att samtala om vårt projekt. Detta projekt började inte igår, inte i förrgår, inte den stund då vi lämnade fängelset. Det började tidigare, då vi började att ägna oss åt människorätts-frågor på de platser där vi avtjänade vårt straff. Det föll sig så att våra liv blev mycket konkret kopplade till detta projekt. Vi känner ett jätte-ansvar inför de människor som har blivit indragna i den rymd som utgör vårt projekt , redan under den tid då vi befann oss i fängelse. En del av dem bestämde sig för att berätta sanningen om de läger i vilka vi befann oss, och en del av dem erfar allvarliga påfrestningar just nu, dessa minuter, då vi är här.
MA: Det finns människor som just nu befinner sig på gränsen mellan liv och död. En flicka i Nizchenovgorod - området, som lämnade sin berättelse åt människorätts-aktivister, har nu förflyttats till ett sjukhus, hon har cirros. Frågan är den: ska hon lämna fängelset levande , eller kommer hon att bäras ut därifrån på likbår. Saken är den, att dessa två dagar som vi har tillbringat i Krasnojarsk, de har givit ett visst resultat. Om vi inte hade varit dessa två dagar i Krasnojarsk, och inte kommit fram till någons slags slutsatser, då hade vi inte kunnat komma samman med er här, eftersom vi inte hade haft något att säga, och ingenting att presentera. Det är klart att om så många människor hade förväntningar och väntade sig något av oss, då är vi förpliktade att på något vis motsvara deras förhoppningar. Men vi kom fram till något också i fängelset, vi kom fram till någon slags slutsatser, och vi har vårt sätt att betrakta vår erfarenhet. Vi är förpliktade att ägna oss åt det som vi ägnar oss åt - människorätts-frågor. Man måste också uppmärksamma den omständigheten , att om det var män som för några dagar sedan hade lämnat fängelset, då hade frågan om barnen inte ställts så uppfordrande. Det kan man tänka på.
- (ung journalist) Förra året fick ni utmärkelsen "vapendragaren". Det är en utmärkelse som ges för insatser på den samtida konstens område i Ryssland. De flesta konstnärer lade sina röster på er, och ni blev pristagare. Maria, jag skulle vilja ställa frågan till dig på detta vis: i den intervju som Ksenija Sobtjak gjorde med er, så påminde hon om er tid i fängelset, och ställde en ganska rak fråga om ert uppträdande i katedralen var att betrakta som ett etiskt misstag. Då, i intervjun, så skilde sig era svar från varandra. Nadezchda sa trots allt, att - "ja, det var det". Maria svarade "nej". I samband därmed denna fråga: vi ser en skillnad i era begreppsuppfattningar, men signalerar detta om någon slags söndring er emellan?
NT: Vi har tillbringat en påfrestande tid i fängelse. Livet i fängelset är ett sinnessjukt liv, som skiljer sig från den verklighet ni lever i. Just detta förenar oss mer, än punk-bönen i Kristus Frälsarens katedral. Det är som något förflutet, för det kan inte inverka på vår gemensamma satsning idag.
MA: Dessutom är det en artificiellt framskapad skillnad, som inte finns i själva verket. Den intervjun var helt artificiell, och vi förstod inte varför så bjärt accent skulle göras på så, i våra ögon, icke-existerande fenomen. I en och en halv timme befann vi oss i stort sett i ett stort missförstånd. Här finns naturligtvis ingen söndring, och det kan inte finnas någon sådan - det handlar bara om att skjuta fram två ord "ja,nej" i förgrunden.
……
Natalja Gorjakin (från ryska diasporan i Paris) : Jag har fått en känsla av att efter fängelsevistelsen har det börjat en helt ny etapp i era liv. Jag kanske misstar mig, men så tycks det vara. Jag skulle vilja fråga vilka era huvudsakliga prioriteter är? Konkret en, två, tre och till att börja med det som är allra viktigast för er. Och har dessa prioriteter ändrats efter att ni blev satta i fängelse och efter frigivningen? Fråga nummer två: kan ni säga, eftersom jag känner er väldigt litet så är jag nyfiken på detta: har det funnits eller finns det någon personlighet, spelar ingen roll om det är en historisk eller samtida person, reell eller uppdiktad, som för var och en av har utgjort - jag gillar inte ordet "idol" - en orienteringspunkt i livet , någon som har passerat på er väg, och som är, denne personlighet eller individ, för er närvarande och viktig?
NT: Vad det gäller värderingar , om jag ska ta det i några få ord, så skulle jag vilja ta med rättvisa, mänsklighet, solidaritet och att inte vara likgiltig. Värderingarna har genomgått en viss förändring i lägret, men inte på något avgörande vis, de har snarare skärpts och blivit påtagliga just på det plan där det handlar om att uppmärksamma en konkret människa. Jag har fått se hur människors öden i komplicerade situationer i livet tycks hänga på ett hår. Det är livsviktigt att det finns någon där hårstrået håller, så att hennes öde inte blir fördärvat. När det gäller den andra frågan, så har varje period i livet förstås sin hjälte. De är naturligtvis många, men den förste som jag kommer att tänka på, det är Vladimir Bukovskij.
MA: Jag ställer mig solidarisk.
NT:Jag har läst hans biografi, och läst om den flera gånger. Jag har gett den åt människor som satt i fängelset med mig. Efter frigivningen gav jag denna bok åt en person som på ett mänskligt vis kom mig nära under sista tiden av fängelsevistelsen. Jag uppfattar det som en dyrbar gåva, för Bukovskij är i viss mening ett ideal för oss nu, ett ideal som människorätts-aktivist, som en som inte har väjt för några faror. Han kom ut från fängelset, blev ånyo satt i fängelse och beklagade bara att han hann göra så litet medan han var i frihet.
MA: Bland värden skulle jag först vilja nämna friheten. Därför det är ju ett så vitt och inte särskilt entydigt begrepp. Med frihet har under olika historiska perioder förståtts delvis motsatta ting. Därför måste jag förklara vad frihet är för mig. För mig är frihet först och främst ansvar. Jag har många gånger sagt att jag var fri i fängelset. För mig var denna inhägnad bara en stenfästning. Det var en mycket viktig insikt, det var nog den viktigaste insikten jag fick under fängelsevistelsen, att lagen i sanning kan vara verksam inte bara vid de tillfällen då man vill det. Och genom att nu beröva människor deras frihet, så krossar fängelset dessa människor med det som avindoktrinerar dem deras ansvar. Det finns en ledning, ett arbete, förhållandet till medarbetarna, bokstavligen allt det som man möter i fängelset, utgör ett konsekvent meddelande om att man inte längre tillhör sig själv. Dina rörelser tillhör inte dig, dina tankar tillhör inte dig, jag talar framför allt om det fostrande arbetet och censuren. I de fall då strafftiden är lång, så riskerar man att komma ut och bara falla handlöst i tomma intet. När jag efter frigivningen begav mig till Kommittén mot tortyr, så samtalade vi där om advokater och människorätts-aktivister, min advokat berättade en historia om hur järnportarna öppnas, och det kommer ut en kvinna som bara står där och inte vet vart hon ska gå. Jag talar inte om sådana människor som inte har någonstans att bege sig, jag talar om sådana som har bostad. En människa kommer ut som inte alls är redo för friheten. Är det verkligen det mål som staten har föresatt sig, då man talar om korrigering?
