Fortsätt till huvudinnehåll

Sista posten på "Sub Umbra arkiv" (mest för formens skull)

Det inlägg du ville läsa finns förmodligen strax nedanför, eller någonstans nedanför

Hur gick det se’n för den ryske legosoldaten?

  Krig är något obegripligt. Den här “Izvestija” – intervjuen med en rysk legosoldat i Bosnien hamnade någon gång i mitten på 1990-talet  i mina händer. 
. . -  
o bedomm gusare
. . -    
Här nästan hela artikeln i svensk översättning:

Bekännelse  av en rysk legosoldat i Bosnien
   “Jag återvänder inte till Ryssland. Om man inte är med maffian, så finns det inget där att göra. Jag har redan fått erbjudanden från maffian, när de fick veta vem jag var och varifrån jag kom, men jag avböjde. Men jag hade givit mycket för att få komma till Norge  och arbeta på en oljeplattform” ,  - på detta vis  delger oss Andrej  sina planer för framtiden 

   Man har just kört honom till det ryska konsulatet från Zagrebs flygplats. Han är litet mer än trettio år, men är redan rejält gråhårig. Han försöker uppträda lugnt, men rösten blir högre medan han nervöst rör på den brännskadade handen och söker efter cigaretter i fickorna på sin fältuniform, som f.ö. saknar gradbeteckningar. Andrej , som en “ful ankunge” , är en legosoldat som har slagits på den serbiska sidan: 

   - Jag var bland de första ryssar som hamnade i kriget i Bosnien. Vi var en femmanna-patrull som kom till Belgrad den 19:e februari 1992. Till slutet av månaden kom ytterligare fem stycken. Så bildades själva stommen i vårt förband. Till att börja med skickade  serberna in oss i striden nära Visegrad, i Bosnien. Förbandets huvuduppgifter bestod i underrättelseverksamhet och i att “rensa upp områden”. Vi stred enligt reglerna. Hela dagarna studerade vi kartorna, och först därefter gick vi till verket. Vanligtvis begav vi oss i gryningen till en muslimsk by, vi omringade den efter att ha lämnat rum för en smal “korridor”, och så öppnade vi eld. Muslimerna stack vanligtvis iväg utan strid, och vi brände ned husen så att det skulle vara omöjligt att återvända till byn.
   Vi dödade inga civila, själv sköt jag inte mot någon – säger Andrej – Det är en annan sak när det är strid, då gäller antingen jag - eller dem. Intill Visegrad finns en höjd - Ledenberget . Serberna bad oss att ta oss upp på den och “föra oväsen”, och själva förberedde de sig för att slå till mot grannbyarna. Uppe på höjden sprang vi på ett bakhåll och hamnade i den omgivande trakten. Två av oss försökte skydda en tredje när en prickskytt sköt mot honom. Han fick en helt förödande kula i ryggen. I den drabbningen blev också jag sårad.
  I januari 1993 kom ytterligare ett femtiotal kosacker till Visegrad. I täckjackor och med trasiga stövlar – en av dem var alkoholist och epileptiker. Enkelt uttryckt var det en karikatyr av kosacker, - fortsätter min samtalspartner . - Vid den tiden var det redan 27 pesoner i vårt förband. Vi försökte samarbeta med kosackerna, men övergav snabbt den tanken. De kunde inte kriga: De var riktiga träskallar, handlade på måfå,  om de hade fått vara med så hade de gått på minor som sprängt dem i bitar. Men de fick bra betalt – 400 tyska mark i månaden. Det är tydligt att “sponsoren” var mäktig. Vi fick då mellan 80 och 100 tyska mark i månaden.
   Vi kunde ge serberna en god hjälp – anser Andrej – Av de fem som jag kom till Belgrad tillsammans med, var det bara jag som inte var en erfaren krigare. De andra hade upplevt Nagornyj Karabach, Transnistrien , en del hade varit i Afghanistan. Vi var inte så dåliga på att strida, men vad som var viktigare än det var att vi naturligt utgjorde ett moraliskt stöd för serberna. 

- Och hur kom det sig att du överhuvudtaget hamnade i Bosnien? 
 
- Det är mycket enkelt. Jag mötte några från Transnistrien i Moskva, de föreslog mig att åka. De hade “välrenommerade bekanta” som tog hand om formaliteterna. 

- Vad hette de “välrenommerade bekanta”? 
 
- Vi gick alla vägen via D.D. Det är en känd person i vissa Moskva-kretsar. Han tänkte också ut benämningen på vårt förband - “Tsarens vargar”. 

- Och vad fick D.D. för var och en som han värvade? 
 
- Det vet jag inte, men han hade gott om pengar. Nu ligger han på rehabiliteringshem, sägs det, eftersom någon av de våra har “tackat” för allt. Och vi är honom ytterligare tack skyldiga. 

