Det inlägg du ville läsa finns förmodligen strax nedanför, eller någonstans nedanför
Krig är något obegripligt. Den här “Izvestija” – intervjuen med en rysk legosoldat i Bosnien hamnade någon gång i mitten på 1990-talet i mina händer.
. . -
. . -
Här nästan hela artikeln i svensk översättning:
Bekännelse av en rysk legosoldat i Bosnien
“Jag återvänder inte till Ryssland. Om man inte är med maffian, så finns det inget där att göra. Jag har redan fått erbjudanden från maffian, när de fick veta vem jag var och varifrån jag kom, men jag avböjde. Men jag hade givit mycket för att få komma till Norge och arbeta på en oljeplattform” , - på detta vis delger oss Andrej sina planer för framtiden
Man har just kört honom till det ryska konsulatet från Zagrebs flygplats. Han är litet mer än trettio år, men är redan rejält gråhårig. Han försöker uppträda lugnt, men rösten blir högre medan han nervöst rör på den brännskadade handen och söker efter cigaretter i fickorna på sin fältuniform, som f.ö. saknar gradbeteckningar. Andrej , som en “ful ankunge” , är en legosoldat som har slagits på den serbiska sidan:
- Jag var bland de första ryssar som hamnade i kriget i Bosnien. Vi var en femmanna-patrull som kom till Belgrad den 19:e februari 1992. Till slutet av månaden kom ytterligare fem stycken. Så bildades själva stommen i vårt förband. Till att börja med skickade serberna in oss i striden nära Visegrad, i Bosnien. Förbandets huvuduppgifter bestod i underrättelseverksamhet och i att “rensa upp områden”. Vi stred enligt reglerna. Hela dagarna studerade vi kartorna, och först därefter gick vi till verket. Vanligtvis begav vi oss i gryningen till en muslimsk by, vi omringade den efter att ha lämnat rum för en smal “korridor”, och så öppnade vi eld. Muslimerna stack vanligtvis iväg utan strid, och vi brände ned husen så att det skulle vara omöjligt att återvända till byn.
Vi dödade inga civila, själv sköt jag inte mot någon – säger Andrej – Det är en annan sak när det är strid, då gäller antingen jag - eller dem. Intill Visegrad finns en höjd - Ledenberget . Serberna bad oss att ta oss upp på den och “föra oväsen”, och själva förberedde de sig för att slå till mot grannbyarna. Uppe på höjden sprang vi på ett bakhåll och hamnade i den omgivande trakten. Två av oss försökte skydda en tredje när en prickskytt sköt mot honom. Han fick en helt förödande kula i ryggen. I den drabbningen blev också jag sårad.
I januari 1993 kom ytterligare ett femtiotal kosacker till Visegrad. I täckjackor och med trasiga stövlar – en av dem var alkoholist och epileptiker. Enkelt uttryckt var det en karikatyr av kosacker, - fortsätter min samtalspartner . - Vid den tiden var det redan 27 pesoner i vårt förband. Vi försökte samarbeta med kosackerna, men övergav snabbt den tanken. De kunde inte kriga: De var riktiga träskallar, handlade på måfå, om de hade fått vara med så hade de gått på minor som sprängt dem i bitar. Men de fick bra betalt – 400 tyska mark i månaden. Det är tydligt att “sponsoren” var mäktig. Vi fick då mellan 80 och 100 tyska mark i månaden.
Vi kunde ge serberna en god hjälp – anser Andrej – Av de fem som jag kom till Belgrad tillsammans med, var det bara jag som inte var en erfaren krigare. De andra hade upplevt Nagornyj Karabach, Transnistrien , en del hade varit i Afghanistan. Vi var inte så dåliga på att strida, men vad som var viktigare än det var att vi naturligt utgjorde ett moraliskt stöd för serberna.
Vi dödade inga civila, själv sköt jag inte mot någon – säger Andrej – Det är en annan sak när det är strid, då gäller antingen jag - eller dem. Intill Visegrad finns en höjd - Ledenberget . Serberna bad oss att ta oss upp på den och “föra oväsen”, och själva förberedde de sig för att slå till mot grannbyarna. Uppe på höjden sprang vi på ett bakhåll och hamnade i den omgivande trakten. Två av oss försökte skydda en tredje när en prickskytt sköt mot honom. Han fick en helt förödande kula i ryggen. I den drabbningen blev också jag sårad.