Vilka är de som jag orienterar mig genom? Nadja nämnde Bukovskij, jag kan bara inte annat än hålla med, därför att Bukovskijs bok "Och vinden vänder" - det var den första bok som jag läste i cellen efter att vi arresterats. På något viss blev den min räddning. Av någon anledning skickade ett antal personer denna bok till mig, så jag hade flera exemplar av den som jag delade ut till andra, som kom att stå mig nära. Det är verkligen en viktig bok som ger exempel på ett konsekvent och icke liknöjt förhållande till makten. Den boken har en fortsättning som kanske inte är så känd och som inte har blivit publicerad i så stor omfattning "En rysk resenärs berättelse", och det är Bukovskijs ord om Väst.
Alltså, för folk i Sovjetunionen , som bodde "bakom järnridån", utgjorde Väst faktiskt ett himmelrike. Jag förstod att det var viktigt för dem att passera denna gräns. De trodde att de skulle kunna berätta om saker och ting ute i världen, och sedan skulle allt förändras. I den andra delen berättas det att friheten i Väst , den utgör ett betydligt större ansvar, än att föra en kamp för mänskliga rättigheter och leva en dissidents liv i ett totalitärt land.
- ….
- Leonid Rogozin "The Guardian", Storbrittanien. Ni har talat mycket om kamp för mänskliga rättigheter, om era planer på detta område. Berätta om den politiska verksamheten, kommer ni att engagera er politiskt? Vad har ni för politisk uppfattning, förstår alla det? Med vilka vill ni associera er och på vilken politisk plattform i dagens Ryssland? Och en särskild fråga om en person, åt vilken några av era kända aktioner har varit ägnade, om Vladimir Putin. Vilken var hans roll i att ni blev fängslade? Hur ställer ni er till det som han har gjort de senaste två åren i rysk politik?
MA: Jag utesluter inte politiskt engagemang. Men den närmaste tiden kommer vi förmodligen att vara helt uppslukade av tankar på vår rättvise-zon. Jag tror att vi måste ägna alla krafter åt det nu. Vår politiska engagemang har inte försvunnit någonstans. Det har kanske blivit ännu större. Jag skulle vilja säga att det att vara verksam för mänskliga rättigheter i Ryska Federationen - det är politisk verksamhet, därför omfattningen av de problem som uppstår direkt genom maktens representanter när du engagerar dig för mänskliga rättigheter, är enorm. De metoder som man måste välja för att genomföra en sådan verksamhet är politiska.
NT: Vad det gäller Vladimir Putin, så har vår inställning till honom inte förändrats.Vi vill alltjämt göra det som vi talade om i vår senaste aktion, för vars skull vi fick två års fängelse. Vi vill jaga bort honom. När vi säger "Putin" så har vi ett politiskt system som byggts upp av honom i tankarna. Det är alltså en slags liknelse. När vi säger "Putin" så har vi hela det byråkratiska maskineri i sikte, som på ett konsekvent vis har byggts upp av honom med hjälp av ett planmässigt förändrande av lagar, införande av ändringar i konstitutionen, och i ideologien, i utbildningsväsendet, och i rättsväsendet.
MA: Som inte finns nu. Genom att en gång ha skrivit om konstitutionen, har Vladimir Putin gjort detta till en vanesak. Varför betrakta den dömande makten som en särskild gren, när den i själva verket inte existerar? Varför inte kalla saker och ting vid deras rätta namn, istället för att skriva om även dessa saker.
NT: Det värsta i Ryssland, som jag ser det, är att det är omöjligt att tala och bli hörd. Jag har ( jag talar bara om mig själv) slagit mig på aktionismen till följd av mina politiska intressen, för mig har det varit tydligt att en traditionell politisk verksamhet av oppositionell karaktär i Ryssland, den är praktiskt taget dömd till tystnad. I vart fall var det så vid den tidpunkt då jag började utvecklas politiskt. Jag tycker att tragedin, unga människors tragedi, hela generationers tragedi, de som kanske hade velat säga något i sitt land , inte har kunnat göra det.De finner inga vägar att tala, och ofta blir de bara rädda. Hur bedrövligt det än är, så har det visat sig att det finns anledning att frukta. Men jag ser också att människor lätt faller in i detta. Det finns avvikande politiska uppfattningar hos ett enormt stort antal människor, däribland dem som jag har mött bakom galler. Det har framgått vad de har att göra med den politiska situationen i landet. Det finns tillräckligt med uttalanden och exempel, och de börjar komma fram. Det var en del personer som efter att ha mött oss började skriva politiska sånger. Någon tänkte göra en film som ägnade sig åt social problematik, någon ville ägna sig åt sådant som tillhör den samtida konsten, åt projekt som var ägnade åt kvinnliga fångar, särskilt då fängslade kvinnliga företagare. Allt vad vi behöver göra nu, det är att finna ett sådant sätt att tala på, så att vi blir hörda, och så att vi ger möjlighet åt andra att bli hörda, att visa dem ett språk som de kan ta sin tillflykt till, så att de kan uttala de för dem viktiga politiska frågorna.
...
- Men det finns ingen i Puusy Riot som avser att ställa upp som president-kandidat?
NT: Vi är för närvarande inte Pussy Riot. På den posten skulle Michail Borisovich (Chodorkovskij) passa.
MA: Håller med.
...
- En fråga om Ryskortodoxa kyrkan (frågan ställs först på engelska). Hur reagerade kyrkan på er frigivning? Vilken roll hade kyrkan i att ni överhuvudtaget sattes i fängelse?
MA: Till exempel, efter min frigivning så har de journalister som ringt för att få göra intervjuer hela tiden sagt mig att Vsevolod Chaplin har låtit meddela, att han åter är redo för någon slags dialog. I själva verket har den här situationen idisslats i mer än ett och ett halvt år. Folk öppnar sig ibland för dialog, och så sluter de sig igen. Under tiden för rätts-processen i Chamovnicheskij-domstolen , då det var tid för försvaret, då det var tid för uttalanden och varje möjlighet vi hade att lägga ett ord, så sa vi att vi var öppna för dialog med kyrkan. Och varför man inte ville lyssna till oss förblir en gåta. Kyrkan har en roll i att vi sattes bakom galler. Men i vilken omfattning, det får samhället bedöma. Vi vill inte döma, och ännu mindre döma någon enskild. Det som har hänt har hänt. Vi har faktiskt suttit av två år. Och nu är vi fria. Den etappen har vi gått igenom.
