"Vid 18:00 - tiden i centrala Kiev i hörnet av Sjevchenko-boulevarden och Krejtjatik togs ett monument över Lenin ned". Om detta kunde massor av twitter-meddelanden och artiklar läsas igår kväll.
Som ett sista, envist motstånd mot friheten? Den frihet som vanns då muren föll för snart 25 år sedan,men som trots allt inte riktigt erövrades?
En som formulerat den tanken - något av - är onekligen Stanislav Rechinskij, chef-redaktör för "ORD", i en artikel som publicerades den 6:e December, i samband med att Janukovich besökte Kina. En artikel som liksom tar sin utgångspunkt i maktens sätt att resonera - "Varför är de inte rädda?":
"...Varför väcker varje 'avskräckande åtgärd' bara en motsatt reaktion, och människor samlas i ett allt större antal? Och de kommer från alla håll, och inte bara från dessa 'hemska' västliga trakter i Ukraina, utan också från öst, från söder, från stora städer och mindre ortern. Varför är de inte rädda? Vi har ju allt. Pengar, en armé med trehundratusen väktare 'berkut', 'pantrar', 'leoparder', 'alfa', 'ubop', åklagare och lydiga domstolar. Vi har allt. Men de har i själva verket - inget. Men de är inte rädda. Varför? Hur driver vi in dem i ett tillstånd av passivitet? Hur får vi dem lydiga och ofarliga? Som förr. Så har det ju alltid varit. Under de sovjetiska myndigheternas tid, och därefter. Vad har förändrats?
De fruktar själva för att svara på denna fråga. Därför att svaret är i själva verket stenhårt, men ärligt.
-Därför att allting förändras !
Och allting måste åldras och dö. Då inräknas även det gamla mentala mönster som kallats för 'sovok (= 'sopkvast' ung.) på Planeten "Pljuk" (en satirisk rysk tecknad film om en totalitärt styrd planet)....Omärkligt har det redan växt upp några generationer, som inte läst hemska sagor om de allsmäktiga myndigheterna som barn. Vilkas föräldrar, för deras trygghets skull , inte överförde sin gamla rädsla för repressioner från det allsmäktiga KGB, eller för kommunistisk fostran i fängelse. Generationer som inte från barndomen blivit matade med ockulta sagor om 'farfar Lenin', 'arbetarklassen' och 'kommunismens segertåg', men som har hört om sitt lands kämpande historia. En tragisk, men kämpande historia. Generationer som inte alls hyser någon nostalgi omkring det djävulska imperium som gick under namnet SSSR, och som önskar att se hela världen inte från pansar-kolonner, men såsom resande, fredliga personer.
Alla som någon gång fötts - de måste dö. Det är mycket bra. Särskilt när man dör i tid, och lämnar plats åt någon annan. Nu , på vårt 'Majdan', dör 'sovok' - mentaliteten. Nu dör maktens sakrala , heliga karaktär, planeten Pljuks administrativa segertåg. Denna mentalitet har gjort motstånd så länge, den har så länge försökt att förgifta våra själar med fruktan. Men denna mentalitet dör. Och därför är det så löjligt, när Janukovich jämför sig med en 'fadersgestalt', när hans anhängare kallar honom 'batka' (=fader). Ingenting av detta har funnits på länge. Ingen fruktan inför det enorma, bestraffande systemet. Inte systemet som sådant...
..Jag vet att från och med nu flyr deras familjer ut ur landet som tidigare ansåg sig vara den absoluta makten. Jag vet att hos enskilda väktare åt denna makt , hos polisen, växer protesten. Jag vet att våra 'Berkut' - det är inte detsamma som Rigas OMON:er - som fortfarande trodde på imperiet. I själva verket har 'sovok' - mentaliteten redan avsomnat. Och det som vi nu ser - Azarov, Janukovich, hela denna 'makt' - det är i själva verket inte särskilt levande fotografier av gravskrifter,skuggor,som redan har nästan helt försvunnit. De har levt länge på vår rädsla, på våra ärvda fobier, på våra farmödrars mardrömmar, de som ännu mindes nattliga razzior.
Men vi har redan vaknat. Och de hemska drömmarna kommer aldrig mer tillbaka."
Så långt Rechinskij från den 6/12.
