Fortsätt till huvudinnehåll

Sista posten på "Sub Umbra arkiv" (mest för formens skull)

Det inlägg du ville läsa finns förmodligen strax nedanför, eller någonstans nedanför

Christian Vanneste går till rötterna

Den franske parlamentarikern Christian Vanneste gisslar på sin blogg den franska vänstern, och vänstern generellt, som han uppfattar vara ett moderssköte för gay-rörelsen,  med tanke på dess ideologi och kamp-metoder, vilkas ursprung han i sin tur ser i den franska revolutionens sammanhang. Det gör han ibland på ett sätt som kan vara värt att begrunda. 
  Ett intressant inlägg har jag funnitt i dagarna - här nedan i utdrag - litet fritt översatt :






          - - - - - - Myten om Revolutionens "grundare"  - - - - - - - 



    Den 21 januari, som utgjorde dagen för Ludwig XVI:s avrättning 1793, är enligt Ernest Renan den tidpunkt, då Frankrike, genom att hugga huvudet av sin konung, begick självmord. Och det kan kanske vara lärorikt att titta på hur den dominerande ideologien i vårt land förstår Revolutionen.
Erövrandet av Bastiljen betecknar ju slutet på l'Ancien Regime och konungens död, och detta kulminerade i vad som presenteras som en brytning med det förflutna och den franska nationens födelse.

Särskilt vänstern har en benägenhet att se Revolutionen som vår historias början. Den socialistiska, och ofta marxistiska, ideologiens dominans i utbildningen, vilken är särskilt påtaglig i historieundervisningen, har haft en tredubbel effekt:
    -  För det första har den nästan alltid verkat en skandalös sympati och saknad urskillningsförmåga vad det gäller revolutionärerna och deras libertinistiska regimer, såsom i fallet Castro-diktaturen på Kuba.
    -  För det andra har den givit upphov till ett felaktigt och farligt begrepp om att framsteg som baserar sig på stenhård och våldsam konfrontation, mellan den upplysta parten och det obskyra motståndet, för att upprätta ordning, snarare än på reformer som långsamt utarbetas till gagn för det gemensamma bästa.
   -   Till slut har det lett till denna den franska modellens löjliga arrogans som är allmänt avundad, eftersom Frankrike med sin Revolution har dragit upp en väg för andra länder mot de Mänskliga Rättigheternas paradis.

   I den situation som råder bör Frankrike inte hänge sig åt absurda omvändelser, utan behöver bara en kur av klarhet och ödmjukhet.
England som fortfarande är en monarki har skapat en föredömlig demokrati som regelbundet har reformerats i ett stabilt tillstånd efter två revolutioner, av vilka den senaste ägde rum ett helt århundrade innan vår. Om Frankrike har givit en universell bäring åt de Mänskliga Rättigheterna, och åt de tankar som lades fram i Förenta Staternas Konstitution, så var det ett Frankrike som i den gamla, franska monarkien tillförsäkrade oberoende. Från början av Revolutionen fanns det en engelsman, Edmund Burke, som tilldrog sig uppmärksamhet från sina landsmän och samtida genom att påtala risken med det slag av frihet, som tog gestalt i Frankrike.
   
    Entusiasmen bland många européer vändes snabbt i besvikelse, först på grund av terrorn, och sedan genom en succession av politisk korruption och militärdiktatur. Därför måste man, liksom Francois Furet “tänka igenom Revolutionen”, dekonstruera myten och återanpassa sig till verkligheten.
Först och främst måste man befria sig från två villfarelser, enligt vilka Revolutionen dels innebar vår nations födelse, och dels utgjorde “ett block” enligt vad Georges Clemenceau har sagt. Marc Bloch tänkte klarsynt på Revolutionen efter 1940, liksom Renan gjorde efter 1870. Denne vänster-historiker skriver:”Det finns två kategorier av fransmän som aldrig kommer att förstå Frankrikes historia – de som vägrar att komma ihåg spänningen i samband med kröningarna i Reims (1400 - talet då); och de som känslokallt läser om la Fête de la Fédération (14/7 1790)”  Vårt land har byggts genom 1000 år av monarki, och detta hade kunnat komma till uttryck i ett nationellt samförstånd, ifall Revolutionen, som då hade nått sina väsentliga mål, hade stannat till den 14 juli 1490, innan den glidning började göra sig gällande som blev jakobinernas drivkraft.
 