- Mikael Baranov från "Credo.ru". Kyrkan har redan sina förut trampade stigar in till de läger där ni har varit - såväl i Mordvinien som i Bereznjak och i Nizchnyj Novgorod. Överallt finns det bönerum som någon präst vakar över. Varför är detta initiativ med "Zon för rättvisa" inte i de kristnas händer, utan finns i stället hos dem , vilka de anklagar, alltså er, för att genom er har påbörjats en förföljelse mot kyrkan. Har ni gått igenom frågan om att inkludera Ryska Ortodoxa kyrkans Moskva-patriarkat i ert arbete? Där kanske finns goda lekmän och präster. Det finns en rik erfarenhet av att rehabilitera dem som har suttit i fängelse.
NT: Det skulle vara otroligt fint. Vi är helt öppna för samarbete. Jag tror att om det finns präster som utan baktankar vill samarbeta med oss i vårt projekt , så vore det utmärkt. Därför att kyrkan hjälper verkligen många som sitter i fängelse, eller rättare sagt: borde hjälpa. Ofta går det till så att ledningen i lägren är såpass bister, att den 16 timmar långa arbetsdagen får med sig att folk helt enkelt inte har tid att tänka på något andligt. De har inga möjligheter att gå i kyrkan. Eftersom , ifall de sliter sig lösa från arbetet och går till kyrkan, så blir det sedan, efter det, föraktade. De blir föraktade i sin brigad, som kommer att bli negativt stämd mot dem, eftersom den personen gick till kyrkan den tid då hon borde sitta och sy. Dessa inslag borde också förändras, så att människor kan få större möjlighet att kunna utvecklas, också andligt, och även kunna se sin utveckling ur olika perspektiv. Det är otvivelaktigt så, att för en enormt stor skara fängslade sker denna utveckling, och kommer att ske, genom den Ryska Ortodoxa kyrkan. Därför skulle ett sådant samarbete vara intressant, tycker vi.
- Mirya Mender,från publikationen Buzzfeed , USA. Två frågor : Vad saknade ni mest av allt, när ni satt i fängelse? Vad kan era anhängare i Väst, särskilt unga människor, göra för att förändra situationen i Ryssland? Frågan gäller naturligtvis också vanliga människor och regeringsmedlemmar.
MA: Vi har fått en tanke, att internationella människorätts-aktivister kan gå med i ett antal allmänna övervaknings-kommissioner, som besöker fängelse-anstalterna. Som vi ser det, skulle det först och främst utgöra viktiga, yttre politiska händelser, som kommer att kräva en stor öppenhet av vårt land inför Väst, och även ett viktigt steg för att kunna bestyrka, att de europeiska regler för kriminalvård, som vi har antagit, och som vårt land har förbundit sig att iakttaga, i verkligheten också följs. Om människorätts-aktivister från länderna i Väst fick tillträde till platser för frihetsberövande, med rätt att samtala med vilken fånge de ville, och med rätt att begära ut vilka dokument som helst i samband med klagoskrivelser, och, det är det viktigaste, på de villkoren att de anmärkningar som görs absolut ska åtgärdas - det skulle verkligen vara en stor hjälp från dem som inte är likgiltiga för vad som sker i andra länder.
NT: När det gäller frågan vad vi saknade, jag vet inte om det är bra eller inte, men vi hade inga möjligheter att sakna något. Vi hade inte tid till det.
- Mumin Sjakirov, Radio Svoboda. Vi skulle vilja be er göra ett psykologiskt porträtt av Putin. Därför han dolde inte sin glädje när, som han uttryckte det, ni fick "dvusjechku" (=två år i fängelse) . Låt oss höra , kanske bara, ett kvinnoperspektiv. När Chodorkovskij talade om honom , talade han som om en värdig motståndare. Den andra frågan gäller Nadezchda. Bland dina motståndare och anhängare uppstår ibland frågan om "sex i museet" ( 2008 arrangerade bland andra Nadezchda Tolokonnikova en spekulativ "gruppsex"-aktion i ett museum på MGU - Moskvas statliga universitet - som filmades och lades ut på nätet) . Mycket ofta läggs detta dem till last som sympatiserar med dig. Beklagar du denna aktion - sex i museet? Det har ju som man kan bedöma inverkat på din "image". Om tillfälle gavs, skulle du upprepa detsamma, eller ej?
NT Putin är en sluten, icke-transparent tjekist med en massa rädsla. Han är rädd för väldigt mycket. Han omger sig med en mur, genom vilken han inte kan se verkligheten. Han har blivit bedragen. Han är redo att uppträda på basis av detta bedrägeri. Många saker som han har sagt om Pussy Riot, befinner sig så långt bort från verkligheten, att … men han talar därvid med sådan övertygelse, att det märks att han tror på det. Och detta är bara ett litet exempel på det. Jag tror att han verkligen menar att länderna i Väst utgör ett reellt hot. Det är en hemsk värld, där det står en hydda på hönsben (= uttrycket taget från ett ryskt sagomotiv), Kojtjej den Odödlige (sagans store fiendegestalt), en världsomfattande frimurarkonspiration. Jag vill inte leva i denna hemska saga.
MA: Som jag ser det utgör Putin en funktion i en makt-struktur. Han och hans politik utgör bara ett förkroppsligande av polismaktens handlingsmetoder. Det handlar framför allt om någon slags oändlig konspiration, en evig misstänksamhet. Om en människa strävar efter, och ställer framför sig som sin närapå enda stora uppgift att kontrollera allt, då kommer han förr eller senare, och troligtvis förr, att uppleva att kontrollen går honom ur händerna. Främst därför att det är omöjligt att kontrollera allt.
NT Frågan som gällde mig. Det är absolut klart, att nu skulle jag inte deltaga i en sådan aktion. Men vid den tidpunkten var jag en något annorlunda person. Jag var mindre och yngre. Jag hade andra föreställningar om mina avsikter i livet. Jag anser inte det vara ett kors. Jag tror inte att för några ögonblick i det förflutna (numera är det verkligen en långt avlägsen tid för mig) man ständigt måste haka upp sig på vad en människa gör i nuläget. Jag skulle vilja att man dömde mig efter vad jag kommer att göra den närmaste tiden, denna tid, och inte för det som skedde för så länge sedan.
….
Tidningen "Le Figaro". Kan ni säga hur ni kommer att arbeta, om det handlar om att göra som nu, tala och berätta för folk, eller kommer ni själva att bege er till lägren i egenskap av människorätts-aktivister som engagerar sig för någon konkret fängelsedömd person? Det var första frågan.
Andra frågan: Varför uppmanar ni konkret till bojkott, och vad tänker ni om förbudet mot s.k. propaganda?
NT: Det är nödvändigt att själv bege sig till lägren , helt enkelt därför att vi känner till de platser dit kommissioner borde komma och fixera det som sker på dessa platser, dit det vanligtvis inte kommer någon utom de fängelsedömda, och de som representerar fängelse-administrationen. Som alltid är det som förtigs mycket viktigare än det som sägs.
