Denna bok ger en ganska god inblick i Sverigedemokraternas idéer, villkor och bakgrund. Den skrevs och gavs ut efter den nu förhållandevis blygsamma valframgången 2006, och ställer frågan om partiet skulle komma in i riksdagen till nästa val, med en illa dold förhoppning att så inte skulle ske. Vi vet hur det gick. De kom in. Och framgångarna då och sedan dess har tydligen tagit Sverigedemokraterna själva med överraskning, periodvis:
"..partiet var långt ifrån förberett för denna framgång (2006). I flera av kommunerna hade partiet ingen kandidat i kommunen och platsen fick därmed stå tom. I några kommuner visade det sig att den som blivit invald haft en kompis som skrivit dit namnet på valsedeln och vederbörande var inte intresserad. I några fall var dessa nyblivna kommunalfullmäktigeledamöter intresserade av att ställa upp och blev medlemmar i partiet, men några har därefter hoppat av eller blivit uteslutna sedan de hamnat i konflikt med partiledningen" ( Ur kapitlet "I fullmäktigelunken")
Intrycket av att gång på gång tas med överraskning har liksom följt partiet, som under Jimmie Åkessons ledarskap från 2005 gjort alla ansträngningar för att komma ifrån kopplingar till ett nazistiskt förflutet, men allt som ofta får det trassligt med enskilda partimedlemmars och anhängares uppenbara våldstendenser, och förkärlek för nazi-symboler.
Dock: "Åkesson var villig att medge misstag som partiets representanter gjort i det förflutna, men det handlade alltid om personliga tillkortakommanden, inte om några grundläggande politiska ställningstaganden" ( Ur kapitlet "Från bombarjacka till blåsippa")
Jag tror att de allmänna farhågor som finns rörande detta parti måste tas på allvar.
Bland annat därför att jag under årens lopp läst och hört en hel del, från en artikelserie i Nerikes Allehanda om demonstrationer med hakkors och hitler-hälsningar i Örebro, någon gång i början av 2000-talet, till att SD-ledamoten i Sveriges Riksdag Erik Almqvist och partiets rättspolitiske talesman Kent Ekeroth "beväpnade sig med järnrör", i Stockholm på senhösten 2012, och är inte tilltalad av partiets propaganda, även om man där rentav kan höra varma ord om kristendom och kristna värderingar.
I en artikel i DN från augusti 2013 citeras Åkesson, där han ska ha sagt:"Att skilja det kristna från det svenska, eller det svenska från det kristna, är lika omöjligt som att plocka äggen ur sockerkakan".
Parallellen ser inte ut att ligga ljusår ifrån vad jag nyligen läste i en bok av Irvin V Lutzer, där han skildrar kyrkokampen under det tredje riket:
"Vissa ledare ville åskådliggöra kyrkans troslära, så att den bringades i överensstämmelse med national-socialismen. De gjorde sig kända som 'tyska kristna' med tonvikt på ordet 'tyska'. När Hitler kom till makten, så välkomnades han varmt av den överväldigande majoriteten av dessa ledare. De menade att ett starkt Tyskland också innebar en stark kyrka".
Men ack !
- -
Så nu har jag lyft ett pekfinger och varnat. Och vad betyder det - t.o.m. fascisten Putin kan tydligen varna för nazismen ?
Mycket återstår att se, men en hel del inte.
SR, Aftonbladet, HD, Skånskan, Dagen
Bloggat: 1, 2, 3
Läs även andra bloggares åsikter om SD, Kyrka, Samhälle
 |
| "Sverigedemokraterna in på bara skinnet" - Natur och Kultur 2009 |
"..partiet var långt ifrån förberett för denna framgång (2006). I flera av kommunerna hade partiet ingen kandidat i kommunen och platsen fick därmed stå tom. I några kommuner visade det sig att den som blivit invald haft en kompis som skrivit dit namnet på valsedeln och vederbörande var inte intresserad. I några fall var dessa nyblivna kommunalfullmäktigeledamöter intresserade av att ställa upp och blev medlemmar i partiet, men några har därefter hoppat av eller blivit uteslutna sedan de hamnat i konflikt med partiledningen" ( Ur kapitlet "I fullmäktigelunken")
Intrycket av att gång på gång tas med överraskning har liksom följt partiet, som under Jimmie Åkessons ledarskap från 2005 gjort alla ansträngningar för att komma ifrån kopplingar till ett nazistiskt förflutet, men allt som ofta får det trassligt med enskilda partimedlemmars och anhängares uppenbara våldstendenser, och förkärlek för nazi-symboler.
Dock: "Åkesson var villig att medge misstag som partiets representanter gjort i det förflutna, men det handlade alltid om personliga tillkortakommanden, inte om några grundläggande politiska ställningstaganden" ( Ur kapitlet "Från bombarjacka till blåsippa")
Jag tror att de allmänna farhågor som finns rörande detta parti måste tas på allvar.
Bland annat därför att jag under årens lopp läst och hört en hel del, från en artikelserie i Nerikes Allehanda om demonstrationer med hakkors och hitler-hälsningar i Örebro, någon gång i början av 2000-talet, till att SD-ledamoten i Sveriges Riksdag Erik Almqvist och partiets rättspolitiske talesman Kent Ekeroth "beväpnade sig med järnrör", i Stockholm på senhösten 2012, och är inte tilltalad av partiets propaganda, även om man där rentav kan höra varma ord om kristendom och kristna värderingar.
I en artikel i DN från augusti 2013 citeras Åkesson, där han ska ha sagt:"Att skilja det kristna från det svenska, eller det svenska från det kristna, är lika omöjligt som att plocka äggen ur sockerkakan".
Parallellen ser inte ut att ligga ljusår ifrån vad jag nyligen läste i en bok av Irvin V Lutzer, där han skildrar kyrkokampen under det tredje riket:
"Vissa ledare ville åskådliggöra kyrkans troslära, så att den bringades i överensstämmelse med national-socialismen. De gjorde sig kända som 'tyska kristna' med tonvikt på ordet 'tyska'. När Hitler kom till makten, så välkomnades han varmt av den överväldigande majoriteten av dessa ledare. De menade att ett starkt Tyskland också innebar en stark kyrka".
Men ack !
- -
Så nu har jag lyft ett pekfinger och varnat. Och vad betyder det - t.o.m. fascisten Putin kan tydligen varna för nazismen ?
Mycket återstår att se, men en hel del inte.
SR, Aftonbladet, HD, Skånskan, Dagen
Bloggat: 1, 2, 3
Kommentarer
Skicka en kommentar