Fortsätt till huvudinnehåll

Sista posten på "Sub Umbra arkiv" (mest för formens skull)

Det inlägg du ville läsa finns förmodligen strax nedanför, eller någonstans nedanför

Vackert om baptisterna i Sovjetunionen

 Alexandr Podrabinek har skrivit en bok med titeln “Dissidenterna” utgiven i Ryssland 2014. Han skriver mest om dissidenterna som han kände personligen, men i April 1977 vände sig några av Sovjets baptister  till Helsingforsgruppen, där han var verksam på den tiden,  och bad om hjälp:

“...Den del av denna riktning, som inte gick med på statlig kontroll och därför inte registrerade sig. En av dem, Alexander Voloschuk, hade blivit placerad på psyket.

Hans historia var ganska vanlig på den tiden. Hans familj förföljdes återkommande och enerverande för sin tro. Barnen förlöjligades med pedagogers godkännande i skolan. En åttaårig son tvingades att gå med i oktobristerna och bära ett märke med en bild av Lenin. Pojken vägrade. Han blev obarmhärtigt bannad av klasskamrater och lärare, och vid ett tillfälle försökte de att sätta på honom märket med våld. De slog honom och slet sönder hans skjorta, men lyckades inte genomföra sin avsikt. Modern blev avskedad från sitt arbete när hon var i sjunde månaden av sitt havandeskap. Tillsammans med tre av barnen beslöt de att flytta till en annan stad, men när alla formaliteter var klara vägrades de att byta bort sin bostad. De hade redan flyttat ut då. De begav sig till Moskva till SSSR:s Högsta Sovjet’s mottagning med en begäran om att antingen bli lämnade i fred, eller få tillåtelse att åka till Kanada. Under en veckas tid gick de dagligen till Högsta Sovjet för att få ett svar. Den åttonde dagen fick de svaret: poliser, uniformerade personer och personer i vita rockar vred om armarna på familjefadern och förde honom till ett mentalsjukhus, och den elvaårige sonen blev, efter att ha fått handen bruten, förd till polisstationen.

 Petr Grigoreievich bad mig att engagera mig i detta fall. Alexander Voloschuk hade hamnat i samma 14:e mentalsjukhus som Starchik för inte så länge sedan befann sig i. Men denna gång gick jag inte dit. Det behövdes att först samla all information jag kunde få tag i, och träffa Voloschuks anhöriga och även hans trosfränder. Jag kom överens med baptisterna, att komma till dem på ett möte den kommande söndagen, och vi skulle då tala igenom allt. 

På sommaren , när det var vackert väder, höll de oregistrerade baptisterna allt som ofta sina möten i skogen. När vädret inte tillät, samlades de i enskilda bostäder. Det var en väldigt fin vårdag, söndagen den tredje April, då jag kom till Sjossein-gatan i Pechatnik, där det hade planerats ett bönemöte hos baptisten Pozdnjakov. I en standard-trerummare i Moskva hade ett fyrtiotal personer i de mest skiftande åldrar samlats - från barn till åldringar. Det var många ungdomar, mest flickor. Innan mötet samlade jag all nödvändig information om fallet Voloschuk, och man bestämde att underteckna ett gemensamt brev till hans försvar i slutet av mötet.

Alexander Podrabinek förs ut ur huset där baptisterna samlades - i April 1977

   Gudstjänsten påbörjades. Pastorn läste ur evangeliet, de som lyssnade grep tag i hans ord under bön, de upprepade ett och annat, och de sjöng psalmer. Jag hade aldrig förstått kyrkornas gudstjänster, utan ansåg, att tron var något intimt som inte tolererade andra personers närvaro. Jag satt i ett hörn, betraktade de bedjande, och tyckte att jag slösade bort tid, vilket ju var något som aldrig räckte till. Men jag behövde inte ha tråkigt så länge. Gudstjänsten fortsatte medan poliser och komsomol-medlemmar från AZLK:s operativa avdelning (en bilfabrik uppkallad efter Lenin) trängde in i bostaden. De började att släpa bort de församlade, att fotografera dem, och de krävde att de skulle uppvisa dokument och  avsluta den ‘olagliga sammankomsten’. Jag , som var den minst engagerade i denna bostad, bad poliserna att själva uppvisa dokument och förklara varför de stormade in i en privat bostad utan åklagares godkännande. Kort och gott så började jag hålla på våra rättigheter. För en kort tid kunde jag få deras uppmärksamhet riktad mot mig.

  Baptisterna tycktes inte ens märka polisernas närvaro. De fortsatte gudstjänsten. Och som de fortsatte ! Jag är främmande för kollektiv religiositet, men detta var verkligen något ovanligt. Ju mer poliserna härjade, desto mer högtidlig ljöd de troendes sång. De besvarade uppenbarligen statens våld med bön. En efter annan började de att släpa ut baptisterna ur bostaden, och placera dem i polisbilarna. Först förde de ut männen. De som var kvar fortsatte att sjunga, utan att uppmärksamma polisen, och i samma mån som männen fördes ut blev kören alltmer ljus och genomträngande. Det lät som om det inte bara var ett tak c:a två och en halv meter ovanför oss, utan en kupol i ett enormt tempel, eller som en hel värld, som från ovan såg ned på vad som tilldrog sig på den arma golvytan i en standard-bostad i Moskva.  Det som skedde fångade mig genom sitt genuina jubel, vilket förnams i de sjungandes röster, och som märktes i de bedjandes ögon. Det var som att gott och ont, tro och statens makt, kolliderade inför mina ögon. Det var den mest imponerande gudstjänst som jag någonsin har lyssnat till. Snart gick den mot sitt slut - man slet mina armar upp bakom min rygg och förde mig till polisstationen. Någon av baptisterna fotograferade mig genom ett fönster, och detta foto blev vida känt och publicerades flera gånger (se ovan).