I januari 1993 kom ytterligare ett femtiotal kosacker till Visegrad. I täckjackor och med trasiga stövlar – en av dem var alkoholist och epileptiker. Enkelt uttryckt var det en karikatyr av kosacker, - fortsätter min samtalspartner . - Vid den tiden var det redan 27 pesoner i vårt förband. Vi försökte samarbeta med kosackerna, men övergav snabbt den tanken. De kunde inte kriga: De var riktiga träskallar, handlade på måfå, om de hade fått vara med så hade de gått på minor som sprängt dem i bitar. Men de fick bra betalt – 400 tyska mark i månaden. Det är tydligt att “sponsoren” var mäktig. Vi fick då mellan 80 och 100 tyska mark i månaden.
Vi kunde ge serberna en god hjälp – anser Andrej – Av de fem som jag kom till Belgrad tillsammans med, var det bara jag som inte var en erfaren krigare. De andra hade upplevt Nagornyj Karabach, Transnistrien , en del hade varit i Afghanistan. Vi var inte så dåliga på att strida, men vad som var viktigare än det var att vi naturligt utgjorde ett moraliskt stöd för serberna.
- Och hur kom det sig att du överhuvudtaget hamnade i Bosnien?
- Det är mycket enkelt. Jag mötte några från Transnistrien i Moskva, de föreslog mig att åka. De hade “välrenommerade bekanta” som tog hand om formaliteterna.
- Vad hette de “välrenommerade bekanta”?
- Vi gick alla vägen via D.D. Det är en känd person i vissa Moskva-kretsar. Han tänkte också ut benämningen på vårt förband - “Tsarens vargar”.
- Och vad fick D.D. för var och en som han värvade?
- Det vet jag inte, men han hade gott om pengar. Nu ligger han på rehabiliteringshem, sägs det, eftersom någon av de våra har “tackat” för allt. Och vi är honom ytterligare tack skyldiga.
Sedan skickade de oss tillbaka till trakten intill Tuzla.Vi skrev på nya kontrakt: den som hade befälet fick 250 mark, och jag , som ersättare, fick 200, de övriga fick 150. Vi ägnade oss åt samma saker , underrättelseverksamhet och att rensa upp områden. I juli 1993 dog en av de våra – Michail. Han hade blivit sjuk av kriget, och ville ansluta sig till den franska främlingslegionen. Han tog tåget till Polen, och sedan gick han till fots genom halva Europa. Han hamnade i ett övergångsläger i Tyskland.. Hans hustru kom att hämta hans döda kropp. Jag blev också sårad där, och fick kompensation för det, och därför beslöt jag att hjälpa till att skaffa en grav i Odessa, och att samtidigt ge hans hustru litet pengar, för att hon skulle kunna ge mat åt deras son. När jag kom tillbaka till Bosnien så var det bara en pöbel kvar av vårt förband. Ständigt supande och slagsmål! Nästan alla de som jag hade varit med från början gick åt skilda håll. Då förstod även jag att nu är tiden kommen. Jag ville få en tjänst i främlingslegionen, därför begav jag mig till fransmännen i FN:s bataljon. Det var inte långt att gå – allt som allt 800 meter över ett minfält. Jag använde automatgevärets pip som instrument och tog mig fram litet i sänder. Mitt pass blev kvar där i förbandet – jag hade lämnat det som pant för vapnet. Så kom jag då till fransmännen – med automatgeväret, utan pass och med fem mark i fickan. Men av främlingslegionen blev inget av – för att värvas där måste man först komma till Frankrike. Via bataljonen sattes jag i förbindelse med det ryska konsulatet i Kroatien, och FN-styrkorna skickade mig vidare med flyg först till Sarajevo och sedan till Zagreb.
Varför gick du in på allt detta? Pengar? En vilja att kriga eller få bekräftelse?
- Det tredje alternativet, förstås. I Ryssland har livet gått snett. Jag tänkte att här, i Bosnien, kan jag finna mig själv...
Till Moskva for han dagen därpå med “Aeroflot”. Han fick hjälp med papper så att han kunde ta sig igenom tullkontrollen. Konsulatet var barmhärtiga mot den bortsprungne ryssen…
- -
Inget vidare perspektiv på kriget i Bosnien …
Andra bloggar om: ex-jugoslavien
Kommentarer
Skicka en kommentar