MA: I Nizchnyj Novgorod ägnade jag mig , medan jag ännu var fängslad, just åt detta, alltså jag ledde människorätts-aktivister, representanter för övervaknings-kommissioner och Kommittén mot tortyr till dessa platser som fängelse-administrationen sällan visar, de hål i betongfältet som teoretiskt skulle vara badkar, dem skulle administrationen aldrig visa, eller de fat på 120 kg, som kvinnor ensamma släpar på, administrationen har aldrig lett någon kommission till den platsen, där de förvaras. Jag företog mig direkt att visa dem dessa saker, och jag tog också med dem till de människor som hade sagt mig att de ville träffa människorätts-aktivister. Men jag vill göra er uppmärksamma på, att t.o.m. då när jag var i fängelse, började man införa några slags löjliga hinder, man försökte avstänga mig från arbetet, blockera portarna till avdelningen för boende, för att jag inte skulle kunna föra dem till alla de människor som ville ha ett samtal. En av våra största förhoppningar är att vi så snart som möjligt ska kunna ordna med tillträde till de fängelsedömda, för att kunna utföra vårt arbete.
NT En mycket viktig ingrediens i vårt arbete är, att det också är en kulturrevolution.Som Maria uttryckte saken igår - det är en kulturrevolution. Vi behöver en kulturrevolution. Det låter ambitiöst och stickande, men i stort är det vad vi nu måste ägna oss åt i lägren. Jag tror att vi har något att erbjuda. Vi skulle vilja ordna med föredrag,cirklar,lektioner för dem som vill gå vidare, låta teatergrupper komma, och kanske också regissörer, som kan få utse skådespelare bland de internerade. I detta skulle vi också vilja vara direkt engagerade, för att använda vår förmåga till konstnärskap, för att bland annat förändra kultur-situationen i lägren, som för närvarande helt uteblivit.
MA: Det finns alltså ingen fostrande process som sådan, det bara kallas så. Jag skulle vilja säga något om den fostrande processen. Den förekommer i själva verket, men bara på papperet. I själva verket är cheferna för avdelningarna, som utgör medarbetare i de fostrande avdelningarna, de som fr.a. borde samverka direkt med internerna, och skicka bud mellan avdelningarna, de tillbringar all sin tid för att skriva redogörelser. Det vill säga, det är några kilometer papper om någon slags aktiviteter, som i själva verket aldrig har ägt rum och aldrig kommer att äga rum. Det påminner onekligen om Kafka. I själva verket är det inte någon särskilt rolig situation, när fängelseinterner, som verkligen är motiverade att delta i något skådespel, eller visa några filmer, att sjunga, att utforma konstateljéer, får stå där med en så vidunderlig massa förhinder av just byråkratiskt slag, att det blir riktigt hemskt. Just dagen innan min frigivning hade kvinnorna i läger nummer 2 för avsikt att göra dekorationer för ett uppförande av spektaklet "Snö-drottningen". De hade inte möjligheter att måla dessa dekorationer. De samlade tandkräm, som delas ut på platser för sanitära prylar i små tuber, och tryckte ut dem i stora påsar, för att kunna måla sina dekorationer. Det ärett konkret fall, som bara är en symbol för vad som sker på det kulturella området i de ryska straffkolonierna.
NT: Vad gäller bojkotten. Att resa till Olympiaden i Ryssland, det är, vare sig man vill det eller ej, detsamma som att erkänna den demokratiska situationen i Ryssland, att erkänna den kurs som har valts av den människa, som har det största intresset i Olympiaden - Vladimir Putin. Jag menar att det är ett personligt, etiskt beslut, varje enskild människas ansvar, om han är redo att stödja det som Putin gör, om han är redo att bege sig till Ryssland för Olympiaden.
MA: Det är klart att det som vi vill göra människor uppmärksamma på,först och främst de som bor i andra länder, det är att inte komma till Olympiaden som om det vore ett sport-evenemang eller ett kultur-evenemang . Kom som till ett politiskt evenemang, och gör ditt politiska val! Och i sådana fall, om detta val blir positivt, och ni bestämmer er för att komma, kom då ihåg, att det finns människor här i Ryssland, medborgare i vårt land,som inte har den möjligheten, eftersom de befinner sig bakom galler, och det utan skäl.
NT: Lagen som förbjuder propaganda. Varje gång som jag uttalar det ordet, så ryser hela kroppen, för jag förstår ännu inte, ärligt talat, vad det är för propaganda. De negativa följderna av att ha antagit denna lag är redan nu märkbara. Det handlar om marginalisering, en helt tydlig marginalisering av en bestämd grupp medborgare på stats-nivå. Detta leder till ökat våld, till att främlings- och syndabocks-fenomenet visar mitt i vårt eget samhälle. Det handlar om att fullgöra en klassisk resa: när staten har ett osannolikt mått av inre problem, så försöker man skyffla undan det onda och negativa, som väcks i människor, i förhållande till en bestämd grupp. Det kan vara homosexuella, det kan vara invandrare, det kan ibland vara - vi. Men huvudsaken är att det inte talas om strukturella politiska problem, det hat och den ilska, som finns i dagens samhälle i Ryska Federationen. Försöken att kanalisera detta och utgjuta det över någon konkret grupp leder inte till något gott.
...
En polsk TV-korrespondent frågar: Vad gäller Pussy Riot som ett visst musik-kollektiv. Är ni redo att deltaga i Pussy Riot - konserter? Jag vet att många i Polen vill ordna med konserter åt denna grupp. Säkert också i andra länder i Väst. Tror ni inte att det skulle kunna vara ett propaganda-inslag, eller reklam, för det som ni vill göra? Om ni deltog i sådana konserter, eller dök upp där, så skulle ni kunna puffa för era idéer, politiska idéer eller idéer om människorätts-frågor.
MA: Jag tror att vi kommer att på något vis kunna förverkliga och popularisera våra idéer utan hjälp av konserter. Vi har inte för avsikt att ge konserter mot betalning. Det har vi sagt från första stund.
NT: Definitivt nej. Om vi gör några resor så kommer det inte att handla om konsert-resor. Det intresserar oss inte. Vi vämjs vid tanken. Vi kommer aldrig att göra det. Vad det nu gäller resor. Hur intressant och roligt det än skulle vara att resa utomlands, så tycker jag att det är mer nyttigt att resa i Ryssland. Vad som i första rummet måste göras är sådana resor.
SvD, SvD, SR, Skånskan ,Vk,helahälsingland
Bloggat
Läs även andra bloggares åsikter om Pussy Riot
Hursomhelst så strålade ett 150-tal journalister samman, många av dem var utländska korrespondenter. Chicago Tribune, Deutschlandfunk, Theglobeandmail, Cbc, Euronews, TheGuardian, Aftonbladet, Nytimes, Latimes, Le Figaro,
Hela presskonferensen spelades emellertid in, och har sedermera lagts ut på webben
av Credo.ru och Radio Svoboda.
Här följer en översättning till svenska av några frågor och svar från den presskonferens (c:a 1/3) som framför allt blev ett upprop för människorätts-projektet "Zon för rättvisa" - för dem som sitter i fängelserna i Ryska Federationen:
"Dozchd" - presskonferens
( Moderator inleder och presenterar frågor och frågeställare)
Jag börjar med en fråga som folk har ställt, den här är tagen från Twitter. Ljudmilla frågar:"-Tror ni på Gud? Menar ni att allt sker enligt Hans vilja?"..
