Rysslands galna ära (en sjuttiotals-dissident reflekterar över målet mot Pussy Riot)

  Från "Grani.ru" 22/8 2012  - skrivet av Alexandr Podrabinek. Så hette en judisk människorättsaktivist som tillbringade tid i fängelse under Brezjnev. Jag vet, för jag läste en artikel om honom som var publicerad i Hufvudstadbladet 1978, som jag sedan sparade. Uppgifter som senare bekräftades på mer än ett sätt.Han bekämpade missbruket av psykiatrien i Sovjet, där oliktänkande kunde stämplas som sinnessjuka för sina åsikters skull.
   Jag misstänker starkt att det  är samme person som har skrivit dessa rader:

Alexandr Podrabinek på sjuttiotalet - och på senare tid 

Vad visste utlänningarna om Ryssland? Matrjosjkor, vodka och björnar på vägarna. Sedan vidgades perspektivet med Sputnik, Gagarin, balett och perestroika.Men allt det var länge sedan. Från den tiden är bara atombomben kvar, men det är inget unikt ryskt fenomen, och det är inte längre någon som förundras över den. Emellertid vill ledningen i Kreml som förtärs av fåfäng nationell ärelystnad och längtan efter det rämnade sovjetiska imperiet, mycket gärna – om inte skrämma hela världen - så i alla fall göra någon form av intryck på den. Men icke! Den grå makten låter inget som är färgstarkt utvecklas.

Och så plötsligt – Pussy Riot! Hela världen talar om dem, och meddelandena om rättegången mot d em kommer ut på förstasidorna av de mest kända tidningarna och nämns först på TV-nyheterna.Världsberömda stjärnor inom showbiz och i Hollywood ställer upp för dem, musiker och sångare, politiker och författare, världshuvudstädernas borgmästare och parlamentsledamöter. Ryssland drar äntligen till sig en allmän uppmärksamhet . Jag misstänker att president Putin i hemlighet ler och känner stolthet över vårt land, och tillskriver sig själv den otroliga framgången av Pussy Riot's PR-drive. För en sådan framgångsrik reklam skulle han gärna låta landets alla kvinno-ensemblar ruttna i fängelserna tillsammans med alla opera-sångerskor, och inte bara Tolokonnikova, Aljochina och Samutsevich.

Men den för ryska förhållanden fenomenala försvars-kampanjen för Pussy Riot, såväl i landet som utomlands, kan inte uteslutande förklaras med Kremls sluga uträkning. Kremls roll i denna sak är enklare – det gäller att döma och sätta i fängelse! Men en så'n spontan, stor och världsomfattande kampanj till försvar för politiska fångar hos oss har inte , sägs det, förekommit se'n tiden för den lagstridiga interneringen av akademikern Sacharov i Gorkij under 1980-talet.

Det måste sägas att Sacharovs förvisning i Gorkij utgjorde en skriande orättfärdig handling, men det var långt ifrån det värsta slaget av maktmissbruk vid den tiden. Tiotals sovjetiska, politiska fångar befann sig då i långt värre svårigheter och behövde ännu mycket mer försvaras. Men de öppna kampanjerna följer sina lagar. I det läget spelade Sacharovs internationella berömmelse som en självuppoffrande forskare och mottagare av Nobel's fredspris en avgörande roll.

Pussy Riot hade ingen sådan berömmelse, eller några sådana utmärkelser. Deras "brott" och deras dom är inte av det allvarligaste slaget. Många av dem som är oskyldigt dömda av politiska skäl i Ryssland, har åtalats för mycket allvarligare gärningar och dömts mycket strängare. Varför har just Pussy Riot uppmärksammats?

Det är möjligt att saken mot Pussy Riot visar på de ömma punkterna inte bara i Ryssland, utan också i många andra stater, däribland sådana som anses vara rättsstater och välfärdsländer. Det är klart att ingen blir förvånad över en dom för hädelse i Iran, Saudiarabien eller Nigeria. Men jag tänker på de länder där de medborgerliga rättigheterna ligger till grund för konstitutionen och hela rättsväsendet. Det inbördes förhållandet mellan samhället i övrigt och den organiserade religionen är inte alla gånger oklanderlig där heller. Det framgår av d e ständiga diskussionerna som har att göra med kyrkans förhållande till aborter och provrörsbefruktning, jämlikhet mellan könen och kvinnliga präster. Detta leder till direkta kollisioner mellan religiös intolerans och yttrandefriheten, som då det handlade om att publicera karikatyrer av profeten Mohammed. Dessa frågeställningar återkommer i sådana normsystem som t.ex. det brittiska förbudet att bära krucifix synligt, eller de franska lagar som förbjuder kvinnor att bära burka på offentliga platser.

Sökandet efter balansen mellan individens frihet och den allmänna moralen, mellan de religiösa ritualerna och statens civila karaktär är mycket känslig och inte alldeles enkel ens utifrån en juridisk synvinkel. Därför gjorde Chamovnijtjeskij-domstolens klumpiga avgörande i saken mot Pussy Riot ett synnerligen frånstötande intryck på Väst, som energiskt söker kompromisser mellan frihet, religion, moral och politik.

Hos oss löser man dock dylika problem på äkta ryskt mane'r: det är enkelt, ogenomtänkt och drabbar alltid den enskilde. Tack vare det blir vi ånyo berömda över hela världen, men inte alls så som de flesta skulle önska.

           DN, Aftonbladet, Dagen, Kyrkans Tidning, SvD

Andra bloggar om: Ryssland, Sovjet, Pussy Riot