Det inlägg du ville läsa finns förmodligen strax nedanför, eller någonstans nedanför
Efterhand har den italienske journalisten och författarens Gianluigi Nuzzi's bok , skriven utifrån läckta dokument från Vatikanen, utkommit på fler språk än italienska. Boken heter i originalversion "Sua Santità. Le carte segrete di Benedetto XVI" (= Ers Helighet. Benedikt XVI:s hemliga papper"). Den finns numera även på tyska och engelska. Den engelskspråkiga utgåvan som utkom i februari, nio månader efter originalet, har fått titeln "Ratzinger was afraid", och den ändringen ger intryck av att vara en direkt kommentar till påven Benedikt XVI/Ratzingers avgång i början av året. Boken finns f.n. endast i digital version.
En vänlig själ försedde mig med en läsplatta där boken fanns nedladdad. Den - boken - är ganska initierad utifrån italiensk synvinkel, såvitt jag förstår, och beskriver t.ex. mellanhavanden mellan Italien och Vatikanen som två till varandra gränsande stater. Vad ryms nu inte i denna brygd !?
Författaren Nuzzi har onekligen gjort en respektingivande ansträngning att begripa det.
Mycket är redan känt. Blev Ratzinger rädd? Kanske när han i November 2011 tillskrevs av den s.k. "svarte påven" - ordensgeneralen för jesuiterna, Adolfo Nicolás - som vidarebefodrade ett brev från två bekymrade lekmän och "donatorer" (nedan - blogred's egen översättning till svenska ur bokens åttonde kapitel) :
Helige Fader 2011 11 11
Jag hade nöjet och privilegiet att träffa och samtala med Hr Hubert och Fru Aldagonde Brenninkmeijer, sedan länge stora välgörare för Kyrkan och Jesu Sällskap (=jesuiterna) . En av de saker som slår mig mest när jag talar med dem är deras uppriktiga och djupa kärlek till Kyrkan och till den Helige Fadern, såväl som deras beslutsamhet att göra något åt vad de uppfattar som en stor kris i Kyrkan. De bad mig försäkra dem om att deras hjärtinnerliga brev skulle bli överlämnat åt Ers Helighet, utan några mellanhänder. Så jag bad fader Lombardi om att handla som en budbärare (...) Jag måste säga att jag delar Hr och Fru Brenninkmeijers bekymmer, och jag är mycket rörd av att se att dessa troende lekmän med sådant allvar lägger på sig själva att göra något för Kyrkan. Jag är också storligen tillfreds med att se och höra att de anammar former och mönster som är helt i linje med vår grundares, S:t Ignatius, undervisning, i hans Regel om "sentire cum Ecclesia".(=att känna med Kyrkan)
- --
Brevet från de två donatorerna till jesuitorden
Ers Helighet
Frid vare med Er och med Jesu Kyrka som har ombetrotts i Era händer. Med anledning av Påskhögtiden skulle jag och min make vilja tacka er så varmt, och be vår Fader, Herren, att välsigna Er och ge Er sin hjälp - - Med djup sorg måste vi uppmärksamma det faktum att ännu en gång är det, ibland de trogna katolikerna över Europa, också ibland de bildade, ett växande antal som lämnar den hierarkiska Kyrkan, medan de ändå inte överger tron på Kristus. Vilka motiven än är för ett sådant handlande, vill jag påminna om profeten Jeremias ord:"Ve över de herdar som fördärva och förskingra fåren i min hjord!.." (Jer. 23:1 ) Var är de herdar som flitigt följer de får som har blivit dem anförtrodda, undviker fundamentalism, kärleksfullt och med rätta vakar över hela sin hjord medan de leder sitt folk enligt tidsenliga kriterier? Varför finns det Biskopar i Europa som inte har någon kontakt med sina "får", och inte har något förtroende för dem? Nederländerna har drabbats av detta för andra gången på 30 år. Denna gång på grund av utnämnandet av Monsignor Jacobus Eijk som ärkebiskop. Detta gör oss mycket ledsna. Och inte bara oss, utan också många lekmän, präster, ordensfolk såväl som andra biskopar, som på ett diskret sätt har anförtrott oss sin känsla av missmod och deras förlorade tro på de autoriserade församlingarna och de påvliga rådgivarna i den Romerska Kurian.