MA: Allt sker enligt vår vilja.
- Tror du på Gud? Att allt sker enligt Hans vilja?
MA: Jag tror på Gud, men menar ändå att allt sker enligt vår vilja.
- Nadezchda?
NT: Jag tror på ödet.
- TV kanalen REN-TV. Alla diskuterar nu mycket aktivt varför ni inte direkt begav er hem till era barn? Eftersom, när materialet om er togs fram, så åberopade alla att ni var unga mödrar.
NT: Som jag ser det, och det är mycket viktigt, att vi aldrig har utgått ifrån att vi har barn, därför vi tycker att det är oärligt. Det är vad som kallas att ta skydd bakom små barn, och att vädja om medlidande fördenskull. Vi svarar för vad vi har gjort, själva. Och vi är redo att svara för vår oppositionella verksamhet själva, och våra barn har absolut inget med det att göra. Vi strålade samman i Krasnojarsk för att samtala om vårt projekt. Detta projekt började inte igår, inte i förrgår, inte den stund då vi lämnade fängelset. Det började tidigare, då vi började att ägna oss åt människorätts-frågor på de platser där vi avtjänade vårt straff. Det föll sig så att våra liv blev mycket konkret kopplade till detta projekt. Vi känner ett jätte-ansvar inför de människor som har blivit indragna i den rymd som utgör vårt projekt , redan under den tid då vi befann oss i fängelse. En del av dem bestämde sig för att berätta sanningen om de läger i vilka vi befann oss, och en del av dem erfar allvarliga påfrestningar just nu, dessa minuter, då vi är här.
MA: Det finns människor som just nu befinner sig på gränsen mellan liv och död. En flicka i Nizchenovgorod - området, som lämnade sin berättelse åt människorätts-aktivister, har nu förflyttats till ett sjukhus, hon har cirros. Frågan är den: ska hon lämna fängelset levande , eller kommer hon att bäras ut därifrån på likbår. Saken är den, att dessa två dagar som vi har tillbringat i Krasnojarsk, de har givit ett visst resultat. Om vi inte hade varit dessa två dagar i Krasnojarsk, och inte kommit fram till någons slags slutsatser, då hade vi inte kunnat komma samman med er här, eftersom vi inte hade haft något att säga, och ingenting att presentera. Det är klart att om så många människor hade förväntningar och väntade sig något av oss, då är vi förpliktade att på något vis motsvara deras förhoppningar. Men vi kom fram till något också i fängelset, vi kom fram till någon slags slutsatser, och vi har vårt sätt att betrakta vår erfarenhet. Vi är förpliktade att ägna oss åt det som vi ägnar oss åt - människorätts-frågor. Man måste också uppmärksamma den omständigheten , att om det var män som för några dagar sedan hade lämnat fängelset, då hade frågan om barnen inte ställts så uppfordrande. Det kan man tänka på.
- (ung journalist) Förra året fick ni utmärkelsen "vapendragaren". Det är en utmärkelse som ges för insatser på den samtida konstens område i Ryssland. De flesta konstnärer lade sina röster på er, och ni blev pristagare. Maria, jag skulle vilja ställa frågan till dig på detta vis: i den intervju som Ksenija Sobtjak gjorde med er, så påminde hon om er tid i fängelset, och ställde en ganska rak fråga om ert uppträdande i katedralen var att betrakta som ett etiskt misstag. Då, i intervjun, så skilde sig era svar från varandra. Nadezchda sa trots allt, att - "ja, det var det". Maria svarade "nej". I samband därmed denna fråga: vi ser en skillnad i era begreppsuppfattningar, men signalerar detta om någon slags söndring er emellan?
NT: Vi har tillbringat en påfrestande tid i fängelse. Livet i fängelset är ett sinnessjukt liv, som skiljer sig från den verklighet ni lever i. Just detta förenar oss mer, än punk-bönen i Kristus Frälsarens katedral. Det är som något förflutet, för det kan inte inverka på vår gemensamma satsning idag.
MA: Dessutom är det en artificiellt framskapad skillnad, som inte finns i själva verket. Den intervjun var helt artificiell, och vi förstod inte varför så bjärt accent skulle göras på så, i våra ögon, icke-existerande fenomen. I en och en halv timme befann vi oss i stort sett i ett stort missförstånd. Här finns naturligtvis ingen söndring, och det kan inte finnas någon sådan - det handlar bara om att skjuta fram två ord "ja,nej" i förgrunden.
……
Natalja Gorjakin (från ryska diasporan i Paris) : Jag har fått en känsla av att efter fängelsevistelsen har det börjat en helt ny etapp i era liv. Jag kanske misstar mig, men så tycks det vara. Jag skulle vilja fråga vilka era huvudsakliga prioriteter är? Konkret en, två, tre och till att börja med det som är allra viktigast för er. Och har dessa prioriteter ändrats efter att ni blev satta i fängelse och efter frigivningen? Fråga nummer två: kan ni säga, eftersom jag känner er väldigt litet så är jag nyfiken på detta: har det funnits eller finns det någon personlighet, spelar ingen roll om det är en historisk eller samtida person, reell eller uppdiktad, som för var och en av har utgjort - jag gillar inte ordet "idol" - en orienteringspunkt i livet , någon som har passerat på er väg, och som är, denne personlighet eller individ, för er närvarande och viktig?
NT: Vad det gäller värderingar , om jag ska ta det i några få ord, så skulle jag vilja ta med rättvisa, mänsklighet, solidaritet och att inte vara likgiltig. Värderingarna har genomgått en viss förändring i lägret, men inte på något avgörande vis, de har snarare skärpts och blivit påtagliga just på det plan där det handlar om att uppmärksamma en konkret människa. Jag har fått se hur människors öden i komplicerade situationer i livet tycks hänga på ett hår. Det är livsviktigt att det finns någon där hårstrået håller, så att hennes öde inte blir fördärvat. När det gäller den andra frågan, så har varje period i livet förstås sin hjälte. De är naturligtvis många, men den förste som jag kommer att tänka på, det är Vladimir Bukovskij.
MA: Jag ställer mig solidarisk.
NT:Jag har läst hans biografi, och läst om den flera gånger. Jag har gett den åt människor som satt i fängelset med mig. Efter frigivningen gav jag denna bok åt en person som på ett mänskligt vis kom mig nära under sista tiden av fängelsevistelsen. Jag uppfattar det som en dyrbar gåva, för Bukovskij är i viss mening ett ideal för oss nu, ett ideal som människorätts-aktivist, som en som inte har väjt för några faror. Han kom ut från fängelset, blev ånyo satt i fängelse och beklagade bara att han hann göra så litet medan han var i frihet.
