Putin levererar Andropovs hämnd - uppdatering om "Memorial"

 

 Artemij Trojtskij har skrivit  för "Echo Moskva"

NKVDemokrati

I

Det är oomtvistat: “Memorial” utgör ett kastfenomen, ett som idémässigt och estetiskt är främmande för den styrande klicken, något som liknar en påtvingad, värkande tumör på den knappast friska, men renrasiga kropp som utgörs av den samtida ryska tjekismen. Å andra sidan är detta inte ett politiskt parti, inte ett oppositionellt media, inte ett nätverk av protesterande celler och oroliga bråkstakar på gatan. Det handlar om ett ganska harmlöst institut. Dock förkroppsligar det en monumental symbolik och det stöds av ganska många människor och organisationer med status. Därför uppskattar jag sannolikheten för att “Memorial” likvideras/överlever till 50-50. Något har brutit samman ibland mörkermännen. Några särskilt rationella argument har inte presenterats, känslorna har dansat - och först och främst den maniska besättelsen med det blodigt ärorika förflutna hos kamrat Putin själv, där just “Memorial” framträder som en motståndare på fältet.

 Men att förklara omintetgörandet av det förtjänstfulla medborgarrätts-institutet blott och bart med  att det är bra för presidenten är liksom alldeles för lätt. För denna saks skull fanns det, om inte en direkt opinionsundersökning, så iallafall ett tigande samtycke hos en omfattande del av det ryska samhället. Stalins chockerande opinionslyft och den vildvuxna nostalgin kring Sovjetunionen (särskilt rörande då den förekommer bland unga) lämnar en inte i tvivelsmål om att de folkliga reaktionerna beträffande utrensningen av “Memorial” skiftar med olika grad av intensitet mellan “Ja, det är ju bara rätt!”, “vad är grejen?” och “jag har inte tänkt på det ..”. En namninsamling till försvar för organisationen har under drygt en månads tid samlat 140 000 underskrifter, vilket är mindre än 0,1% av befolkningen ... Och jag har knappast varit ett exempel: jag har aldrig deltagit i något av “Memorial’s” arrangemang, jag har inte donerat något och inte stått med i några aktioner. Ja, namninsamlingen undertecknade jag för inte så länge sedan, men det var redan sent.    

 Att upprepa sanningar om att ifall man glömmer det förgångnas tragedier så skapar man förutsättningar för att de omvärderas i framtiden tror jag är överflödigt. Vi lever en dag. Och vi dör.

 II

  Förutom allt övrigt så innebär stoppandet av “Memorial” ett bakåtriktat slag mot dissidentrörelsens upprop från i slutet av 60-talet till början av 80-talet. Det är också en present åt Putin, en slags revansch för Andropov och Bobkov. Men denna käpp har två ändar, det är en käpp som snarare har formen av en bumerang. Jag ska förklara. Jag besökte dissident-mötena i slutet av 70-talet och kan vittna om att det var fina människor, även om de inte var klädda efter senaste modet ! De var intelligenta, klyftiga och gick samvetsgrannt till väga. Men jag slutade att gå till de konservativa sammankomsterna, eftersom jag tyckte det blev tråkigt. Jag var punk-anarkist vid den tiden, jag ville uppror och kamp, men fick från de tongivande dissidenterna höra om överträdelser av den sovjetiska konstitutionens stadgar (vilken, liksom i våra dagar, makthavarna hade i sina händer) och fakta om skriande brott mot rättigheter och normer. Dissidenterna var laglydiga och inte lagda åt att göra motstånd för motståndets egen skull, och för Kommittén för Statens Säkerhet (KGB) var det en enkel match, och nästan bara roligt, att bekämpa dem. Det var ett spel som bara hade en planhalva: åt höger - till lägret, åt vänster - till psyket, rakt fram - bakom spärren ! Något i stil med att jaga villebråd med helikopter.

 Den nuvarande ryska oppositionen har på många vis tagit dessa ädla, självuppoffrande traditioner i arv. Men håll med om det: det är inte lätt för vegetarianer att komma överens med kannibaler ! (Om det någonsin skulle kunna vara en målsättning att “komma överens”) - allt detta ser ut som en “viljans triumf” från kreml-packets sida bakom det isigt tigande folket (enstaka utrop i stil med “det är en skam!” räknas inte). Men allt är inte så enkelt. Det finns två alternativ. Det första är det planerade: att det överhuvudtaget inte ska finnas någon opposition inom den Ryska Federationen, liksom i Nordkorea. Det andra: en rörelse av sådana som inte är överens, som blir upplärda av repressionen, som väljer andra sätt att göra motstånd på, betydligt mindre bekväma för regimen, och kanske, betydligt mer effektiva. Dock, det kommer, guskelov, också att flyga förbi majoriteten.

 I vilket fall som helst , vad gäller “Memorial” så kommer en ny generation alltid att ha något att minnas. Lugn och ro är inte i sikte.

- 

Den 28/12 fattade Ryska Federationens högsta domstol beslutet att stoppa "Memorial". Här nedan hörs en av protestyttringarna i samband med detta (med svensk undertext)