Fortsätt till huvudinnehåll

Sista posten på "Sub Umbra arkiv" (mest för formens skull)

Det inlägg du ville läsa finns förmodligen strax nedanför, eller någonstans nedanför

Har statsbidragen till trossamfunden ingen historia?

 Angående Frälsningsarméns del av det statliga stödet till trossamfunden ondgör sig “Kalla fakta”, och övriga media hakar på:
Frälsningsarmén är Sveriges näst största kyrkliga insamlingsorganisation ... välgörenhetsorganisationen har under de senaste fem åren fått in över en miljard kronor iform av gåvor, genom sin butiksverksamhet Myrorna och via testamenten. Utöver det har man fått en halv miljard kronor i bidrag från myndigheter och organisationer..” – Expressen 8/5
Flera trossamfund, och från flera religioner, som är kritiska till homosexualitet får statligt stöd. Frälsningsarmén får varje år en miljon kronor från Nämnden för statligt stöd till trossamfund. Samtidigt säger lagen att stöd bara kan gå till samfund som lever upp till samhällets grundläggande värderingar.”                                   - HD 8/5
  m.fl


Midnattsropet 3/72 - klicka på bilden!
      Jag tittade in på hemsidan för “Nämden för statligt stöd till trossamfunden” (SST) , där man möter fyra urgamla, gravallvarliga, religiösa symboler i ett tre- eller fyraårigt perspektiv – se länk
    När jag vill ta reda på något om upprinnelsen till de statliga stöden, och uppgifter om vilka som får och hur mycket, så kan jag nämligen hitta sådana uppgifter så långt tillbaka i tiden som 2007 . 
   Det finns andra källor, och föralldel, SST:s hemsida länkar till en av dem, nämligen riksdagens webplats.  Men frågan om de statliga stöden orsakade på sin tid en hel del verksamhet i den lilla församling jag själv så småningom kom att tillhöra, när Arne Imsen – som på den tiden förestod Maranataförsamlingen i Stockholm – då och då tog oss med på en riktig historisk exposé, för att betrakta den allvarliga frågan om den kristna församlingens förhållande till statsmakten, ur såväl historiskt som profetiskt perspektiv, med Bibeln som grund. 

  Det var även andra som reagerade, även om reaktionerna var få. Principiella överväganden saknades. Det hela fick ofta formen av rent skattetekniska diskussioner. ÖM-pastorn Sven Nilsson kom dock med ett allvarligt utrop i tidningen Dagen den 11:e september 1971 – det år då statligt stöd till trossamfunden först började delas ut – om att “Säga nej till statsbidrag!”. Han skrev där bland annat:”   Sveriges frikyrkoråds samarbetsnämnd har begärt att få 4 miljoner ur stadsbudgeten för 1972 – 73. Den skrivelsen kommer att gå till historien som ett dokument vilket ytterligare markerar det institutionella samband mellan staten och trossamfunden som samfundsledningarna accepterat i och med att man godtog det särbidraget till frikyrkorna – ….Vi borde ha lärt av historien att den kristna församlingens egenart alltid löper risk att skymmas och förkvävas om kyrkan integreras i statsapparaten eller lever i ett beroendeförhållande till statsmakten”.

Dagen "nine-eleven" 1971 - klicka på för större bild!



   Lägg märke till att det talades då om “frikyrkorna”. Det är nämligen ganska uppenbart, när man ser litet efter, att detta erbjudande kom som en följd av en kyrka-stat-utredningen som hade inletts några år tidigare, där den gamla evangeliskt-lutherska kyrkans band till staten skulle förberedas för en skilsmässa. Det var ännu då så att t.o.m. den romersk-katolska kyrkan och de mosaiska församlingarna var “utanför”. Det var i första rummet 1800-talets kristna väckelserörelser som hade blivit frikyrkor, som hade satt förhållandet stat – religion i Sverige på ett ordentligt prov.

  Och gjorde man inte ett rejält misstag från frikyrkligt håll, då man accepterade statsbidragen? Mycket snart skulle ju villkoren förändras, och får man inte ett sorgligt intryck av att det gäller att vara “statsreligionen på modet” numera, då Frälsningsarméns högste representant i Sverige, i TV ger oss en  patetisk försäkran, som reportern sammanfattade på detta vis: ”Vi får också besked om att etikdokumentet från 1996 som förbjuder homosexuella att bli frälsningssoldater är utbytt mot ett nytt dokument där det inte längre står någonting alls om homosexualitet” ?
    Homosexualitet? Fanns det någonting i upprinnelsen till det statliga stödet till trossamfunden som ens antydde att det inom kort skulle handla om att ompröva Skriftens sedan många århundraden fixerade syn på homosexualitet? Numera  – i ett tre eller fyra-årigt perspektiv, eller i ett tio-femtonårigt perspektiv, ska den frågan kirras.
  Man kan titta lite i riksdagens protokoll också och se hur frågan debatterades på sjuttio-talet. I april 1974 uttalade sig herrarna Werner respektive Gustafsson , eftersom det var på tal att höja de statliga bidragen till trossamfunden till 15 miljoner till 1975. Hr Gustafsson sade då bland annat:
Herr talman! Frågan om statligt stöd till byggande av frikyrkolokaler har länge varit under diskussion. Det var 1962 som några socialdemokra­ter motionerade om en utredning rörande hur staten skulle kunna hjälpa till med finansiellt stöd utan att ovillkorlig upplåtelseskyldighet skulle behöva föreligga med hänsyn till lokalernas speciella karaktär. Vi ansåg — och anser fortfarande - att direkta statsbidrag till religiösa och andra ideella organisationer är att föredra framför att laborera med avdragsrätt vid beskattningen. Det sistnämnda förfaringssättet ger okontrollerade effekter och verkar dessutom orättvist. Utredningen kom till stånd, och den avlämnade ett betänkande år 1964. Utredningen fann en möjlighet för trossamfunden att erhålla lånestöd för sina lokaler och menade, att viss inskränkning i skyldigheten att upplåta sådana lokaler skulle kunna medges. Inskränkningen skulle bestå i att ‘upplåtelsen ej innebär något som strider mot rummets helgd eller samfundets trosuppfattning samt att det kan tagas för visst att gudstjänstrummet och dess inventarier behandlas med aktsamhet och pietet’.Remisskritiken mot utredningen blev mycket positiv, och så gott som alla remissinstanser tillstyrkte, men bland de negativa fanns - till allmän överraskning — en majoritet inom Sveriges frikyrkoråd. Detta verkade givetvis fördröjande för frågans vidare utveckling. Åren har gått, och under tiden har 1968 års beredning om stat och kyrka arbetat. Den ställde sig också positiv till utredningen och ansåg, att stöd borde utgå för sådana kyrkolokaler som inte finansieras av huvudmän med beskattningsrätt.”