MA: Bland värden skulle jag först vilja nämna friheten. Därför det är ju ett så vitt och inte särskilt entydigt begrepp. Med frihet har under olika historiska perioder förståtts delvis motsatta ting. Därför måste jag förklara vad frihet är för mig. För mig är frihet först och främst ansvar. Jag har många gånger sagt att jag var fri i fängelset. För mig var denna inhägnad bara en stenfästning. Det var en mycket viktig insikt, det var nog den viktigaste insikten jag fick under fängelsevistelsen, att lagen i sanning kan vara verksam inte bara vid de tillfällen då man vill det. Och genom att nu beröva människor deras frihet, så krossar fängelset dessa människor med det som avindoktrinerar dem deras ansvar. Det finns en ledning, ett arbete, förhållandet till medarbetarna, bokstavligen allt det som man möter i fängelset, utgör ett konsekvent meddelande om att man inte längre tillhör sig själv. Dina rörelser tillhör inte dig, dina tankar tillhör inte dig, jag talar framför allt om det fostrande arbetet och censuren. I de fall då strafftiden är lång, så riskerar man att komma ut och bara falla handlöst i tomma intet. När jag efter frigivningen begav mig till Kommittén mot tortyr, så samtalade vi där om advokater och människorätts-aktivister, min advokat berättade en historia om hur järnportarna öppnas, och det kommer ut en kvinna som bara står där och inte vet vart hon ska gå. Jag talar inte om sådana människor som inte har någonstans att bege sig, jag talar om sådana som har bostad. En människa kommer ut som inte alls är redo för friheten. Är det verkligen det mål som staten har föresatt sig, då man talar om korrigering?
Vilka är de som jag orienterar mig genom? Nadja nämnde Bukovskij, jag kan bara inte annat än hålla med, därför att Bukovskijs bok "Och vinden vänder" - det var den första bok som jag läste i cellen efter att vi arresterats. På något viss blev den min räddning. Av någon anledning skickade ett antal personer denna bok till mig, så jag hade flera exemplar av den som jag delade ut till andra, som kom att stå mig nära. Det är verkligen en viktig bok som ger exempel på ett konsekvent och icke liknöjt förhållande till makten. Den boken har en fortsättning som kanske inte är så känd och som inte har blivit publicerad i så stor omfattning "En rysk resenärs berättelse", och det är Bukovskijs ord om Väst.
Alltså, för folk i Sovjetunionen , som bodde "bakom järnridån", utgjorde Väst faktiskt ett himmelrike. Jag förstod att det var viktigt för dem att passera denna gräns. De trodde att de skulle kunna berätta om saker och ting ute i världen, och sedan skulle allt förändras. I den andra delen berättas det att friheten i Väst , den utgör ett betydligt större ansvar, än att föra en kamp för mänskliga rättigheter och leva en dissidents liv i ett totalitärt land.
- ….
- Leonid Rogozin "The Guardian", Storbrittanien. Ni har talat mycket om kamp för mänskliga rättigheter, om era planer på detta område. Berätta om den politiska verksamheten, kommer ni att engagera er politiskt? Vad har ni för politisk uppfattning, förstår alla det? Med vilka vill ni associera er och på vilken politisk plattform i dagens Ryssland? Och en särskild fråga om en person, åt vilken några av era kända aktioner har varit ägnade, om Vladimir Putin. Vilken var hans roll i att ni blev fängslade? Hur ställer ni er till det som han har gjort de senaste två åren i rysk politik?
MA: Jag utesluter inte politiskt engagemang. Men den närmaste tiden kommer vi förmodligen att vara helt uppslukade av tankar på vår rättvise-zon. Jag tror att vi måste ägna alla krafter åt det nu. Vår politiska engagemang har inte försvunnit någonstans. Det har kanske blivit ännu större. Jag skulle vilja säga att det att vara verksam för mänskliga rättigheter i Ryska Federationen - det är politisk verksamhet, därför omfattningen av de problem som uppstår direkt genom maktens representanter när du engagerar dig för mänskliga rättigheter, är enorm. De metoder som man måste välja för att genomföra en sådan verksamhet är politiska.
NT: Vad det gäller Vladimir Putin, så har vår inställning till honom inte förändrats.Vi vill alltjämt göra det som vi talade om i vår senaste aktion, för vars skull vi fick två års fängelse. Vi vill jaga bort honom. När vi säger "Putin" så har vi ett politiskt system som byggts upp av honom i tankarna. Det är alltså en slags liknelse. När vi säger "Putin" så har vi hela det byråkratiska maskineri i sikte, som på ett konsekvent vis har byggts upp av honom med hjälp av ett planmässigt förändrande av lagar, införande av ändringar i konstitutionen, och i ideologien, i utbildningsväsendet, och i rättsväsendet.
MA: Som inte finns nu. Genom att en gång ha skrivit om konstitutionen, har Vladimir Putin gjort detta till en vanesak. Varför betrakta den dömande makten som en särskild gren, när den i själva verket inte existerar? Varför inte kalla saker och ting vid deras rätta namn, istället för att skriva om även dessa saker.
NT: Det värsta i Ryssland, som jag ser det, är att det är omöjligt att tala och bli hörd. Jag har ( jag talar bara om mig själv) slagit mig på aktionismen till följd av mina politiska intressen, för mig har det varit tydligt att en traditionell politisk verksamhet av oppositionell karaktär i Ryssland, den är praktiskt taget dömd till tystnad. I vart fall var det så vid den tidpunkt då jag började utvecklas politiskt. Jag tycker att tragedin, unga människors tragedi, hela generationers tragedi, de som kanske hade velat säga något i sitt land , inte har kunnat göra det.De finner inga vägar att tala, och ofta blir de bara rädda. Hur bedrövligt det än är, så har det visat sig att det finns anledning att frukta. Men jag ser också att människor lätt faller in i detta. Det finns avvikande politiska uppfattningar hos ett enormt stort antal människor, däribland dem som jag har mött bakom galler. Det har framgått vad de har att göra med den politiska situationen i landet. Det finns tillräckligt med uttalanden och exempel, och de börjar komma fram. Det var en del personer som efter att ha mött oss började skriva politiska sånger. Någon tänkte göra en film som ägnade sig åt social problematik, någon ville ägna sig åt sådant som tillhör den samtida konsten, åt projekt som var ägnade åt kvinnliga fångar, särskilt då fängslade kvinnliga företagare. Allt vad vi behöver göra nu, det är att finna ett sådant sätt att tala på, så att vi blir hörda, och så att vi ger möjlighet åt andra att bli hörda, att visa dem ett språk som de kan ta sin tillflykt till, så att de kan uttala de för dem viktiga politiska frågorna.
...
- Men det finns ingen i Puusy Riot som avser att ställa upp som president-kandidat?
NT: Vi är för närvarande inte Pussy Riot. På den posten skulle Michail Borisovich (Chodorkovskij) passa.
MA: Håller med.
...
- En fråga om Ryskortodoxa kyrkan (frågan ställs först på engelska). Hur reagerade kyrkan på er frigivning? Vilken roll hade kyrkan i att ni överhuvudtaget sattes i fängelse?