Varför härskar en paralyserande fruktan ibland officiella personer i Vatikanen, vilka vägrar att samarbeta med bildade, kompetenta Kristna med öppna sinnen av båda könen och av alla sorters social ställning, för att tackla dagens brännande frågor på ett ärligt sätt och försöka att lösa dem? Varför istället för detta fruktan? Varför? Varför spelar pengar en central roll för flera pastorer i den Romerska Kurian, i en del europeiska stift liksom i patriarkatet i Jerusalem? Var finns styrkan i Kurian att stå emot maktens frestelser? Var finns ödmjukheten och den frihet som skänks oss av anden? Varför förlitar sig Familje-rådet mer på lättlurade och okritiska kollaboratörer än på folk som är villiga och kapabla att handla i överensstämmelse med de uppfodrande indikationerna i det 2:a Vatikan-konciliet,...? Varför finns det nästan inget samarbete mella Rådet för Familjefrågor och Rådet för Lekmän?
Bara efter uthållig bön har jag fått styrkan att i förtroende delge er detta, käre Helige Fader, innan avslutandet av ert pontifikat, såsom den 265:e efterträdaren till S:t Petrus, och må vår Herre ge er styrkan att fortsätta leda oss ännu lång tid, ett visst mått av makt har ju synligt och påtagligt hopats i er inre krets . Jag har några skrivna vittnesbörd i min ägo som understödjer vad jag just sa. Jag vågar förmedla till er, som "tjänares Tjänare", mina böner att ge energi åt de krafter som finns kvar, för att ge en stark klar och synlig signal åt alla officiella personer och åt de talrika lekmännen , och kasta ljus över vad det är som hindrar att Guds rike går framåt.
Men att folk inte överger tron på Kristus är väl snarare ett glädjeämne .
DN, Expressen, Dagen, Dagen, Dagen
Bloggat: 1,2
3
 |
| Digitalt bokomslag |
En vänlig själ försedde mig med en läsplatta där boken fanns nedladdad. Den - boken - är ganska initierad utifrån italiensk synvinkel, såvitt jag förstår, och beskriver t.ex. mellanhavanden mellan Italien och Vatikanen som två till varandra gränsande stater. Vad ryms nu inte i denna brygd !?
Författaren Nuzzi har onekligen gjort en respektingivande ansträngning att begripa det.