 I polisens 103:e avdelning samlades snart alla baptisterna. Och tillsammans med dem var också jag, syndaren. Vi satt ganska länge på bänken vid jourhavande. Bredvid mig satt en ängel. Jag lade märke till henne redan under gudstjänsten. Hon hade blonda lockar ned på skuldrorna, ljusa ögon och ovanligt milda ansiktsdrag. Jag satt blick stilla på min plats då jag var rädd att synen skulle försvinna om jag rörde mig. Men det var ingen syn, utan en helt verklig flicka. Vi hälsade på varandra. Det missionerande sinnet är mycket utvecklat hos baptisterna, och ängeln började tala med mig om det rätta sättet att tro på Gud. Jag invände inte, men då hon tog en paus, försökte jag få in samtalet i en världslig riktning. Baptisterna kallades in , den ene efter den andre, till kontoret, där de samtalade med dem, återlämnade deras pass och beledsagade dem ut.  Medan jag funderade på hur jag skulle bäst ta vara på bekantskapen med ängeln, om jag skulle ta fasta på den religiösa predikan eller fresta med världsliga ting, kallades hon också in till polischefen. Då hon gick ut viskade hon i mitt öra, att hon skulle vänta på mig i hörnet intill polisstationen. Jag blev glad, men det visade sig snart att det var ingen idé. Alla baptisterna släpptes, efter att ha blivit varnade eller blivit ålagda bötesstraff, och mig förestod att ställas inför rätta. Min ängel såg jag inte mer...”.      

     (Citat från boken "Dissidenty", kapitlet "Generalnaja repetitsija", av A Podrabinek, Moskva, ACT 2014)

 - -På försättsbladet till boken "Dissidenterna" står:  “Denna bok består av minnen från dissidenternas Moskva under 1970 - 1980 -talet. Dess författare - Alexander Podrabinek - deltog aktivt i medborgarrätts-rörelsen (Helsingfors-gruppen). 1978 arresterades han , anklagad för förtal av den sovjetiska samhällsordningen, och skickades i exil till nordöstra Sibirien för fem år. 1979 utkom hans bok 'Bestraffande medicin' i USA. 1980 arresterades han igen (medan han befann sig i exil) och dömdes till tre och ett halvt års lägerstraff.”

 Dåvarande KGB-chefen Jurij Andropov bedömde honom vara en “särskilt envis” förkämpe för mänskliga rättigheter. Podrabinek beskrevs också av de sovjetiska myndigheterna som “anglo-amerikansk-israelisk sionist-spion”. 

Vad han gjorde vara att avslöja, dokumentera och bekämpa missbruket av psykiatrin för politiska ändamål, som en del dissidenter råkade ut för. 



-

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kiev och Paris

  Igår skrev publikationen Unian om ett möte mellan borgmästarna i Paris och Kiev, i själva Kiev. Kiev’s borgmästare Vitalij Klytjko mötte Paris’ borgmästare Anne Hidalgo, som besökte den ukrainska huvudstaden. Kiev undertecknade tillsammans med Frankrikes huvudstad en överenskommelse om vänskap och samarbete. Klytjko skrev om detta på sin Facebook-sida . "Frihet, jämlikhet.." Jag är glad att kunna hälsa delegationens deltagare och uttrycka min tacksamhet till Paris’ borgmästare Anne Hidalgo för hennes mod att genomföra ett besök i Ukrainas huvudstad under krigstid. Kiev är tacksam till Paris’ borgmästare för all den humanitära hjälp som visats, i själva Frankrike -  ukrainare har nödgats bli invandrare där - och vi är också tacksamma för hjälp till Ukraina och vår huvudstad”, sa Vitalij Klytjko under mötet. Kiev’s borgmästare påminde om att Paris’ stadshus den 22 Mars hade enhälligt röstat för att tillställa staden Kiev status som hedersmedborgare. Genom denna utmärkelse, s

Ortodoxa teologer förkastar "den ryska världens" teologi

 Hundratals ortodoxa teologer från många länder har undertecknat ett öppet brev, där de vänder sig mot vissa nationalistiskt-religiösa föreställningar som de menar vara drivkraften bakom Rysslands krig mot Ukraina. Här ett utdrag: “ Om hela världens fred, om Guds heliga församlingars välstånd, om allas förening, beder vi dig, Herre ” (ur den ortodoxa liturgin)   Den ryska invasionen av Ukraina den 24:eFebruari 2022 utgör ett historiskt hot mot den ortodoxa, kristna traditionen. Ännu mer hotfullt för ortodoxa troende är det att det högre prästerskapet inom den Ryskortodoxa kyrkan vägrar att erkänna detta för en invasion genom att göra vaga uttalanden om nödvändigheten av fred i ljuset av “händelserna” och “de militära aktionerna” i Ukraina. Samtidigt talar de om det ursprungligt broderliga förhållandet mellan ukrainare och ryssar, vilka utgör det “heliga Rus”, och anklagar det onda “Väst” för de militära aktionerna, och råder t.o.m. de religiösa samfunden att be på sådant vis att fientl