MA: Till exempel, efter min frigivning så har de journalister som ringt för att få göra intervjuer hela tiden sagt mig att Vsevolod Chaplin har låtit meddela, att han åter är redo för någon slags dialog. I själva verket har den här situationen idisslats i mer än ett och ett halvt år. Folk öppnar sig ibland för dialog, och så sluter de sig igen. Under tiden för rätts-processen i Chamovnicheskij-domstolen , då det var tid för försvaret, då det var tid för uttalanden och varje möjlighet vi hade att lägga ett ord, så sa vi att vi var öppna för dialog med kyrkan. Och varför man inte ville lyssna till oss förblir en gåta. Kyrkan har en roll i att vi sattes bakom galler. Men i vilken omfattning, det får samhället bedöma. Vi vill inte döma, och ännu mindre döma någon enskild. Det som har hänt har hänt. Vi har faktiskt suttit av två år. Och nu är vi fria. Den etappen har vi gått igenom.
- Mikael Baranov från "Credo.ru". Kyrkan har redan sina förut trampade stigar in till de läger där ni har varit - såväl i Mordvinien som i Bereznjak och i Nizchnyj Novgorod. Överallt finns det bönerum som någon präst vakar över. Varför är detta initiativ med "Zon för rättvisa" inte i de kristnas händer, utan finns i stället hos dem , vilka de anklagar, alltså er, för att genom er har påbörjats en förföljelse mot kyrkan. Har ni gått igenom frågan om att inkludera Ryska Ortodoxa kyrkans Moskva-patriarkat i ert arbete? Där kanske finns goda lekmän och präster. Det finns en rik erfarenhet av att rehabilitera dem som har suttit i fängelse.
NT: Det skulle vara otroligt fint. Vi är helt öppna för samarbete. Jag tror att om det finns präster som utan baktankar vill samarbeta med oss i vårt projekt , så vore det utmärkt. Därför att kyrkan hjälper verkligen många som sitter i fängelse, eller rättare sagt: borde hjälpa. Ofta går det till så att ledningen i lägren är såpass bister, att den 16 timmar långa arbetsdagen får med sig att folk helt enkelt inte har tid att tänka på något andligt. De har inga möjligheter att gå i kyrkan. Eftersom , ifall de sliter sig lösa från arbetet och går till kyrkan, så blir det sedan, efter det, föraktade. De blir föraktade i sin brigad, som kommer att bli negativt stämd mot dem, eftersom den personen gick till kyrkan den tid då hon borde sitta och sy. Dessa inslag borde också förändras, så att människor kan få större möjlighet att kunna utvecklas, också andligt, och även kunna se sin utveckling ur olika perspektiv. Det är otvivelaktigt så, att för en enormt stor skara fängslade sker denna utveckling, och kommer att ske, genom den Ryska Ortodoxa kyrkan. Därför skulle ett sådant samarbete vara intressant, tycker vi.
- Mirya Mender,från publikationen Buzzfeed , USA. Två frågor : Vad saknade ni mest av allt, när ni satt i fängelse? Vad kan era anhängare i Väst, särskilt unga människor, göra för att förändra situationen i Ryssland? Frågan gäller naturligtvis också vanliga människor och regeringsmedlemmar.
MA: Vi har fått en tanke, att internationella människorätts-aktivister kan gå med i ett antal allmänna övervaknings-kommissioner, som besöker fängelse-anstalterna. Som vi ser det, skulle det först och främst utgöra viktiga, yttre politiska händelser, som kommer att kräva en stor öppenhet av vårt land inför Väst, och även ett viktigt steg för att kunna bestyrka, att de europeiska regler för kriminalvård, som vi har antagit, och som vårt land har förbundit sig att iakttaga, i verkligheten också följs. Om människorätts-aktivister från länderna i Väst fick tillträde till platser för frihetsberövande, med rätt att samtala med vilken fånge de ville, och med rätt att begära ut vilka dokument som helst i samband med klagoskrivelser, och, det är det viktigaste, på de villkoren att de anmärkningar som görs absolut ska åtgärdas - det skulle verkligen vara en stor hjälp från dem som inte är likgiltiga för vad som sker i andra länder.
NT: När det gäller frågan vad vi saknade, jag vet inte om det är bra eller inte, men vi hade inga möjligheter att sakna något. Vi hade inte tid till det.
- Mumin Sjakirov, Radio Svoboda. Vi skulle vilja be er göra ett psykologiskt porträtt av Putin. Därför han dolde inte sin glädje när, som han uttryckte det, ni fick "dvusjechku" (=två år i fängelse) . Låt oss höra , kanske bara, ett kvinnoperspektiv. När Chodorkovskij talade om honom , talade han som om en värdig motståndare. Den andra frågan gäller Nadezchda. Bland dina motståndare och anhängare uppstår ibland frågan om "sex i museet" ( 2008 arrangerade bland andra Nadezchda Tolokonnikova en spekulativ "gruppsex"-aktion i ett museum på MGU - Moskvas statliga universitet - som filmades och lades ut på nätet) . Mycket ofta läggs detta dem till last som sympatiserar med dig. Beklagar du denna aktion - sex i museet? Det har ju som man kan bedöma inverkat på din "image". Om tillfälle gavs, skulle du upprepa detsamma, eller ej?
NT Putin är en sluten, icke-transparent tjekist med en massa rädsla. Han är rädd för väldigt mycket. Han omger sig med en mur, genom vilken han inte kan se verkligheten. Han har blivit bedragen. Han är redo att uppträda på basis av detta bedrägeri. Många saker som han har sagt om Pussy Riot, befinner sig så långt bort från verkligheten, att … men han talar därvid med sådan övertygelse, att det märks att han tror på det. Och detta är bara ett litet exempel på det. Jag tror att han verkligen menar att länderna i Väst utgör ett reellt hot. Det är en hemsk värld, där det står en hydda på hönsben (= uttrycket taget från ett ryskt sagomotiv), Kojtjej den Odödlige (sagans store fiendegestalt), en världsomfattande frimurarkonspiration. Jag vill inte leva i denna hemska saga.
MA: Som jag ser det utgör Putin en funktion i en makt-struktur. Han och hans politik utgör bara ett förkroppsligande av polismaktens handlingsmetoder. Det handlar framför allt om någon slags oändlig konspiration, en evig misstänksamhet. Om en människa strävar efter, och ställer framför sig som sin närapå enda stora uppgift att kontrollera allt, då kommer han förr eller senare, och troligtvis förr, att uppleva att kontrollen går honom ur händerna. Främst därför att det är omöjligt att kontrollera allt.
NT Frågan som gällde mig. Det är absolut klart, att nu skulle jag inte deltaga i en sådan aktion. Men vid den tidpunkten var jag en något annorlunda person. Jag var mindre och yngre. Jag hade andra föreställningar om mina avsikter i livet. Jag anser inte det vara ett kors. Jag tror inte att för några ögonblick i det förflutna (numera är det verkligen en långt avlägsen tid för mig) man ständigt måste haka upp sig på vad en människa gör i nuläget. Jag skulle vilja att man dömde mig efter vad jag kommer att göra den närmaste tiden, denna tid, och inte för det som skedde för så länge sedan.
….
Tidningen "Le Figaro". Kan ni säga hur ni kommer att arbeta, om det handlar om att göra som nu, tala och berätta för folk, eller kommer ni själva att bege er till lägren i egenskap av människorätts-aktivister som engagerar sig för någon konkret fängelsedömd person? Det var första frågan.