    Nu finns det onda andar som vill inspirera till de missuppfattningar som fortfarande utgör en belastning för vårt tänkande - till exempel den tanken att ett parti, en minoritet som kan agitera för sin sak, är en väktare över nationens intresse och det legitima uttrycket för folkviljan. Vi ser ju det förakt med vilket det socialistiska maktblocket behandlar motståndare till ett homosexuellt “äktenskap”, därigenom att man låtsas ignorera möjligheten att hålla ett referendum, en möjlighet som dock infördes med den konstitutionella reformen av år 2008. Det är samma hat bakom den radikala vedergällningen mot Kyrkan och dem som gör motstånd, självklart i namn av framsteg (?) som gjorts, samt kvinnors rösträtt.

    Denna missuppfattning har utvecklats i paroxysmer hos dem som sett den verklige föregångaren till 1917 års proletariat i den borgerliga franska Revolutionen. Idag, när detta har blivit avslöjat i sin Gulag-verklighet, sitt ekonomiska förfall, där makten togs i beslag av en kast, och när det imperiet nu har brutit samman, har de “intellektuella” kommunisterna och deras kompanjoner och medresenärer i vårt land alltför ofta fått igen i alldeles för ringa grad. Politisk var Sartre en farlig kretin, till exempel. Andra kretiner har upphöjt de Röda Khmerernas intåg i Phnom Penh. 
 
Sedan har vi, bland de dödliga villfarelser som tog form under revolutions-perioden “sinistrismen”, den tanken att känslan för historien inte låter sig skrivas eller deschiffreras annat än i höger-vänster-skalan, genom en jämlikhets -filosofi som alltid är alltför utslätad, genom erövrandet av nya rättigheter och utraderandet av de värden som bedömts vara de ursprungliga....

 - - - - - 

   "Utradera ursprungliga värden" ! Finns det anledning att fundera över parallella fenomen i vårt land?
    Under vårveckorna lär iallafall striden stå i  Frankrike, i Parlament, på gator och torg - om inte strider i Afrika  kräver alla insatser  -  inför antagandet av nya lagar som jag har skrivit om i tidigare bloggposter - t. ex här -
.


SvD




  Andra bloggar om: ,

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ortodoxa teologer förkastar "den ryska världens" teologi

 Hundratals ortodoxa teologer från många länder har undertecknat ett öppet brev, där de vänder sig mot vissa nationalistiskt-religiösa föreställningar som de menar vara drivkraften bakom Rysslands krig mot Ukraina. Här ett utdrag: “ Om hela världens fred, om Guds heliga församlingars välstånd, om allas förening, beder vi dig, Herre ” (ur den ortodoxa liturgin)   Den ryska invasionen av Ukraina den 24:eFebruari 2022 utgör ett historiskt hot mot den ortodoxa, kristna traditionen. Ännu mer hotfullt för ortodoxa troende är det att det högre prästerskapet inom den Ryskortodoxa kyrkan vägrar att erkänna detta för en invasion genom att göra vaga uttalanden om nödvändigheten av fred i ljuset av “händelserna” och “de militära aktionerna” i Ukraina. Samtidigt talar de om det ursprungligt broderliga förhållandet mellan ukrainare och ryssar, vilka utgör det “heliga Rus”, och anklagar det onda “Väst” för de militära aktionerna, och råder t.o.m. de religiösa samfunden att be på sådant vis att fientl

Kiev och Paris

  Igår skrev publikationen Unian om ett möte mellan borgmästarna i Paris och Kiev, i själva Kiev. Kiev’s borgmästare Vitalij Klytjko mötte Paris’ borgmästare Anne Hidalgo, som besökte den ukrainska huvudstaden. Kiev undertecknade tillsammans med Frankrikes huvudstad en överenskommelse om vänskap och samarbete. Klytjko skrev om detta på sin Facebook-sida . "Frihet, jämlikhet.." Jag är glad att kunna hälsa delegationens deltagare och uttrycka min tacksamhet till Paris’ borgmästare Anne Hidalgo för hennes mod att genomföra ett besök i Ukrainas huvudstad under krigstid. Kiev är tacksam till Paris’ borgmästare för all den humanitära hjälp som visats, i själva Frankrike -  ukrainare har nödgats bli invandrare där - och vi är också tacksamma för hjälp till Ukraina och vår huvudstad”, sa Vitalij Klytjko under mötet. Kiev’s borgmästare påminde om att Paris’ stadshus den 22 Mars hade enhälligt röstat för att tillställa staden Kiev status som hedersmedborgare. Genom denna utmärkelse, s