"Filioque"

 (Detta inlägg är något redigerat och tillagt i efterhand och har tidigare varit utlagt på bloggen Behemot)

En klassisk konflikt mellan öst och väst utgör den kyrkliga "filioque"-striden, som ledde till kyrkoschizmen 1054 mellan de allmänna kyrkoorganisationer som kallas den "ortodoxa" (grekiska) och den "katolska" (latinska) - nära femhundra år innan reformationen på 1500-talet.

Striden angick de föreställningar om tre-enigheten som utformades genom de s.k. allmänna kyrkomötena och en hel del andra möten, och handlade särskilt om den tredje personen i Gudomen - den Helige Ande - som "utgår"  (Joh. 15:26) från Gud. Men utgick han i själva verket från både Fadern och Sonen - eller bara ifrån Fadern? 

Att den frågan har varit svår bär även dagsaktella informations-sajter på internet sitt vittnesbörd om.

"Catholic Encyclopedia" ger denna version - 

"Dogmat om det dubbla utgåendet av den Helige Ande från Fadern och Sonen som princip står direkt emot den villfarelsen att den Helige Ande utgår från Fadern, och inte från Sonen. Vare sig dogmen eller villfarelsen skapade några särskilda svårigheter under de fyra första århundradena. Macedonius och hans efterföljare, de s.k. 'Pneumatomachi', avvisades genom det lokala konciliet i Alexandria (362) och av påven S.t Damasus (378) eftersom de lärde att den Helige Ande har sitt ursprung endast i Sonen, som en skapelseakt. Om den trosbekännelse som användes av nestorianerna , vilken förmodligen ställdes samman av Theodor av Mopsuestia , och dess uttryck, som var riktade mot Cyrillus av Alexandrias nionde anathema, förnekar att den Helige Ande har sin existens från eller genom Sonen, inskärper den därmed att han utgår från både Fadern och Sonen. Hursomhelst, om den Helige Ande´s dubbla utgående överhuvudtaget diskuterades på den tiden, så var kontroversen begränsad till öst och varade kort.

Den första klara förnekelsen av den Helige Andes dubbla utgående uppstod under det sjunde seklet bland villolärare i Konstantinopel, när S:t Martin ( 649 - 655 ) i sina synodala skriverier mot 'monotheliterna' använde uttrycket 'filioque'. Inget är känt om den vidare utvecklingen av denna kontrovers,; den tycks inte ha fått några omfattande proportioner, eftersom frågan inte var kopplad till den för 'monotheliterna' karaktaristiska undervisningen.

I västkyrkan blev den första kontroversen om den Helige Ande´s dubbla utgående orsakad av kejsaren Konstantin Kopronymus´ sändebud till Gentilly-synoden nära Paris, vilken hölls under Pippin´s tid ( 767) . Några handlingar eller annan information från den synoden ser inte ut att finnas. I början av det nionde seklet så anklagade den grekiske munken Johannes från klostret S.t Sabas munkarna från Oljeberget för villfarelse, då de hade infört 'filioque' i trosbekännelsen. Under andra hälften av samma århundrade förnekade Photius, efterföljare till den med orätt avsatte Ignatius, patriarken i Konstantinopel ( 858) den Helige Ande´s utgående från Sonen, och motsatte sig införandet av 'filioque' i den konstantinopelska trosbekännelsen. Samma hållning företräddes mot slutet av det tionde seklet av patriarkerna Sisinnus och Sergius, och vid mitten av det elfte århundradet av patriarken Michael Caerularius, som blåste liv i den grekiska shizmen och fullbordade den.

Avvisandet av 'filioque', eller av det dubbla utgåendet av den Helige Ande från Fadern och Sonen, och förnekandet av den romerske påvens primat, utgör än i dag den grekiska kyrkans villfarelser. ...."  engelskspråkig länk - här 



En rysk hemsida med uppslagsdel, ger en annan version:



" ..'Filioque' - det är en kristen formel som tolkar den Helige Ande i tre-enighetens kontext, såsom utgående inte bara från Gud Fadern, men också från Sonen. I den urkristna församlingen användes den inte. Enligt trosbekännelser, som bildades under det första (nicenska) och det andra ( konstantinopelska) allmänkyrkliga mötet ( 325 resp. 381) , så utgår den Helige Ande endast från Gud Fadern. Tanken på 'filioque' uppstod under det femte århundradet, och togs i bruk av några lokala, västliga församlingar/kyrkor. Officiellt så formulerades ' filioque' vid kyrkomötet i Toledo år 589 som ett tillägg till den kristna trosbekännelsen. Efter att helt och hållet ha antagits av den västliga kristenheten blir den dominerande under karolingernas epok, och år 1014 införs den officiellt i den niceo-konstantinopelska trosbekännelsen av påven Benedikt VIII. Vad det gäller den grekisk-bysantinska kyrkan så antogs inte detta tillägg, - diskussionerna om 'filioque' var av principiell betydelse och varade ända fram till år 1054, det år då den kristna kyrkan delades i en östlig och en västlig kristenhet - ortodoxi och katolicism. Tillsammans med andra skiljaktigheter mellan de båda kristna centra i Rom och i Konstantinopel ( såväl i fråga om dogmer som vad det gällde gudstänstbruk) , så var det just debatten om 'filioque'-tolkningen som framträdde som den officiella anledningen till denna delning. Numera är formeln om 'filioque' upptagen som en dogm i katolicismen; samtida ortodoxa teologer föreslår dock att 'filioque' ska förklaras vara ett s.k. 'teologumen' , det vill säga en tes, som inte står tillbaka för dogmerna i betydelse, men som ändå inte är strängt bindande för de ortodoxa..."  ryskspråkig  - här   (länken tyvärr inte längre tillgänglig)