Mycket är redan känt. Blev Ratzinger rädd? Kanske när han i November 2011 tillskrevs av den s.k. "svarte påven" - ordensgeneralen för jesuiterna, Adolfo Nicolás - som vidarebefodrade ett brev från två bekymrade lekmän och "donatorer" (nedan - blogred's egen översättning till svenska ur bokens åttonde kapitel) :
Helige Fader 2011 11 11
Jag hade nöjet och privilegiet att träffa och samtala med Hr Hubert och Fru Aldagonde Brenninkmeijer, sedan länge stora välgörare för Kyrkan och Jesu Sällskap (=jesuiterna) . En av de saker som slår mig mest när jag talar med dem är deras uppriktiga och djupa kärlek till Kyrkan och till den Helige Fadern, såväl som deras beslutsamhet att göra något åt vad de uppfattar som en stor kris i Kyrkan. De bad mig försäkra dem om att deras hjärtinnerliga brev skulle bli överlämnat åt Ers Helighet, utan några mellanhänder. Så jag bad fader Lombardi om att handla som en budbärare (...) Jag måste säga att jag delar Hr och Fru Brenninkmeijers bekymmer, och jag är mycket rörd av att se att dessa troende lekmän med sådant allvar lägger på sig själva att göra något för Kyrkan. Jag är också storligen tillfreds med att se och höra att de anammar former och mönster som är helt i linje med vår grundares, S:t Ignatius, undervisning, i hans Regel om "sentire cum Ecclesia".(=att känna med Kyrkan)
- --
Brevet från de två donatorerna till jesuitorden
Ers Helighet
Frid vare med Er och med Jesu Kyrka som har ombetrotts i Era händer. Med anledning av Påskhögtiden skulle jag och min make vilja tacka er så varmt, och be vår Fader, Herren, att välsigna Er och ge Er sin hjälp - - Med djup sorg måste vi uppmärksamma det faktum att ännu en gång är det, ibland de trogna katolikerna över Europa, också ibland de bildade, ett växande antal som lämnar den hierarkiska Kyrkan, medan de ändå inte överger tron på Kristus. Vilka motiven än är för ett sådant handlande, vill jag påminna om profeten Jeremias ord:"Ve över de herdar som fördärva och förskingra fåren i min hjord!.." (Jer. 23:1 ) Var är de herdar som flitigt följer de får som har blivit dem anförtrodda, undviker fundamentalism, kärleksfullt och med rätta vakar över hela sin hjord medan de leder sitt folk enligt tidsenliga kriterier? Varför finns det Biskopar i Europa som inte har någon kontakt med sina "får", och inte har något förtroende för dem? Nederländerna har drabbats av detta för andra gången på 30 år. Denna gång på grund av utnämnandet av Monsignor Jacobus Eijk som ärkebiskop. Detta gör oss mycket ledsna. Och inte bara oss, utan också många lekmän, präster, ordensfolk såväl som andra biskopar, som på ett diskret sätt har anförtrott oss sin känsla av missmod och deras förlorade tro på de autoriserade församlingarna och de påvliga rådgivarna i den Romerska Kurian.
Varför härskar en paralyserande fruktan ibland officiella personer i Vatikanen, vilka vägrar att samarbeta med bildade, kompetenta Kristna med öppna sinnen av båda könen och av alla sorters social ställning, för att tackla dagens brännande frågor på ett ärligt sätt och försöka att lösa dem? Varför istället för detta fruktan? Varför? Varför spelar pengar en central roll för flera pastorer i den Romerska Kurian, i en del europeiska stift liksom i patriarkatet i Jerusalem? Var finns styrkan i Kurian att stå emot maktens frestelser? Var finns ödmjukheten och den frihet som skänks oss av anden? Varför förlitar sig Familje-rådet mer på lättlurade och okritiska kollaboratörer än på folk som är villiga och kapabla att handla i överensstämmelse med de uppfodrande indikationerna i det 2:a Vatikan-konciliet,...? Varför finns det nästan inget samarbete mella Rådet för Familjefrågor och Rådet för Lekmän?
Bara efter uthållig bön har jag fått styrkan att i förtroende delge er detta, käre Helige Fader, innan avslutandet av ert pontifikat, såsom den 265:e efterträdaren till S:t Petrus, och må vår Herre ge er styrkan att fortsätta leda oss ännu lång tid, ett visst mått av makt har ju synligt och påtagligt hopats i er inre krets . Jag har några skrivna vittnesbörd i min ägo som understödjer vad jag just sa. Jag vågar förmedla till er, som "tjänares Tjänare", mina böner att ge energi åt de krafter som finns kvar, för att ge en stark klar och synlig signal åt alla officiella personer och åt de talrika lekmännen , och kasta ljus över vad det är som hindrar att Guds rike går framåt.
Men att folk inte överger tron på Kristus är väl snarare ett glädjeämne .
DN, Expressen, Dagen, Dagen, Dagen
Bloggat: 1,2
3
Kommentarer
Skicka en kommentar