Läs även andra bloggares åsikter om Ukraina, Lenin
Som ett sista, envist motstånd mot friheten? Den frihet som vanns då muren föll för snart 25 år sedan,men som trots allt inte riktigt erövrades?
En som formulerat den tanken - något av - är onekligen Stanislav Rechinskij, chef-redaktör för "ORD", i en artikel som publicerades den 6:e December, i samband med att Janukovich besökte Kina. En artikel som liksom tar sin utgångspunkt i maktens sätt att resonera - "Varför är de inte rädda?":
 |
| Ett minnesmärke - K märkt av UNESCO - slogs ner i Kiev Sön 8/12 |
"...Varför väcker varje 'avskräckande åtgärd' bara en motsatt reaktion, och människor samlas i ett allt större antal? Och de kommer från alla håll, och inte bara från dessa 'hemska' västliga trakter i Ukraina, utan också från öst, från söder, från stora städer och mindre ortern. Varför är de inte rädda? Vi har ju allt. Pengar, en armé med trehundratusen väktare 'berkut', 'pantrar', 'leoparder', 'alfa', 'ubop', åklagare och lydiga domstolar. Vi har allt. Men de har i själva verket - inget. Men de är inte rädda. Varför? Hur driver vi in dem i ett tillstånd av passivitet? Hur får vi dem lydiga och ofarliga? Som förr. Så har det ju alltid varit. Under de sovjetiska myndigheternas tid, och därefter. Vad har förändrats?
De fruktar själva för att svara på denna fråga. Därför att svaret är i själva verket stenhårt, men ärligt.
-Därför att allting förändras !
Och allting måste åldras och dö. Då inräknas även det gamla mentala mönster som kallats för 'sovok (= 'sopkvast' ung.) på Planeten "Pljuk" (en satirisk rysk tecknad film om en totalitärt styrd planet)....Omärkligt har det redan växt upp några generationer, som inte läst hemska sagor om de allsmäktiga myndigheterna som barn. Vilkas föräldrar, för deras trygghets skull , inte överförde sin gamla rädsla för repressioner från det allsmäktiga KGB, eller för kommunistisk fostran i fängelse. Generationer som inte från barndomen blivit matade med ockulta sagor om 'farfar Lenin', 'arbetarklassen' och 'kommunismens segertåg', men som har hört om sitt lands kämpande historia. En tragisk, men kämpande historia. Generationer som inte alls hyser någon nostalgi omkring det djävulska imperium som gick under namnet SSSR, och som önskar att se hela världen inte från pansar-kolonner, men såsom resande, fredliga personer.
Alla som någon gång fötts - de måste dö. Det är mycket bra. Särskilt när man dör i tid, och lämnar plats åt någon annan. Nu , på vårt 'Majdan', dör 'sovok' - mentaliteten. Nu dör maktens sakrala , heliga karaktär, planeten Pljuks administrativa segertåg. Denna mentalitet har gjort motstånd så länge, den har så länge försökt att förgifta våra själar med fruktan. Men denna mentalitet dör. Och därför är det så löjligt, när Janukovich jämför sig med en 'fadersgestalt', när hans anhängare kallar honom 'batka' (=fader). Ingenting av detta har funnits på länge. Ingen fruktan inför det enorma, bestraffande systemet. Inte systemet som sådant...
..Jag vet att från och med nu flyr deras familjer ut ur landet som tidigare ansåg sig vara den absoluta makten. Jag vet att hos enskilda väktare åt denna makt , hos polisen, växer protesten. Jag vet att våra 'Berkut' - det är inte detsamma som Rigas OMON:er - som fortfarande trodde på imperiet. I själva verket har 'sovok' - mentaliteten redan avsomnat. Och det som vi nu ser - Azarov, Janukovich, hela denna 'makt' - det är i själva verket inte särskilt levande fotografier av gravskrifter,skuggor,som redan har nästan helt försvunnit. De har levt länge på vår rädsla, på våra ärvda fobier, på våra farmödrars mardrömmar, de som ännu mindes nattliga razzior.
Men vi har redan vaknat. Och de hemska drömmarna kommer aldrig mer tillbaka."
Så långt Rechinskij från den 6/12.
Kommentarer
Skicka en kommentar