  Så gudfruktigt uttalade sig alltså representanter för arbetarrörelsen på den tiden! Hr Gustafsson gav den historiska tillbakablicken, eftersom förslaget om stöd till byggande av gudstjänstlokaler igen hade dykt upp , utöver de bidrag som redan hade börjat utbetalas. Det är tydligt att Kyrka-Stat utredningen från 1968 också spelar in här.

 
  Det går fort. Från att ha tagit sin början i en helt frikyrklig kontext, har denna sak med statligt stöd börjat antaga riktigt babyloniska dimensioner.
 
   I tidningen Midnattsropet för åren 1971-72 återspeglas frågan naturligt nog i många bibelstudier och artiklar som handlar om den kristna församlingens ursprungliga kallelse, om kallelsen att vara “Guds Nasir” t.ex.  I en ledarartikel från Midnattsropet  3/72 om “Subventionerat frikyrkoliv”påminner Arne Imsen om vad kyrkohistorikern Gunnar Westin en gång skrev i sin bok:”Den kristna friförsamlingen genom tiderna”: “ ..De urkristna församlingarna var också friförsamlingar i den meningen, att de inte hade någon under- eller sidoordnad ställning till överheten eller staten. För dem fanns en klar gräns mellan församlingen och ‘världen’, och de visste, att romarkejsarnas välde och Kristi rike var två helt skilda storheter. Någon sammanblandning mellan världsstaten och Guds ekklesia kunde de första kristna aldrig tänka sig. Religiöst sett var de spridda församlingarna fasta punkter i romarriket för evangeliet om den korsfäste och uppståndne. De kristna bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. De hade sitt medborgarskap i den övre världen. För Paulus var det självfallet, att de dåtida församlingarna skulle stå fria i förhållande till romarstaten, och vådan av en fast anknytning till en hednisk eller halvhednisk statsledning har alltid varit stor för kyrkan. Detta har inte minst i senare tid stått klart för alla vakna bedömare. Under tidernas lopp har många kristna bekännare insett detta och även handlat därefter…” 

  
  Dagen,    SvD , Världen Idag

   Bloggar: 1,2 


 


Andra bloggar om:

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

"Mariupol - hela Ukrainas smärta"

  Jag har varit där tre gånger. I Mariupol. Men det var runt tjugo år sedan. Jag har ljusa minnen från de besöken... - (Nedan - utdrag från en artikel i Unian från igår - 15/3 . I artikeln talas inte om ryssar, utan om rasjister . Det låter som en blandning av det amerikanska sättet att säga "Ryssland" på - "Rasja" -  och "rasist" ..  ) I Ryssland, som är besatt av att vinna , vill man ofta påminna om den fasansfulla fascismen för åttio år sedan. Men nu utförs analoga brott genom de för närvarande största förbrytarna i världen - rasjisterna. De ödelägger Mariupol i Ukraina och jämnar det med marken, efter att förut ha övat sig i Groznij och Aleppo.   Mariupol gav inte upp 2014 och det ger inte upp nu. Från första dagen av den storskaliga invasionen har putinterroristerna inte upphört att försöka erövra staden, som utgör en av nyckelorterna för landvägskorridoren till Krim. Men det faktum att de lokala invånarna inte mötte “befriarna” med blommor och triko

Ortodoxa teologer förkastar "den ryska världens" teologi

 Hundratals ortodoxa teologer från många länder har undertecknat ett öppet brev, där de vänder sig mot vissa nationalistiskt-religiösa föreställningar som de menar vara drivkraften bakom Rysslands krig mot Ukraina. Här ett utdrag: “ Om hela världens fred, om Guds heliga församlingars välstånd, om allas förening, beder vi dig, Herre ” (ur den ortodoxa liturgin)   Den ryska invasionen av Ukraina den 24:eFebruari 2022 utgör ett historiskt hot mot den ortodoxa, kristna traditionen. Ännu mer hotfullt för ortodoxa troende är det att det högre prästerskapet inom den Ryskortodoxa kyrkan vägrar att erkänna detta för en invasion genom att göra vaga uttalanden om nödvändigheten av fred i ljuset av “händelserna” och “de militära aktionerna” i Ukraina. Samtidigt talar de om det ursprungligt broderliga förhållandet mellan ukrainare och ryssar, vilka utgör det “heliga Rus”, och anklagar det onda “Väst” för de militära aktionerna, och råder t.o.m. de religiösa samfunden att be på sådant vis att fientl