  Sedan skickade de oss tillbaka till trakten intill Tuzla.Vi skrev på nya kontrakt: den som hade befälet fick 250 mark, och jag , som ersättare, fick 200, de övriga fick 150. Vi ägnade oss åt samma saker , underrättelseverksamhet och att rensa upp områden. I juli 1993 dog en av de våra – Michail. Han hade blivit sjuk av kriget, och ville ansluta sig till den franska främlingslegionen. Han tog tåget till Polen, och sedan gick han till fots genom halva Europa. Han hamnade i ett övergångsläger i Tyskland.. Hans hustru kom att hämta hans döda kropp. Jag blev också sårad där, och fick kompensation för det, och därför beslöt jag att hjälpa till att skaffa en grav i Odessa, och att samtidigt ge hans hustru litet pengar, för att hon skulle kunna ge mat åt  deras son. När jag kom tillbaka till Bosnien så var det bara en pöbel kvar av vårt förband. Ständigt supande och slagsmål! Nästan alla de som jag hade varit med från början gick åt skilda håll. Då förstod även jag att nu är tiden kommen.  Jag ville få en tjänst i främlingslegionen, därför begav jag mig till fransmännen i FN:s bataljon. Det var inte långt att gå – allt som allt 800 meter över ett minfält. Jag använde automatgevärets pip som instrument och tog mig fram litet i sänder. Mitt pass blev kvar där i förbandet – jag hade lämnat det som pant för vapnet. Så kom jag då till fransmännen – med automatgeväret, utan pass och med fem mark i fickan. Men av främlingslegionen blev inget av – för att värvas där måste man först komma till Frankrike. Via bataljonen sattes jag i förbindelse med det ryska konsulatet i Kroatien, och FN-styrkorna skickade  mig vidare med flyg först till Sarajevo och sedan till Zagreb.  

Varför gick du in på allt detta? Pengar? En vilja att kriga eller få bekräftelse?
-  Det tredje alternativet, förstås. I Ryssland har livet gått snett. Jag tänkte att här, i Bosnien, kan jag finna mig själv... 

Till Moskva for han dagen därpå med “Aeroflot”. Han fick hjälp med papper så att han kunde ta sig igenom tullkontrollen. Konsulatet var barmhärtiga mot den bortsprungne ryssen…
- - 

  Inget vidare perspektiv på kriget i Bosnien … 


 
                                            SvD, GP, Expressen, Aftonbladet


 


Andra bloggar om:

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ortodoxa teologer förkastar "den ryska världens" teologi

 Hundratals ortodoxa teologer från många länder har undertecknat ett öppet brev, där de vänder sig mot vissa nationalistiskt-religiösa föreställningar som de menar vara drivkraften bakom Rysslands krig mot Ukraina. Här ett utdrag: “ Om hela världens fred, om Guds heliga församlingars välstånd, om allas förening, beder vi dig, Herre ” (ur den ortodoxa liturgin)   Den ryska invasionen av Ukraina den 24:eFebruari 2022 utgör ett historiskt hot mot den ortodoxa, kristna traditionen. Ännu mer hotfullt för ortodoxa troende är det att det högre prästerskapet inom den Ryskortodoxa kyrkan vägrar att erkänna detta för en invasion genom att göra vaga uttalanden om nödvändigheten av fred i ljuset av “händelserna” och “de militära aktionerna” i Ukraina. Samtidigt talar de om det ursprungligt broderliga förhållandet mellan ukrainare och ryssar, vilka utgör det “heliga Rus”, och anklagar det onda “Väst” för de militära aktionerna, och råder t.o.m. de religiösa samfunden att be på sådant vis att fientl

Kiev och Paris

  Igår skrev publikationen Unian om ett möte mellan borgmästarna i Paris och Kiev, i själva Kiev. Kiev’s borgmästare Vitalij Klytjko mötte Paris’ borgmästare Anne Hidalgo, som besökte den ukrainska huvudstaden. Kiev undertecknade tillsammans med Frankrikes huvudstad en överenskommelse om vänskap och samarbete. Klytjko skrev om detta på sin Facebook-sida . "Frihet, jämlikhet.." Jag är glad att kunna hälsa delegationens deltagare och uttrycka min tacksamhet till Paris’ borgmästare Anne Hidalgo för hennes mod att genomföra ett besök i Ukrainas huvudstad under krigstid. Kiev är tacksam till Paris’ borgmästare för all den humanitära hjälp som visats, i själva Frankrike -  ukrainare har nödgats bli invandrare där - och vi är också tacksamma för hjälp till Ukraina och vår huvudstad”, sa Vitalij Klytjko under mötet. Kiev’s borgmästare påminde om att Paris’ stadshus den 22 Mars hade enhälligt röstat för att tillställa staden Kiev status som hedersmedborgare. Genom denna utmärkelse, s