Andra frågan: Varför uppmanar ni konkret till bojkott, och vad tänker ni om förbudet mot s.k. propaganda?
NT: Det är nödvändigt att själv bege sig till lägren , helt enkelt därför att vi känner till de platser dit kommissioner borde komma och fixera det som sker på dessa platser, dit det vanligtvis inte kommer någon utom de fängelsedömda, och de som representerar fängelse-administrationen. Som alltid är det som förtigs mycket viktigare än det som sägs.
MA: I Nizchnyj Novgorod ägnade jag mig , medan jag ännu var fängslad, just åt detta, alltså jag ledde människorätts-aktivister, representanter för övervaknings-kommissioner och Kommittén mot tortyr till dessa platser som fängelse-administrationen sällan visar, de hål i betongfältet som teoretiskt skulle vara badkar, dem skulle administrationen aldrig visa, eller de fat på 120 kg, som kvinnor ensamma släpar på, administrationen har aldrig lett någon kommission till den platsen, där de förvaras. Jag företog mig direkt att visa dem dessa saker, och jag tog också med dem till de människor som hade sagt mig att de ville träffa människorätts-aktivister. Men jag vill göra er uppmärksamma på, att t.o.m. då när jag var i fängelse, började man införa några slags löjliga hinder, man försökte avstänga mig från arbetet, blockera portarna till avdelningen för boende, för att jag inte skulle kunna föra dem till alla de människor som ville ha ett samtal. En av våra största förhoppningar är att vi så snart som möjligt ska kunna ordna med tillträde till de fängelsedömda, för att kunna utföra vårt arbete.
NT En mycket viktig ingrediens i vårt arbete är, att det också är en kulturrevolution.Som Maria uttryckte saken igår - det är en kulturrevolution. Vi behöver en kulturrevolution. Det låter ambitiöst och stickande, men i stort är det vad vi nu måste ägna oss åt i lägren. Jag tror att vi har något att erbjuda. Vi skulle vilja ordna med föredrag,cirklar,lektioner för dem som vill gå vidare, låta teatergrupper komma, och kanske också regissörer, som kan få utse skådespelare bland de internerade. I detta skulle vi också vilja vara direkt engagerade, för att använda vår förmåga till konstnärskap, för att bland annat förändra kultur-situationen i lägren, som för närvarande helt uteblivit.
MA: Det finns alltså ingen fostrande process som sådan, det bara kallas så. Jag skulle vilja säga något om den fostrande processen. Den förekommer i själva verket, men bara på papperet. I själva verket är cheferna för avdelningarna, som utgör medarbetare i de fostrande avdelningarna, de som fr.a. borde samverka direkt med internerna, och skicka bud mellan avdelningarna, de tillbringar all sin tid för att skriva redogörelser. Det vill säga, det är några kilometer papper om någon slags aktiviteter, som i själva verket aldrig har ägt rum och aldrig kommer att äga rum. Det påminner onekligen om Kafka. I själva verket är det inte någon särskilt rolig situation, när fängelseinterner, som verkligen är motiverade att delta i något skådespel, eller visa några filmer, att sjunga, att utforma konstateljéer, får stå där med en så vidunderlig massa förhinder av just byråkratiskt slag, att det blir riktigt hemskt. Just dagen innan min frigivning hade kvinnorna i läger nummer 2 för avsikt att göra dekorationer för ett uppförande av spektaklet "Snö-drottningen". De hade inte möjligheter att måla dessa dekorationer. De samlade tandkräm, som delas ut på platser för sanitära prylar i små tuber, och tryckte ut dem i stora påsar, för att kunna måla sina dekorationer. Det är
NT: Vad gäller bojkotten. Att resa till Olympiaden i Ryssland, det är, vare sig man vill det eller ej, detsamma som att erkänna den demokratiska situationen i Ryssland, att erkänna den kurs som har valts av den människa, som har det största intresset i Olympiaden - Vladimir Putin. Jag menar att det är ett personligt, etiskt beslut, varje enskild människas ansvar, om han är redo att stödja det som Putin gör, om han är redo att bege sig till Ryssland för Olympiaden.
MA: Det är klart att det som vi vill göra människor uppmärksamma på,först och främst de som bor i andra länder, det är att inte komma till Olympiaden som om det vore ett sport-evenemang eller ett kultur-evenemang . Kom som till ett politiskt evenemang, och gör ditt politiska val! Och i sådana fall, om detta val blir positivt, och ni bestämmer er för att komma, kom då ihåg, att det finns människor här i Ryssland, medborgare i vårt land,som inte har den möjligheten, eftersom de befinner sig bakom galler, och det utan skäl.
NT: Lagen som förbjuder propaganda. Varje gång som jag uttalar det ordet, så ryser hela kroppen, för jag förstår ännu inte, ärligt talat, vad det är för propaganda. De negativa följderna av att ha antagit denna lag är redan nu märkbara. Det handlar om marginalisering, en helt tydlig marginalisering av en bestämd grupp medborgare på stats-nivå. Detta leder till ökat våld, till att främlings- och syndabocks-fenomenet visar mitt i vårt eget samhälle. Det handlar om att fullgöra en klassisk resa: när staten har ett osannolikt mått av inre problem, så försöker man skyffla undan det onda och negativa, som väcks i människor, i förhållande till en bestämd grupp. Det kan vara homosexuella, det kan vara invandrare, det kan ibland vara - vi. Men huvudsaken är att det inte talas om strukturella politiska problem, det hat och den ilska, som finns i dagens samhälle i Ryska Federationen. Försöken att kanalisera detta och utgjuta det över någon konkret grupp leder inte till något gott.
...
En polsk TV-korrespondent frågar: Vad gäller Pussy Riot som ett visst musik-kollektiv. Är ni redo att deltaga i Pussy Riot - konserter? Jag vet att många i Polen vill ordna med konserter åt denna grupp. Säkert också i andra länder i Väst. Tror ni inte att det skulle kunna vara ett propaganda-inslag, eller reklam, för det som ni vill göra? Om ni deltog i sådana konserter, eller dök upp där, så skulle ni kunna puffa för era idéer, politiska idéer eller idéer om människorätts-frågor.
MA: Jag tror att vi kommer att på något vis kunna förverkliga och popularisera våra idéer utan hjälp av konserter. Vi har inte för avsikt att ge konserter mot betalning. Det har vi sagt från första stund.
NT: Definitivt nej. Om vi gör några resor så kommer det inte att handla om konsert-resor. Det intresserar oss inte. Vi vämjs vid tanken. Vi kommer aldrig att göra det. Vad det nu gäller resor. Hur intressant och roligt det än skulle vara att resa utomlands, så tycker jag att det är mer nyttigt att resa i Ryssland. Vad som i första rummet måste göras är sådana resor.
SvD, SvD, SR, Skånskan ,Vk,helahälsingland
Bloggat
Läs även andra bloggares åsikter om Pussy Riot
Kommentarer
Skicka en kommentar