- maranatasvin!

(Utlagd i efterhand - denna post har tidigare varit utlagd på bloggen "Behemot", motsvarande datum)
Idrottsrörelsen och försvaret, två sammanhang där bl.a. homofobien kan frodas - enligt artiklar i DN resp. SvD -

Under måndagen, pride-veckans första dag, deltog bloggred. i några arrangemang, bl.a. besökte jag debatten med författarna till boken "Bögdjävlar" ( Recensioner? Se t.ex.hd, SvD eller Unt ) på Södra Teatern som lånat sina lokaler till "Pride House" . Jo, jag hade skaffat boken och läst en del i den innan.
Ett kapitel där gjorde visst intryck på mig, det som är skrivet av Roger Wilson, "Vem är rädd för Bengt Martin?".

  På 1980-talet, då jag och några till var ute under de s.k. "frigörelseveckorna" med pamfletter skrivna av Arne Imsen, då vi stod utanför Storkyrkan i Gamla Sta´n och den tidens homosexuella tågade ut sjungande "We shall overcome", då lyssnade vi också på Gay Radio för att höra hur argumentationen gick. Vi hörde talas om författaren Bengt Martin, som presenterades som en av de mer sansade i sällskapet.

Roger Wilson skriver nu att han upptäckte honom sent, och i formen av ett öppet brev till honom skriver han bl.a: " ... onödigt sent. Bara för några år sedan faktiskt. Jag blev nämligen varnad för Bengt Martin när jag var yngre. Jag minns inte riktigt av vem, bara att det var någon som var rädd för Bengt Martin. Men varför? Länge trodde jag att dina böcker var det minst uppbyggliga som en ung bög kunde läsa. Att din skildring av hur det var att växa upp i ett homofobt Stockholm på 50-talet var en omodern skräckskildring. Att böckerna var ett frosseri i självutplånande självhat. Och att en av dina böcker dessutom slutar med att huvudpersonen Joakim försöker ta livet av sig var liksom det slutliga beviset på att du och din tragiske böghjälte inte hade någon plats i det nya homosverige - där vi var öppna, frigjorda och jämställda".
( "Bögdjävlar" - s. 31 - 32 )

-

Mot slutet av 1980- talet var det också ett återkommande inslag i frigörelseveckorna att ha en tyst minut eller ordna begravningsprocessioner för dem som hade avlidit i AIDS. Är det någon som kommer ihåg Sighsten Herrgårdh?

Eller Sten Pettersson, dåvarande ordförande för RFSL, som också dog i AIDS, och i vars dödsannons någon skrev att han gillade att ha en och annan batalj med maranata?

Kanske kunde eftertänksamheten hos en Bengt Martin ha förts till en annan slutsats. Eller eftertänksamheten hos någon annan - vem?

-

När omkring 1990 en ny generation homosexuella i Amerika, efter Stonewallgenerationen, började söka efter sin egen linje , då sade en del av dem som var bland de äldre, de som då inte hade dött i AIDS: "Nog med begravningsprocessioner!" Och så satsade man på uppsluppna partyn och kondomer istället.

Det är tydligt att det var den mindre eftertänksamma linjen som man då föredrog, och det tycks onekligen ha varit något av den attityden som också mötte Roger Wilson, som "kom ut" i mitten av 1990-talet.